Dåliga lopp ger fler lärdomar än de bra

Lidingöloppets tremil vid Stockby (strax efter starten vid Koltorps gärde)

Aldrig kan du få så mycket nyttig lärdom som när det går åt skogen

Det finns tillfällen i tävlingssammanhang då man har riktigt dåliga dagar. Det senaste Lidingöloppet var en sådan dålig dag jag sent kommer att glömma. Men att glömma bort det mesta som gick åt pepparn behöver jag dock göra ganska snart och istället ta med lärdomarna. Det är just de jobbiga dagarna som man lär sig mest från.

Länk till originalartikeln på Frihetsnytt (där jag även är skribent):
https://frihetsnytt.se/daliga-lopp-kan-vara-battre-an-de-bra/

Lidingöloppet – det svenskaste av de stora motionsloppen

Den 27 september var det äntligen dags för min personliga favorit bland alla löpartävlingar, nämligen Lidingöloppet, som för en del även är det avslutande evenemanget i den ärorika svenska klassikern. Något som undertecknad själv funderar på att genomföra någon gång i framtiden. Den dag jag blivit mer av en motionär. För er som inte har sprungit Lidingöloppet tidigare så är det ett terränglopp som sträcker sig över tre mil i mestadels kuperad skogsterräng. Från starten vid Koltorps startgärde till målet vid Grönsta Gärde är det i princip bara backe upp och backe ned i tre mil (kolla in banprofilen nedan).

Det finns knappt några platta partier längs banan och de flesta anser att denna pärs är värre än Stockholm Marathon (som är 12 km längre), just på grund av alla backar och den belastning som alla stötarna ger. Lägg därtill att det på vissa platser längs banan är väldigt glest med åskådare som kan heja fram en när det är som kämpigast.

Varför är då detta brutala, smärtsamma terränglopp (som för övrigt är Europas största sett till antalet deltagare) en personlig favorit undrar ni säkert? Jo just för att det verkligen är Sverige i ett nötskal när Sverige är som bäst, härligast och vackrast. Förutom den vackra svenska naturen med grönskan, höstfärgerna och det perfekta temperaturen, möts svenskar från alla möjliga landsändar för att springa denna tävling. 

Det är svensk kultur, föreningsidrott och folkfest när den är som bäst, vilket man känner av på den trevliga stämningen och de positiva energierna. Allt detta i kombination gör att man kan springa på och springa på, trots smärtan och den fysiska ansträngning som det innebär.

Detta år blev Lidingöloppet
extra minnesvärt

I årets Lidingölopp var jag
ganska tidigt en sliten man

Eftersom jag vill avsluta på positivt manér så börjar jag med det mindre positiva som gjorde denna dag än kämpigare och motigare än tidigare års Lidingölopp. Jag hade inför årets tävling tränat på ganska bra månaderna innan och tänkte att jag nog minsann skulle förbättra tiden från fjolåret med någon minut eller två. J

Dock kände jag redan efter en mil att hamstringfästet började krampa lite. En lätt kramp som sedan spred sig till baksida lår och gjorde knälyftet och steget på det benet ganska tungt. Denna extra börda gjorde att även det andra benet snart blev ganska stumt och kraftlöst, vilket inte var till någon vidare hjälp i alla backar. Resterande två mil blev därför fruktansvärda och hade det inte varit för vätskelangningen längs vägen hade jag garanterat sprungit in i den berömda väggen. Jag fick kämpa för livet kort sagt, men ändå hade jag lite kraft kvar den sista halvmilen. 

Vid målgången vek sig benen och vinglandes leddes jag ut till gräset för att få hjälp med krampen och muskelvärken. Tiden blev fyra minuter långsammare än i fjol men där och då var besvikelsen inte så stor. Jag var bara glad över att ha fullföljt, trots alla umbäranden och mentala påfrestningar som det inneburit.

Läs även en av mina senaste artiklar

Det var på det stora hela ingen bra dag för mig, rent prestationsmässigt åtminstone, men det var nyttigt att ha en sådan jobbig dag också. Dels för att man uppskattar de bra dagarna så mycket mer när man varit nere i dalgången, men även för att det är från dem man lär sig mest. När allting går finemang och som på räls tänker man oftast inte så mycket på varför det gör det utan man är oftast fångad av själva ruset och känslan. 

Det är när det går dåligt som du tvingas till att reflektera, analysera och se tillbaka på det inträffade med helt andra ögon. Du är ju illa tvungen ifall du vill ta med dig några lärdomar från det som du sedan kan använda på resan mot framtida segrar. Om allting gick som på en räkmacka jämt skulle man snart bli uttråkad och ostimulerad vid denna brist på utmaningar.

om varför skyhöga mål triggar dina begär:
https://vinnarskolan.se/artiklar/skyhoga-mal-triggar-dina-begar/

Kom inte på tanken att bryta
trots motgången

Att bryta loppet fanns inte på kartan då jag till dags dato aldrig har brutit ett lopp (endast en collegetävling där jag agerade hare en bit). ”Den som ger sig in i leken får leken tåla” är ett gammalt svenskt ordspråk som jag håller fast vid. Bryter gör jag endast den gång mitt liv eller hälsa verkligen står på spel och för det behövs i princip en total kollaps. Kollapsat riktigt ordentligt har jag bara gjort en gång och det var över tio år sedan.
Under min sista tävling som collegelöpare (våren 2012) kollapsade jag av uttorkning när bara 160m återstod av 10 000m-loppet där jag var på väg att ta mig till mitt andra raka NCAA-mästerskap. Jag minns knappt någonting från det hela förutom att det small till där på banan och därefter försökte jag på slaka ben resa mig gång efter annan för att bara ta mig i mål, vilket jag till sist gjorde.

