För några veckor sedan gjorde jag något som jag velat göra länge (i många år faktiskt) men som samtidigt kräver en stor dos mod, självdistans och framförallt övning. Jag levererade – som nybörjare – ett ståupp-framträdande inför publik på Norra Brunn i Stockholm. Det var nog bland de läskigare saker jag gjort men på samma gång otroligt givande då man växte som människa.
OBS! Artikeln är skriven i december förra året och är därmed inte ny. Nedan är en länk till originalartikeln på Frihetsnytt.
–https://frihetsnytt.se/leverera-staupp-komik-1/
Vad är ståuppkomik?
Begreppet ståuppkomik kommer från engelskans stand-up comedy som är en form av komisk underhållning där en ensam underhållare (komiker) talar direkt till publiken. Ofta i form av längre monologer där tal direkt med/till publiken sker ganska spontant, med roliga historier, anekdoter och korta så kallade oneliners, utan en fjärde vägg som avskiljer dem.
Ståuppkomik kan verka improviserad, men är ofta skriven i manusform som komikern sedan övar in. Den handlar ofta om dagsaktuella politiska ämnen eller vardagliga allmänmänskliga ämnen.
Den sägs ha rötter i amerikanska Vaudeville– och cirkustraditioner under det sena 1800-talet medan andra hävdar att rötterna går tillbaka ända till seklets början. Här har författaren Mark Twain länge ansetts som en mästare och en av pionjärerna på området.
Det var dock först under mellankrigstiden och framförallt 1950-talet (i samband med televisionens intåg) som den moderna tidens stand-up uppstod i USA och fick sin renässans. Framförallt i TV-program som The Ed Sullivan Show och The Tonight Show där framförallt Lenny Bruce, Mel Brooks och Woody Allen var stora namn.
Kulturyttringens intåg i Sverige
Foto: Wikipedia /Andersson Fredrik
Det skulle dröja ända till slutet av 1980-talet innan komediformen gjorde entré i Sverige och här sägs Hasse Alfredssons och Tage Danielssons monologer vara lite av föregångare på området.
Ståupp-komiken fick i början ett ganska svalt mottagande då den var okänd för många, samtidigt som ganska få svenska komiker hade vågade beträda den nya marken. Det var först under 1990-talets början, i samband med TV-programmet Släng dig i brunnen som genren fick sitt första stora lyft i Sverige och har sedan dess varit fortsatt populär.
Ni har vid något tillfälle säkert sett/hört talas om nutida svenska ståupp-komiker som Magnus Betnér, Fredrik Andersson, Johan Glans och Babben Larsson, eller amerikanska profiler som Bill Burr, Tom Segura, och Ricky Gervais. Har själv två personliga favoriter i form av Fredrik Andersson och den framlidne George Carlin då bägge ohämnat har levererat träffsäker samhällskritik på mycket fyndiga (och roliga) sätt. De två sistnämnda svenska ståupparna har en särskild dragningskraft i sina respektive dialekter, som tenderar att stärka framträdandet en del.
Läs även:
–https://vinnarskolan.se/artiklar/populara-drycken-kan-sanka-blodsockret/
Kulturyttringen går under benämningen fulkultur snarare än finkultur. Dels för att den kan utövas av betydligt fler – och med färre, kortare förberedelser (ingen rekvisita krävs) – än andra yttringar, men även för att den bitvis kan vara ganska rå, skoningslös och närgången. Såväl från komiker som från publik.
Inget för den scenrädde (eller lättkränkte)
Att som total nybörjare på området ställa sig på en scen, inför dussintals främmande människor och leverera 5-10 minuter av löpande skämt, där publiken förväntar sig att skratta var 30:e sekund, kan tyckas som en övermäktig uppgift. Det finns ju en risk att ingen i publiken (frånsett de närmast sörjande) skrattar åt ens skämt, ens efter 2-3 minuter på scenen vilket kallas för att bomba, eller att man helt kommer av sig och inte kan fortsätta framträdandet.
Har man aldrig talat eller föreläst inför folk tidigare är nog rädslan ännu större, likaså trösklarna som ska överkommas innan man gör slag i saken. Det är med andra ord inget för de med svår rampfeber eller de som aldrig kan tänka sig att tala/uppträda inför folk.
Som komiker får man kallt räkna med att folk inte alltid skrattar åt ens skämt, särskilt ifall man är nybörjare och ganska oerfaren. Likaså får man som publik räkna med att känna sig lite kränkt och/eller stött emellanåt. Halva meningen med ståuppkomik är att det ska vara lite rått, personligt och högt i tak. Det vill säga, man ska kunna skämta om i princip allt och alla, inklusive de som sitter i publiken.
Det finns inga kuddrum att fly till eller expresståg till DO ifall man skulle bli stött/kränkt av det som sägs på scenen. Tror man sig vara en sådan person gör man kanske bäst i att aldrig besöka en ståupp-föreställning utan istället söka sig till andra, ’mer inkluderande’ underhållningsformer.
Varför jag valde att göra detta
Men varför valde jag då att uppträda på scen och leverera skämt inför dussintals okända människor? Med risk för att bomba och göra mig själv till åtlöje?
Det finns tre skäl till att jag antog denna läskiga och personliga utmaning.
Det första är att jag alltid haft en liten talang/fallenhet för att kunna få folk att skratta. Jag må vara åt det introverta hållet vilket dock är en större styrka i ståupp-sammanhang än många tror. Det gör att jag med lätthet kan koncentrera mig och vända tankarna inåt, där jag lyckas sortera ut de infall och intryck som står ut mest. Jag gillar att tänka, fundera och filura på saker, vilket man behöver göra mycket av om man ska skriva ihop och öva på ett slagkraftigt ståupp-nummer.
Jag har under många års tid hållit tal, skämtat och spexat lite på bröllop, fester och andra sociala tillställningar, vilket har varit mycket uppskattat bland gästerna. En och anann har kommit fram till mig efteråt och sagt att jag borde göra stand-up eller liknande. Senast på ett bröllopstal i slutet av oktober, där berömmet jag fick efteråt till sist ledde mig in på anmälan till en standup-kurs i slutet av november. När jag anmält mig fanns det ingen återvändo.
Det andra är att jag tycker det är väldigt roligt/givande att få folk att skratta. Det är lite som ett beroende eller framförallt bekräftelse av något slag. Skratten som uppstår ger en bekräftelse på att det man gör är roligt och uppskattat, samtidigt som man själv känner att man skapar mervärde för folk genom att få dem att må bra. Detta är nog den största tillfredsställelsen av alla.
Det tredje är att jag givetvis vill växa som människa, vilket man gör genom att ta ett kliv (eller två) utanför bekvämlighetszonen. Står valet mellan det och att stagnera i min personliga utveckling så går de där obekväma stegen alltid först.
Så gick det (till)
När jag anmält och betalat för ståupp-kursen för nybörjare på Norra Brunn sista helgen i november hade jag inga höga förväntningar, vare sig på kursen som helhet eller mitt egna uppträdande.
Vi samlades ett gäng nybörjare (tio stycken) på lördagsförmiddagen, gick igenom grunderna i ståupp-komedi och fick därefter skriva ned våra egna små nummer som vi sedan övade inför varandra. Det finns många olika sätt och stilar att leverera ståupp-komedi på, där vår handledare förklarade dem närmre.
Utan hennes hjälp hade det för övrigt varit mycket svårare att veta hur det hela skulle kunna läggas upp på ett snyggt sätt som publiken uppskattade. Man fick även välbehövlig feedback på vad man kunde förbättra och i mitt fall var det (under övningarna åtminstone) att inte bli för långrandig, utan fokusera mer på skämtets kärna och mina starka sidor.
Sådär höll vi på under större delen av lördagen och söndagen och på söndagskvällen var det äntligen dags att framföra våra egna nummer, som hade skrivits om många gånger.
Då samtliga deltagare hade bjudit in några av våra närmaste (och bekanta) blev det ganska fullt i lokalen vilket var både härligt och läskigt på samma gång. Visst hade man lite rampfeber innan framträdandet (konstigt vore det annars) men det gick finemang, faktiskt långt över förväntan. Jag lyckades riva av ganska så många skratt med täta mellanrum, vilket var härligt att uppleva.
Kolla gärna på framträdandet här och döm själva!
Kan jag tänka mig att göra det igen?
Fastän jag gjorde en del nybörjarmisstag – som att inte ha övat tillräckligt eller låta publiken skratta och applådera klart innan jag fortsatte – var jag väldigt nöjd med min insats. Timmarna efteråt levde jag (trots bristfällig sömn den helgen) nästan i en slags eufori av att ha kunnat få så många okända människor att skratta så mycket under mitt framträdande.
Det var ett kvitto på att det jag just gjort var uppskattat av publiken. Det gav mig definitivt mersmak på ståupp-komedi och framförallt växte jag enormt som människa av de där 7-8 minuterna på scenen. Därmed är det något jag verkligen vill göra mer utav i framtiden. Tänk att återupprepade gånger framöver kunna få folk att skratta sådär. Det vore ju helt magiskt, då skratt är någonting som vi alla (och hela världen) behöver betydligt mer utav.
Ett gott skratt förlänger livet heter det och jag ser det som en av mina livsuppgifter att få förlänga folks liv litegrann!
Förhandsvisningstext:
Den 26 november gjorde jag mitt första stand up-framträdande inför publik. Något som var lite läskigt men definitivt fick mig att växa som människa.
