Nu när Sommar-OS i Paris är över, kan vi lugnt konstatera att de svenska insatserna varit över förväntan. Utfallet blev elva stycken medaljer, varav fyra guld. Undertecknad menar dock att det kunde blivit några till och att potentialen är dubbelt så stor. Sverige skulle i framtida sommarspel kunna erövra minst 20 stycken medaljer. Sådana prestationer förutsätter dock att idrottarna ges bättre förutsättningar och SOK reformeras i grunden.
Artikeln är skriven i augusti i år och är därmed inte ny. Nedan är en länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
https://frihetsnytt.se/de-svenska-os-medaljerna-kan-bli-betydligt-fler/
OBS! Detta är inte tänkt att bli en enda lång OS-krönika där jag detaljerat analyserar de svenska insatserna. Den är minst lika fokuserad på de lösningar som skulle kunna ge idrotts-Sverige ett rejält lyft och betydligt fler medaljer i framtida olympiska spel. Medaljer som förbättrar Sverigebilden avsevärt.
Bästa spelen på 24 år
För mindre än en vecka sedan (11 augusti) avslutades de 33:e olympiska sommarspelen i Paris. Under den 16 dagar långa idrottsfesten gjorde 10 500 aktiva från 206 olika nationer, upp om medaljer i inte mindre än 329 grenar, fördelade över 32 olika sporter. På plats tog 84 av de deltagande nationerna (eller 2/5) åtminstone en medalj, varav Sverige 11 stycken. Bäst, störst och vackrast – när det gäller antalet erövrade medaljer – var i sedvanlig ordning USA, som tog 126 medaljer, tätt följda av Kinas 91 medaljer.
Även om Sverige inte var i närheten av en topp-tio placering i sommarspelens medaljligadenna gång, så var en 16:e plats ändå över förväntan. Förutom att bli bäst i Norden blev Sveriges bästa sommarspel sedan OS i Sydney år 2000 och hade lätt kunnat bli bättre än så. Allt som saknades var en futtig medalj eller två. Än roligare är att nästan samtliga medaljörer är unga och pigga nog att ställa upp om fyra år igen (plus de yngre förmågorna som komma skall). Förutsatt att de vill och orkar satsa vidare på sin idrottsgren i fortsättningen.
Till skillnad från spelen i Sydney däremot, kunde de flesta av oss följa de svenska insatserna under semestern, och dessutom under dag- och kvällstid. Man behövde därmed inte sitta uppe mitt i natten eller gå upp i svinottan för att dras med i den stora dramatik som de svenska idrottarna stundtals var inblandade i.
Trots en handfull missade medaljer
Förutom de 11 medaljerna blev det dessutom ytterligare 17 stycken topp-8-placeringar bland de svenska idrottarna, varav två fjärdeplatser och fem stycken femteplatser. Med andra ord, var ytterligare en handfull svenska medaljer inte långt borta. Somliga av medaljmissarna var oväntade skrällar, såsom lerduveskytten Rickard Levin Anderssons fjärdeplats medan andra var större besvikelser.
Då tänker jag delvis på ryttarna – som underpresterade kraftigt – men framförallt på såväl herrarnas som damernas handbollslandslag. Herrarna spelade dessvärre alltför dåligt i gruppspelet (matchen mot Kroatien undantaget) och åkte därför på en mardrömslottning mot Danmark redan i kvartsfinalen. En match som höll på att sluta med en svensk skräll.
Damerna å andra sidan, klarade inte av pressen i semifinalen mot Frankrike där man ledde med 4-5 mål med blott 14 minuter kvar och sedan förlorar i förlängningen. I den efterföljande bronsmatchen mot Danmark har de sedan ingen energi alls och verkar inte ens vilja försöka vinna matchen. Hade de verkligen gjort sitt bästa och gett allt, hade de säkerligen kunnat vinna matchen eller åtminstone förlora med uddamålet och flaggan i topp. Dessa två medaljmissar var utan tvekan de tyngsta att bevittna.
Även om Daniel Ståhl inte lyckades försvara sitt OS-guld denna gång (det slutade med en sjundeplats i diskusfinalen) så var det inte heller något han förväntades göra. Formen hade sett sisådär ut under våren och försommaren, varför förväntningarna på en ny medalj inte var skyhöga. Likaså kan sägas om gångaren Perseus Karlström som under en längre tid inte hade varit kurant och därmed fick sitt favoritskap nedtonat.
Stjärnorna som stod ut
Det är dock inte de svenska medaljmissarna och besvikelserna som denna artikel handlar om. Den ska framförallt belysa medaljörerna och vad mer som kan göras för att medaljskördarna ska bli betydligt större i framtiden. Av de elva svenska medaljerna som erövrades utgjorde guldmedaljerna fyra, silvermedaljerna fyra och bronsmedaljerna tre.