Förutom den fina silvermedaljen, som alla män som sprungit under 2:15 erhåller, fick jag ju även bulle, banan och diverse drycker vid målgången. Fick passa på att synda lite då jag sällan äter vare sig bulle, banan eller något annat kolhydratrikt. Där träffade jag för övrigt släktingar, vänner och gamla arbetskollegor att småprata med. De sistnämnda hade jag inte sett på över tre år, vilket var ett angenämt återseende. Vädrets makter var också på vår sida då det prognostiserade regnet blev till sol och lätt molnighet istället.

Få gånger har jag känt mig så stum och sliten som vid målgången på Grönsta gärde detta år. Jag sprang åtminstone inte in i den berömda väggen (dock var det inte långt ifrån).

Detta tog jag med mig från denna gång

Det var på det stora hela ingen bra dag för mig, rent prestationsmässigt åtminstone, men det var nyttigt att ha en sådan jobbig dag också. Dels för att man uppskattar de bra dagarna så mycket mer när man varit nere i dalgången, men även för att det är från dem man lär sig mest. När allting går finemang och som på räls tänker man oftast inte så mycket på varför det gör det utan man är oftast fångad av själva ruset och känslan. 

Det är när det går dåligt som du tvingas till att reflektera, analysera och se tillbaka på det inträffade med helt andra ögon. Du är ju illa tvungen ifall du vill ta med dig några lärdomar från det som du sedan kan använda på resan mot framtida segrar. Om allting gick som på en räkmacka jämt skulle man snart bli uttråkad och ostimulerad vid denna brist på utmaningar.

Vad var det från just detta mediokra
Lidingölopp som jag kunde ta med mig?

  • Att alltid köra mitt eget lopp och inte bry mig för mycket om vad andra löpare gör
  • Att även de bäst förberedda kan ha en dålig dag
  • Ej heller att bry mig för mycket om vad vissa i publiken gör, som faktiskt kan vara lite irriterande ibland
  • Hur viktigt det är att fullfölja loppet, även när man har en dålig dag. Det gör ditt pannben tjockare
  • Att man kan alltid mer än man tror, även när det ser mörkt ut
  • Hur viktigt det är att hålla huvudet kallt, särskilt när man tidigt känner att det kommer gå dåligt
  • Att inte tala ned mig själv under loppets gång när det går dåligt. Jag gjorde det några gånger och det gjorde inte saken bättre
  • Att inte älta upplevelsen för länge, för då kommer man in i negativa tankebanor
  • Den härliga och fantastiska stämningen på plats. Det är verkligen svensk folkfest för alla deltagare oavsett nivå
  • Den osannolika turen med vädret
  • Publiken som på många ställen lyfte fram oss och gav ny energi
  • Det glada återseendet med några före detta arbetskollegor

Detta kan ni ta med er

Punkterna ovan var som sagt det jag tog med mig från årets Lidingölopp men det finns även en del att hämta för vanliga motionärer. Även för de som kanske inte har ambitionen att genomföra ett helt Lidingölopp, Marathon eller annat krävande motionslopp. Det är saker som kan appliceras på de flesta av livets områden och som inte nödvändigtvis behöver vara idrottsrelaterade:

  • Deltag alltid på de saker som du har anmält dig till, såvida inte skada eller sjukdom förhindrar. Det förpliktigar och tar dig ur bekvämlighetszonen
  • Ge inte upp en utmaning så fort den känns lite motig och besvärlig. ”Quitters never win” and ”winners never quit”
  • Fullfölj alltid de uppgifter och utmaningar som du tar dig an
  • Fokusera alltid helt på uppgiften och försök stänga ute störningsmomenten
  • Tala inte ned dig själv när du misslyckas, tala istället upp dig själv genom att säga att ”Jag vet att jag kan bättre än såhär” ”Det är möjligt så jag försöker igen”
  • Det är när du misslyckas med något som du lär dig som mest
  • Försök att ta med dig det positiva från misslyckandet/den dåliga dagen
  • Älta inte misslyckandena längre än nödvändigt. Ta nya tag redan nästa dag, annars sår du frön till tvivel, bitterhet och dålig självkänsla
  • För att kunna känna verklig glädje och lycka måste du emellanåt känna lite missnöjdhet och misär. De dåliga dagarna skapar kontrasterna som gör livet värt att leva

Alexander Söderberg (f d analytisk kemist & elitidrottsman)

Dela visdomen!

Se även: