För somliga – däribland undertecknad – är det knappast en fråga om Israel borde få deltaga i årets Schlager-EM eller ej, liksom bidragen från en rad andra ickeeuropeiska deltagarländer. Ej heller om själva bidragen är fantastiska eller usla. Med risk för att såra många soffpotatisars känslor, ställer jag mig snarare frågan varför man ens ska se på detta dekadenta och slätstrukna spektakel överhuvudtaget?
OBS! Artikeln är skriven i maj i år och är därmed inte ny. Nedan är en länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
–https://frihetsnytt.se/varfor-ska-man-ens-se-pa-eurovision-spektaklet/
Ni kan dock vara lugna då denna artikel inte är avsedd att bli en enda lång stofilutläggning där jag bara klagar och kritiserar. Eftersom jag är en lösningsorienterad person som uppskattar valfrihet ska jag inte på något sätt förhindra er som vill se evenemanget från att göra det.
Jag har dock en del raka och kritiska synpunkter på varför Eurovision gått rakt utför ättestupan sedan millennieskiftet, samt hur det skulle kunna se ut om tävlingen på riktigt representerade Europa och mångfalden av dess olika folkgrupper, språk och kulturer1. För att göra detta krävs dock en del radikala åtgärder, som säkert skulle ogillas av de som uppskattar att få bevittna vackra, tidlösa saker i sin vardag.
Dock är jag säker på att en radikal omsvängning skulle säkra tävlingens överlevnad och popularitet på sikt. Framförallt skulle det ena och skänka en ömsesidig respekt mellan de europeiska folken istället för att splittra, söndra och ge upphov till en rad destruktiva känslor och handlingar.
Dåligt, sämre, sämst
Är det något man tröttnat på denna vår – liksom alla vårar – så är det dessa spaltmetrar i tidningarna om Schlager-EM eller Eurovision Song Contest som det så trendigt heter. Det är rubrik på rubrik med diverse ointressanta fakta och händelser kring denna årliga tillställning, som aldrig tycks ta slut. Det är tydligen inte tillräckligt att den skräpiga och slätstrukna svenska Melodifestivalen ska få hålla på halva vintern med femtioelva deltävlingar i varje svensk större stad.
Ni vet, den som en gång i tiden var över på en enda kväll, bestod av blott tolv bidrag där alla sjöng på svenska och där de faktiskt spelade upp schlagermusik. En tid där det var lite variation på bidragen och en proffsig live-orkester spelade i bakgrunden. En tid när underhållningen inom public service faktiskt kunde leverera (åtminstone ibland) och man fick lite valuta för den där TV-licensen. Samma sak var det med schlager-EM där Europa kunde enas, åtminstone för en kväll, över såväl politiska, etniska och kulturella gränser.
Ett evenemang som förr bejakade den stora intraeuropeiska mångfald (i ordets riktiga bemärkelse) som faktiskt finns över vår kontinent, för alla européer att ta del av via TV-rutan. Men mycket har hänt sedan millennieskiftet, som dessvärre inte är av godo, så länge du inte uppskattar olika typer av skräpunderhållning. Jag vet att jag kan låta som en kultursnobb på en av dagstidningarnas kultursidor, men det är dessvärre bara att konstatera det tråkiga faktum att schlager-EM har blivit sämre och sämre för varje år sedan tidigt 00-tal.
Hur vet undertecknad detta, som aldrig ens kollar på spektaklet, frågar sig kanske vän av ordning? Jo, för att jag årligen tar till mig modet att plåga mig igenom den 5-10-minuter långa sammanfattningen, där de redan lågt ställda förväntningarna ändå underträffas. Superlativen räcker inte till för att beskriva hur kasst detta spektakel har blivit idag. Men hur kommer det sig?
Därför har det blivit så dåligt
Förutom det mest uppenbara, att de bidrag som framförs i spektaklet idag överöser en med mycket negativ energi, avsmak och frustration, så finns det en rad andra faktorer som bidragit till utvecklingen. Jag sammanfattar dem lite kort nedan, så det inte blir för mycket stofilutläggning över artikeln.
Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/100-dagar-utan-alkohol-aldrig-igen/
–För många deltagande länder
Fastän antalet deltagarländer idag är 26, så borde man kanske sänka antalet med några till (till max 22, som det var en gång i tiden), för då hinner man smälta bidragen bättre och kan komma ihåg dem. Vidare förstår jag inte varför så många länder som rent geografiskt ligger utanför Europa ska få deltaga? Som Turkiet, Israel, Armenien, Azerbajdzjan, och Australien. Dessa är inte och kommer aldrig att bli europeiska länder i verklig bemärkelse, hur mycket man än försöker. Då kan man lika gärna bjuda in Jordanien, Syrien och några nordafrikanska länder i tävlingen om man ändå håller på.
-Engelskan som tagit över
Sedan 1999 fick artisterna från alla deltagande länder sjunga på valfritt språk. Tidigare var de tvungna att sjunga på något av landets officiella språk, vilket gav evenemanget mycket av dess charm och innbörd. Sverige ska givetvis vara bäst och progressivast i klassen på detta plan och har (liksom en del andra deltagarländer) bara framfört bidragen på engelska sedan dess. Denna praxis visar klart och tydligt att man inte värderar, bejakar och uppskattar det egna språket, vilket är självklarheter i nästan alla andra europeiska länder. Den har dessutom bidragit till den stora likriktningen av bidragen.
-Likriktningen på alla plan
Det som en gång var en uppvisning i sann mångfald och unika bidrag, alla med sina unika särdrag, gjorde att man såg fram emot evenemanget. Idag däremot, låter allting ungefär likadant (särskilt när det sjungs på engelska), ser ungefär likadant ut och lämnar efter sig en avsmak och negativ känsla. Det är som att det helt saknas ett djup och eftertanke som förr präglade i princip alla låttexter. Att det förr fanns en live-orkester gjorde det hela proffsigare och krävde därmed större ansträngning och mer musikalisk talang från deltagarna. Idag handlar det bara om koreografi (scenrörelser) där själva musiken har fått stryka på foten.
-Avsaknaden av klass och stil
Detta kan inte ha undgått något tror jag, att klassen och stilen som en gång präglade tävlingen, är som helt bortblåst. Förr i tiden uppträdde artisterna mestadels i finkläder och framförde vackra låtar med någon form av innehåll. Idag står många av artisterna på scenen i träningskläder (om ens det) och framför ofta något mörkt, dystert och dekadent. Bidrag som ibland framstår som nästintill satanistiska.
Allt fokus idag verkar ligga på teknik, koreografi och en jobbig, kort refräng som spelas om och om igen. Klass, känsla och stil verkar saknas helt i tävlingen idag och det hela framstår endast som något globalistpamparna i WEF skulle lyssna på i sin pausunderhållning. Man vill kräkas flera gånger om ifall kollar på spektaklet idag.
-Politiseringen och dubbelmoralen
Att spektaklet blivit politiserat i princip överallt numera har nog inte undgått någon. Det som en gång i tiden var tänkt att vara en helt opolitisk och enande tillställning har nu politiska inslag i princip-överallt. Inslag som lutar starkt åt woke-hållet och har så gjort under fllera års tid. Årets upplaga var inget undantag då det verkade handla mer om Israels vara eller icke-vara i själva tävlingen, mer än själva tävlingsbidragen. Tillställningen verkar ha blivit en sorts medveten söndra- och härskateknik som pådyvlats uppifrån i syfte att splittra Europas folk ännu mer.
Man får säga att de har lyckats bra då de flesta sväljer betet med hull och hår och riktar fokus åt alla andra håll än i de verkliga problemens riktning. Problemen som etablerade politiker och medier har skapat över hela vår kontinent, inte minst i Västeuropa. Jag har svårt att förstå hur folk numera kan bänka sig hela lördagen framför det dekadenta och splittrande bröd- och skådespel som det faktiskt har blivit. Än mindre hur man låter små barn få bevittna detta numera barnförbjudna evenemang.
Så skulle det kunna se ut istället
För att spektaklet som kallas Schlager-EM överhuvudtaget ska ha något existensberättigande i framtiden behöver det radikalt förändras, och det i grunden. Det finns mycket som skulle kunna göras av arrangörerna för att återigen göra det hela till en trevlig, upplyftande och familjevänlig tillställning. Vad sägs om följande åtgärder:
-Dragandet av en tydlig Europagräns.
Det säger sig självt att spektaklet bör vara en europeisk och inte eurasisk angelägenhet. Det vill säga, för Europa och Europas länder och här måste man dra en tydlig gräns. Inga icke-västliga länder bör därför deltaga i tävlingen, inklusive Turkiet och Israel. Gränsen borde således gå vid Grekland i sydöst, Ryssland i öst, Portugal i sydväst, Irland i väst och Norge längs i norr. Alltså, en gränsdragning enligt denna karta och ingenting annat.
-Återinförandet av ett språkkrav
Att alla deltagande länder sjunger på sina egna språk – alltså något av landets officiella språk – igen borde vara en självklarhet. Vissa gör förvisso det redan men för att progressiva länder som Sverige skulle tvingas ta efter behövs kravet återinföras. Tänk vad härligt att få höra de svenska bidragen på svenska igen – ärans och hjältarnas språk – istället för engelska.
-Återinförandet av en live-orkester
Kosta vad det kosta vill i tid och pengar, men en live-orkester gör faktiskt tillställningen mysigare, mer levande och ställer dessutom högre krav på de deltagande artisterna. Utan en massa förinspelad bakgrundsmusik skulle det hela dessutom bli proffsigare och åter rikta fokus mot musiken och låttexten, snarare än bara koreografin, tekniken och framtoningen.
-Införandet av en striktare klädkod (traditionellt eller nutida formell)
En sådan skulle kunna bestå av antingen traditionell klädsel (folkdräkter och liknande) för deltagarländernas artister, eller lite mer nutida i form av kostym, frack, smoking eller åtminstone kavaj för männen och motsvarande formella klädsel för kvinnorna. Total nolltolerans för träningskläder, badkläder, kortbyxor, bar överkropp och allehanda pornografiska plagg på scenen bör råda. Då skulle tävlingen återfå lite av sin klass, stil och forna glans. Det skulle dessutom försvåra politiska budskap.
-Nolltolerans för politiska budskap och ställningstaganden
Detta borde vara en självklarhet men politiken borde aldrig få blandas in tävlingen överhuvudtaget (inklusive prideflaggor och politiska organisationsflaggor). Hela tanken med spektaklet från början var att ena Europa för åtminstone en kväll och hålla tävlingen neutral, fri från all politik. Därmed har politiska budskap inget i Schlager-EM att göra. Framförs sådana av de deltagande ländernas artister eller personer i publiken så åker de ut med huvudet före.
-Införandet av en åldersgräns (på 11 år)
Tillställningen borde alltid kunna ses av hela familjen, utan att någon i den (framförallt barnen) ska få behöva bevittna en massa snusk, våld, svordomar, fula ord, dekadens, och politiska ställningstaganden som vrider om deras lättpåverkade hjärnor. Är inte något av deltagarländernas bidrag lämpliga att bevittna för en publik under 11 år bör de inte få deltaga överhuvudtaget. Förr var så alltid fallet, vilket man knappas kan säga att det är idag.
Låt det åter bli en neutral, familjevänlig tillställning för alla att ta del av, inte bara en fullvuxen publik!