Här står givetvis guldmedaljörerna i en klass för sig, med Sarah Sjöströms dubbla guld i simning (50m och 100m frisim), Armand Duplantis seger (och världsrekord) i stavhoppet och David Åhman/Jonatan Hellvigs guld i beachvolleyboll. Sveriges första OS-medalj i grenen någonsin. Samtliga av dessa var på förhand favorittippade och lyckades trots pressen leva upp till sina favoritskap. Det tyder på envisa vinnarskallar som aldrig blir för bekväma, utan vill bli bäst (eller fortsätta vara det) till varje pris. Det och tävlingsnerver av stål givetvis.
De enda svenskar som inte verkar glädjas åt de svenska OS-framgångarna var givetvis skribenterna på Dagens-ETC och liknande vänstervridna tidningar, vars missunnsamhet och avundsjuka tydligen inte vet några gränser.
Silvermedaljörerna är inte heller att förglömma. I synnerhet inte Truls Möregårdhs makalösa insatser på bordtennisarenan, där han slår ut regerande världsmästaren, Wang Chaquin i sextondelsfinalen och tar sig hela vägen till finalen mot hans landsman Fan Zhendong. Därefter återupprepas bedriften i lagtävlingen när Möregårdh tillsammans med landsmännen Anton Källberg och Kristian Karlsson tar sig ända till lagfinalen mot Kina.
Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/grona-juicer-mer-skada-an-nytta-1/
Även om det inte räckte hela vägen till ett guld i vare sig singelturneringen eller lagfinalen så var det en fantastisk insats de stod för. Ingen hade på förhand räknat med några svenska medaljer i bordtennisen. Därför visade de svenska spelarna, i synnerhet Truls Möregårdh, att svensk pingis är på väg tillbaka igen, efter två årtionden av kinesisk totaldominans. Något som avspeglat sig i den pingisfeber Sverige fått uppleva under spelens gång.
Förhoppningsvis kan de svenska pingisframgångarna inspirera svenska talanger och framtidshopp att våga satsa på sin idrottsgren. Detsamma kan sägas om luftgevärsskytten Victor Lindgrens silvermedalj och seglartjejernas silver i båtmodellen 49erFX. Bronsmedaljörerna är givetvis också värda att hyllas men några närmre detaljer kring deras prestationer finns det tyvärr inte utrymme för i denna artikel.
Kan bli ännu bättre
Om man återigen kollar på medaljligan från dessa sommarspel gång så finns där mestadels inga större överraskningar om man kollar på de nationer som tog fler medaljer än Sverige. Vi kan helt enkelt inte förvänta oss att Sverige, med en folkmängd på cirka 10 miljoner invånare1 ska ta fler medaljer än folkrika nationer som USA, Kina, Japan, Storbritannien och Frankrike. Det är att helt enkelt begära för mycket. Dock kan jag inte undgå att sålla ut en handfull länder som – trots sitt lilla invånarantal – lyckats ta långt många fler medaljer än Sverige, såväl per capita som i absoluta tal.
Jag tänker främst på Australien (26 miljoner invånare) som tog hela 53 medaljer, Nederländerna (17 miljoner invånare) med 35 medaljer, Nya Zeeland (5,2 miljoner invånare) med 19 medaljer och Ungern (9,6 miljoner invånare) med 19 stycken. Dessa länder gör uppenbarligen någonting rätt eller åtminstone betydligt bättre än Sverige. De lyckas ju ta betydligt fler medaljer, oavsett vilket mått man använder.
Vi har varit bättre förr
Visst skulle man delvis kunna skylla tillkortakommandena på vårt kyliga och hemska klimat under vinterhalvåret, som försvårar utövandet av vissa sommaridrotter. Den förklaringen är dessvärre otillräcklig då de flesta av idrottsgrenarna – med några få undantag – går att utöva i uppvärmda inomhushallar och liknande anläggningar.
Tittar man dessutom längre tillbaka i OS-historien har Sverige kunnat mäkta med betydligt fler erövrade medaljer än de som togs under dessa sommarspel. Under sommar-OS i Stockholm erövrade Sverige hela 63 medaljer (och vann medaljligan)2 och bara åtta år senare (i Antwerpen) blev det 64 stycken. Går man tillbaka till Sommar-OS i det senaste halvseklet, erövrade Sverige 16 medaljer i München (1972) och 19 medaljer i Los Angeles 1984.
Förutsättningarna för utövandet av sommaridrott var för 40-50 år sedan knappast bättre än de är idag, så nog kan Sverige komma tillbaka till fornstora dagar. För att det ska kunna bli möjligt måste dock två saker ske.
1. Ge idrottarna bättre förutsättningar
De flesta svenska elitidrottare – undantaget vissa fotbolls- och hockeyspelare, samt ett fåtal superstjärnor som Sarah Sjöström och Armand Duplantis – kan idag inte leva på sin idrott eller ens satsa halvtid på denna. Centrum för idrottsforskning (CIF) konstaterade i sin senaste rapport (som släpptes i maj) att många landslagsprogram och utvecklingsmiljöer är kraftigt underfinansierade. Därmed kan inte idrottsrörelsen bedriva en konkurrenskraftig och hållbar elitidrottsverksamhet.
Många svenska elitidrottare tvingas därför att jobba heltid (eller 75-80 %) vid sidan av idrottsutövandet och/eller ta hjälp av nära och kära för att överleva ekonomiskt. Under sådana stressiga förutsättningar kommer vägen till världstoppen och framtida OS-medaljer att bli betydligt längre och svårare än den hade behövt vara. Resultatet blir ofta att många unga talanger ger upp sin idrott i förtid eller går över till andra idrotter, bara för att överleva ekonomiskt.
Såväl det offentliga som privata sponsorer måste därför våga satsa betydligt mer på svenska idrottsmän så att de ges bättre förutsättningar att kunna nå toppen i framtiden. Satsningarna ger inte bara idrottarna större incitament och bättre möjligheter att slipa på utövandet. Det sänder även idrottarna signalen att man är betydelsefull och har någon däruppe som tror på en. Bara det ger idrottarna mentalt bränsle att vilja satsa ännu mer.
Framtida medaljskördar på stora mästerskap ger därtill Sverige väldigt bra marknadsföring i omvärlden. Därför kan satsningar på unga elitidrottare idag generera framtida reklamvärde som långt överstiger insatsen. Dessutom inspirerar det barn och ungdomar att vilja satsa på sin idrott framöver, istället för att lägga av i förtid. Framgång föder framgång och förbättrar dessutom Sverigebilden avsevärt.
2. Byt ut SOK:s styrelse!
Några som däremot bör sågas längs fotknölarna och stå i skamvrån – åtminstone tills de bytts ut eller självmant avgått i protest – är den svenska olympiska kommittén (SOK). Men varför ska de ha en ordentlig känga?
För att det är just SOK som har sista ordet när det gäller de svenska OS-uttagningarna och därmed makten över vilka elitidrottare som Sverige slutligen skickar till spelen. Denna gång skickades endast 119 svenska olympier till OS, trots att man utan svårighet hade kunnat skicka några dussin till (minst). Även om ekonomin skulle sätta stopp för fullt betalda resor till ytterligare 70-80 aktiva, borde SOK åtminstone ge klartecken för tävlan till samtliga idrottare som klarat IOK:s officiella kvalgränser inom sina respektive idrottsgrenar.
Då är man tillräckligt bra för att tävla på den stora världsscenen och riskerar knappast att göra bort sig fullständigt, trots sviktande form. Att få ett sådant klartecken – även om man inte får hela resan betald – betyder mycket för idrottarna som då får chansen att lyfta sig själva till nästa nivå, och kanske till och med skrälla. IOK:s kvalgränser är såväl riktmärke som kotym för OS-deltagande i de flesta av världens länder och borde så vara även i Sverige.
Istället har SOK sina egna godtyckliga uttagningskriterier som är än högre satta än IOK:s. Dessa består av ett grundkriterium och framtidskriterium där det förstnämnda kräver att man ska kunna konkurrera om minst en tolfte plats i OS. Uppfyller man inte det ska man åtminstone ha en chans att göra det i nästa OS, vilket medför att många duktiga idrottsmän får nobben, trots att de med råge klarat IOK:s kvalgränser.
Därmed skickar SOK mindre än hälften så många aktiva som de hade kunnat göra, vilket gör att de svenska medaljerna blir betydligt färre. De släcker även idrottarnas drömmar och kvarvarande incitament att kunna satsa vidare. Likaså för unga talanger inom många idrotter, vilka ser en framtida satsning mot toppen som lönlös då SOK:s kriterier är alltför svåra att uppnå.
SOK i sin nuvarande form är därmed en riktig bromskloss för svensk idrott och framtida svenska OS-medaljer. Därför behöver organisationen reformeras i grunden, vilket endast kan göras om personer med en helt annorlunda (och sundare) inställning sitter i dess styrelse. Därmed är det hög tid att byta ut SOK:s styrels eller åtminstone merparten av den.
Fakta – Sveriges alla medaljer i sommar-OS i Paris 2024
- Sveriges guldmedaljer
Sarah Sjöström, 100 m frisim
Sarah Sjöström, 50 m frisim
Armand Duplantis, stavhopp
David Åhman och Jonatan Hellvig, beachvolley - Sveriges silvermedaljer
Victor Lindgren, luftgevär, 10 m
Vilma Bobeck & Rebecca Netzler, segling, 49erFX
Truls Möregårdh, bordtennis, singel
Truls Möregårdh, Kristian Karlsson, Anton Källberg, bordtennis, lag - Sveriges bronsmedaljer
Tara Babulfath, judo, 48 kg
Jenny Rissveds, mountainbike, cross country
Anton Dahlberg & Lovisa Karlsson, segling, 470 mixed
