Efter att för tredje året i rad ha sprungit riktigt dåligt på samma tävling – denna gång tre futtiga veckor innan ett viktigt maratonlopp – finns det skäl att börja tvivla på tävlingsformen. Särskilt ifall den börjat gå lite utför de senaste 4-5 veckorna. Det är just i sådana pressade lägen som man behöver ta det lite lugnt, samla sig en stund och förlita sig på den egna förmågan, vare sig det är idrott eller något annat som står för dörren.
OBS! Artikeln är skriven i mars i år och är därmed inte ny. Nedan är en länk till originalartikeln på Frihetsnytts hemsida:
https://frihetsnytt.se/kronika-mindre-an-tre-veckor-aterstar-men-har-ingen-panik/
Tredje gången på raken
I år inledde jag, liksom de två föregående åren, årets löptävlingar (åtminstone i Sverige) med Adidassponsrade Premiärmilen i Stockholm. Denna kuperade och utmanande milbana startar nedanför de ohyggligt fula skraporna vid Stockholms universitet och sträcker sig över Stora Skuggan, Husarviken, och Lill-Jansskogen innan man går i mål på nästan exakt samma plats. Det är kanske inte årets mest avgörande och viktiga tävling, men den brukar ge en någorlunda indikation på hur man ligger till rent formmässigt, på gott och ont.
Det vill säga, ifall man springer bra är det ett tecken på att man ligger hyfsat till med formen, alltså med träning, återhämtning/vila och kosten. Ifall man inte gör det kan det i bästa fall vara en väcklarklocka på att någonting inte står rätt till och behöver justeras. I värsta fall kan det skapa en stor stress och panik ifall man inte hanterar det dåliga resultatet på rätt sätt. Dessa bakslag brukar mestadels bli något man hanterar bättre med åldern, då man oftast har fler liknande erfarenheter i bagaget, samt att man är smärtsamt medveten om kroppens långsammare återhämtningsförmåga.
Man har helt enkelt inte samma felmarginal som när man var yngre. Denna års premiärmil blev dessvärre återigen av det senare slaget, eller för att uttrycka det milt, ännu ett riktigt skitlopp. Det som äntligen skulle bli tredje gången gillt blev istället tredje gången på raken. Efter målgången ville man knappt visa sig i det offentliga på ett tag utan bara gå under jorden och dyka upp någon gång i framtiden när alla förhoppningsvis glömt bort tävlingen.
Ungefär så kan det kännas för en inbiten tävlingsmänniska när det gått riktigt dåligt. Jag tänkte under dygnet efter ifall det vilade någon sorts förbannelse över just Premiärmilen. Med andra ord, ifall jag för alltid är dömd att springa riktigt dåligt i denna tävling, oavsett tävlingsform.
Kunde inte komma mer olägligt
Detta år (och i fjol) kunde det usla resultatet dock inte ha kommit mer olägligt, med tanke på att nästa maratonlopp – i Manchester – bara låg tre futtiga veckor bort. Det kändes ju inte särskilt övertygande att springa dåligt just då när jag verkligen behövde en indikator på att träningen och formen gick åt rätt håll.
Någonting som kunde höja självförtroendet och röja undan självtvivlen en aning. Snarare kändes benen väldigt sega hela veckan innan och särskilt dagarna innan då de nästan kändes som betong, samtidigt som kroppen kändes väldigt trött, sliten och outvilad. En vanlig sömnbrist med andra ord.
Ni vet känslan man får när man sovit lite för lite flera nätter på raken och helt plötsligt känner sig hälften så energisk som vanligt. Man känner sig i det läget – särskilt i samband med ytterligare en kraftansträngning – så trött att man skulle kunna sova några dagar i sträck.
Det första man bör göra i sådana lägen är att lyssna på kroppen och låta den vila en stund. För det är just i det där trötta, utmattade läget som känslorna tar över och man tenderar att fatta ytterst dåliga och impulsiva beslut, som man sedan ångrar under lång tid. Därför tog jag mig tid att vila de första två dygnen efter tävlingen.
Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/fettsyran-hjalper-mot-hjart-karl-sjukdom/
Två dygn som gick åt till att smälta besvikelsen, för att därefter träna lite lätt och syresätta hjärnan för nya tag och en rad välgrundade beslut för de närmaste veckorna. Ett första tips efter stora besvikelser – särskilt när något liknande står för dörren inom kort – är därför att varva ned en dag, eller två eller tre. Annars är risken att man stressar upp sig, vilket bara gör situationen värre och försämrar dina odds betydligt
Att stressa upp sig hjälper föga
För är det något jag lärt mig genom åren så är det att stress, panik och impulsiva beslut (grundade på känslor) knappast förbättrar situationen eller möjligheterna att prestera vid nästa stora tävling/tillställning/evenemang. Snarare ökar det risken för ytterligare katastrofala resultat mångfalt och det är i sådana lägen – när nästa stora bakslag kommer som ett brev på posten – som det blir ännu svårare att resa sig på nytt. Då är man oftast så knäckt och nere att man inte är i form att ens deltaga utan tvingas ställa in helt och ta en time-out istället.
Att befinna sig i detta nedtryckta läge är verkligen ingen dans på rosor då man tvingas göra avkall på något som man verkligen gillar och uppskattar, om så bara för ett tag. Det är som att en del av ens identitet går tillfälligt förlorad och ett tomrum uppstår. Det positiva med dessa svåra lägen är att de sällan blir mycket värre då man (oftast) lärt sig sin dyrköpta läxa, samtidigt som de skänker en viktiga lärdomar. Har man inte lärt sig läxan vid detta läge, gör man nog aldrig det, så länge man inte är hyfsat ung medan misstagen återupprepas.
Börjar man bli till åren och fortfarande inte har gjort det däremot, tyder det sannolikt på ett stort ego, personlig stolthet, och en stor envishet som sammantaget förhindrar en att erkänna misslyckanden och ta dem för vad de är. Alternativt kan det vara en dålig stresstålighet som gör att man fortsätter att stressa upp sig för minsta lilla. Att erkänna misslyckandet/fiaskot och ta personligt ansvar är därför nästa steg att ta efter att man vilat upp sig lite.
Att samla sig förbättrar oddsen
Något som däremot hjälper – som nämnts ovan – är att lugna ned sig och samla tankarna en stund, vilket man gör allra bäst i de lägen man känner sig utvilad och mindre känslig för påverkan utifrån. Det är i dessa lugnare lägen, när stressen (och kanske paniken) har lagt sig en aning som man tar de första nya tagen och börjar tänka på vilka beslut man ska fatta härnäst. Det är då man börjar göra upp den där listan på alla möjliga alternativ man kommer på, bra som dåliga. Den gemensamma nämnaren är åtminstone att de inte är nedskrivna och/eller påtänkta under perioder med hög stress som försämrar dina chanser.
Detta är något vi har sett åtskilliga gånger genom historien när någon/några befunnit sig i svåra underlägen som sedan vänts till seger. Det är just i de där hopplösa lägena som en välbehövlig och tillfällig time-out, reträtt eller paus har tagits. En stund då ledaren för alla inblandade har lugnat ned och samlat truppen en aning för att kunna återförnya tron på seger och framgång. Det är det därför som många framgångsrika personer omger sig med en eller flera tränare, mentorer, handledare, med mera. De är där för att kunna få ur det sista och bästa ur en, framförallt i de lägen när det ser väldigt mörkt ut och personen ifråga börjar tvivla på sig själv.
En bra utgångspunkt är därför att inte börja tänka på fortsättningen, framtiden eller handla förrän man har varvat ned och inte innan dess. Då riskerar du bara att göra situationen värre och framförallt ökar du risken ytterligare för framtida och smärtsamma bakslag.
Kostsamma lärdomar från förr
Under min livstid har jag nämligen själv fått erfara konsekvenserna av att dras med i stressen och den lättare paniken som kan uppstå i samband tillfälliga bakslag. De första lärdomarna av att inte lyssna på kroppen (och knoppen) fick jag erfara under julledigheten 2007/08. Då hade mina tävlingar pågått ända fram till första veckan i december och jag var minst sagt i lite behov av en viloperiod under Jul och Nyår. Istället för att ta åtminstone 8-10 dagars helvila från träningen, skulle jag hålla igång hela tiden, trots ganska långa och ansträngande resor i Sydostasien.
Det kliade i fingrarna efter det mediokra avslutet på säsongen, där jag hade slutat på en 25:e plats i Terräng-EM (när målet hade varit topp-tio) och jag ville komma i ny storform så snabbt som möjligt, trots att det var i början av vintern och inga viktiga och stora tävlingar låg nära i tiden. Av detta beslut – och framförallt de framstressade vanorna som medföljde – följde 7-8 månader av överträning där både energinivåerna och tävlingsresultaten störtdök. Kroppen var konstant trött och när det var som värst blev en vanlig löprunda en utmaning.
Det var först när jag under sensommaren 2008 – i samband med flytten till USA – fick lite vila (på två veckor) och ett stort ombyte i träningsprogrammet. Det var först då, framförallt under november, som resultaten började återkomma och sedan krattade manegen för ett mycket lyckat 2009. Allt detta elände bara för att jag under några få veckors tid stressade upp mig över några futtiga resultat som trots allt var långt ifrån katastrofala.
Förra året var även det ett praktexempel på hur galet det kan gå bara för att man stressar upp sig inför en kommande tävling. Då var det Premiärmilen och det dåliga resultatet där som var orsaken till stressen, då jag hade en inplanerad mara i Hamburg en dryg månad senare. Desperat försökte jag att träna mig i form under träningslägret i Portugal genom att springa mer (och hårdare) än jag behövde. Resultatet blev några skavanker i framsida lår och motsatta vaden som gjorde att jag fick ställa in både maran, och hemma-alternativet Premiärhalvan.
Det kostade mig även en del pengar i form av avbokat flyg, hotell och anmälningsavgift. Allt bara för att jag inte lugnade ned mig under några dagar, lyssnade på kroppen och tog mitt sunda förnuft till fånga. ”Smakar det så kostar det” lyder som sagt ett gammalt uttryck.
Som kommer till användning nu
Detta år befinner jag mig nästan precis där jag gjorde för ett år sedan, fastän utgångsläget är något bättre denna gång. Med andra ord, fastän det gick katastrofalt även i detta års Premiärmil så har jag lärt mig något från förra årets misstag. Direkt efter tävlingen ägnade jag mig åt andra saker och aktiviteter än idrotten de följande två dygnen. Sådana som inte krävde särskilt stor fysisk ansträngning och var mer stillsamma och inåtriktade till sin natur. Framförallt tog jag mig tillfälle att vila så mycket som jag behövde. Då hade jag lyckats komma över den värsta besvikelsen och kunde börja planera för de kommande veckorna fram till maratonloppet i Manchester.
Den gången – liksom nu – balanserar man lite på en knivsegg och har därför inte råd med samma misstag som i fjol. Åtminstone inte ifall man vill komma till start och göra ett någorlunda bra lopp. Tio av de 20 dagarna innan tävlingen utgörs av ett träningsläger med idrottsföreningen i Portugal. Precis samma läger där jag förra året fick skavanker för att jag var lite för ivrig. När jag skriver dessa rader befinner jag mig för övrigt på detta träningsläger. Dock med en lite annorlunda inställning denna gång då jag lärt mig läxorna förra året.
Därför lyssnar jag på kroppen, tar det lite lugnare, vilar/sover ordentligt och springer inte mer eller hårdare än jag egentligen behöver. Det mesta av jobbet har ju redan lagts ned under vintern och får förhoppningsvis ett värdigt utlopp under maratonloppet. Redan en vecka efter Premiärmilen har jag återfått mycket av energin, livskraften och en stor del av självförtroendet. Allt bara för att jag lugnade ned mig litet, tog läget för vad det var och vågade lyssna på kroppen.
Några välmenande tips
Vare sig det handlar om ett viktigt framträdande, tävling inom någon idrottsgren eller annan aktivitet som står för dörren och du samtidigt inte känner dig i form så är det lätt att bli uppstressad och drabbas av stor prestationsångest (panikångest för vissa). Här är därför några tips som kanske kan mildra dessa och därmed även förbättra chanserna till ett lyckat – eller åtminstone hyfsat – resultat.
– Ägna ett dygn eller två åt helt andra aktiviteter än den förestående. Detta får dig att tänka på andra saker, samtidigt som du skiftar perspektiv lite. Det stora, avgörande som komma skall framstår då inte som lika övermäktigt och skrämmande.
– Lyssna på kroppen och vila upp dig ordentligt. Allra helst genom att tillbringa några timmar i avskildhet de första dagarna, utan någon elektronik eller kontakt med andra. Det är i dessa lugna stunder du ofta lyckas samla tankarna och lägga upp bättre planer för den närmaste tiden.
– Ta lärdom av tidigare erfarenheter (ifall du har några), analysera dem och dra slutsatserna. Vad har fungerat och inte fungerat? Varför gick det som gick och vad hade kunnat förbättras?
– Umgås med personer som lyfter dig och ditt humör, inte tvärtom. Dessa trycker upp dig i rätt riktning, precis som motsatsen har förmågan att trycka ned dig.
– Måla upp ett rationellt och realistiskt (inte känslostyrt) värsta falls-scenario. Vad är det värsta som kan hända egentligen och hur många bryr sig om ditt resultat ifall det inte skulle gå lika bra som tänkt? Inte särskilt mycket och inte så många, mest sannolikt.
– Det har sagts många gånger förut och kan sägas igen men jämför dig inte med andra. Din resa är inte identisk med andras. Därför är det meningslöst att jämföra dig med andra. Jämför dig själv endast med dina tidigare resultat.
