Flygrädsla är något som en stor andel vuxna har i varierande grad. För somliga skapar det endast ett lätt obehag under vissa förutsättningar medan andra knappt törs kliva på ett flygplan vid avresan. Undertecknad befinner sig förvisso i den lägre änden av skalan men flyger ändå väldigt ofta då fördelarna trots allt överväger nackdelarna.
Ganska vanligt fenomen
De flesta av er har säkert sett kultfilmen ”Sällskapsresan” från 1980 med Lasse Åberg i huvudrollen som Stig-Helmer. När han har köpt en sista-minuten-resa med Suntrip återstår bara ett bekymmer innan resan till värmen och det är flygrädslan. Han känner ett så stort obehag inför flygresan att han blir alldeles vimmelkantig vid blotta tanken på den.
Ni minns säkert scenen när han halvligger i stolen på Dr. Levanders mottagning och genomgår terapin som ska dämpa den. Han blundar, höjer armarna och upprepar mantrat ”Jag kan flyga, jag är inte rädd”.
Nu är det bara ett fåtal som har lika svår flygrädsla som Stig-Helmer men liksom de vanligare förekommande rädslorna (till exempel höjder och farliga djur) är den varken ovanlig eller onaturlig. Ungefär var femte svensk känner idag ett så stort obehag inför flygresor att de kan klassas som flygrädda.
Att sätta sig i en trång sardinburk och tillfälligt överlämna sitt liv i händerna på någon annan är något som vi i många andra situationer aldrig skulle göra, men när det gäller flygresor tänker vi inte särskilt mycket på det. Trots allt räcker det med ett enda större tekniskt fel, eller slarv från piloternas sida, för att vi ska störta mot en säker död. Så det vore snarare underligt ifall blotta tanken på dessa scenarier inte skapar ett stort obehag och olustkänslor hos en del.
När det gäller rädslor av detta slag handlar det mer om känslor, nycker och impulser snarare än fakta, statistik och logik. Det är därför som de svårt flygrädda sällan låter sig övertygas av den mest betryggande och lugnande statistik på området flygolyckor.
Trots betryggande statistik
Ända sedan passagerarflyget såg dagens ljus under mellankrigstiden (där nederländska KLM och amerikanska PanAM var pionjärbolagen) har det årtionde efter årtionde varit det överlägset säkraste sättet att resa på. Risken att vara med om en flygolycka är lika liten som att vinna storvinsten på Lotto (ungefär en på elva miljoner) vilket innebär att du måste göra minst en flygresa dagligen i 29 000 år innan du statistiskt sett är med om en. Det är lika med ungefär 358 livstider och därmed krävs en otur som inte är av denna värld.
Därför kan man fråga sig varför den flygräddaste femtedelen utan betänkligheter sätter sig i en bil där risken för kollision eller avåkning är hundrafalt större?
Som jag sade har det mer att göra med känslor och impulser snarare än betryggande fakta. På ett flygplan låter det och knarrar en del jämfört med i en bil vilket säkerligen triggar igång försvarssignalerna hos en del. Sedan sitter det ju någon annan bakom spakarna på ett flygplan vilket fråntar en känslan av kontroll över såväl fordonet som själva resvägen. Till detta hör nog även att de absoluta olyckstalen i statistiken skiljer sig åt, liksom utformningen på olyckorna.
Trafikolyckor sker förvisso betydligt oftare än flygolyckor men endast ett litet fåtal av de förstnämnda slutar med dödlig utgång. De sistnämnda må vara betydligt ovanligare men har oftast väldigt dödlig utgång när de väl inträffar.
Varierande grad av rädsla
Sedan varierar graden av flygrädsla kraftigt mellan individer och ärligt talat vet jag inte hur flygrädd man behöver vara för att räknas till den flygrädda femtedelen. Min gissning är att man behöver vara såpass flygrädd att man känner ett stort obehag och viss (eller stor) tvekan inför att ens kliva ombord ett flygplan. Blotta tanken på att flyga kan göra vissa av dem alldeles skakiga och svettiga (denna personliga anekdot kanske kan ge en inblick).
För denna grupp behövs antagligen några terapisessioner hos någon som är specialiserad på just flygrädsla (läs om denne terapeut botade sin egen flygrädsla). Det kostar en slant men det kan det vara värt ifall alternativet är att förbli livrädd och begränsa sin rörelsefrihet kraftigt. I längden kostar det betydligt mer att inte våga leva.
Själv hör jag nog till kategorin måttligt flygrädda eller med andra ord, de som utan tvekan sätter sig på ett flygplan men vars flygrädsla kan triggas igång under vissa förutsättningar (vanligtvis under själva flygresan). Skulle man bedöma dess svårighetsgrad på en skala 1-10 ligger den i mitt fall nog på en fyra eller femma i värsta fall.
Hur många som hör till denna kategori finns det ingen statistisk på (vad jag vet), men ett vet jag säkert och det är att den i många fall är självförvållad.
Min erfarenhet av flygrädsla
Åtminstone i mitt fall är flygrädslan helt självförvållad då ingen i min närhet eller vänkrets har triggat den genom att till exempel berätta läskiga historier om flygolyckor. Det var snarare läskiga filmer och dramatiska bilder från nyhetssändningar som lockade och gjorde det jobbet. Jag var helt enkelt nyfiken och ville samtidigt trotsa föräldrarnas förbud om att kolla på känsligt material av detta slag.
Jag minns ganska tydligt hur jag i sexårsåldern på TV såg den otäcka flygkraschscenen i filmen ”Alive” där flygplanet slits itu efter att ha kolliderat med bergväggen och mer än halva rugbylaget omkommer. Två år senare (1996) fick jag i en nyhetssändning på TV se de otäcka bilderna på de brinnande vrakdelarna från TWA-800 som exploderade kort efter starten från New Yorks JFK-flygplats. Något som jag än idag tror orsakades av en träffande missil snarare än en självantändande bränsletank. Vem som kan ha avfyrat den (och varför) vågar jag dock inte spekulera i.
”Det där kan ju hända mig nästa gång jag flyger”, tänkte jag länge efter dessa två tillfällen. Dock hade jag inte en aning om hur försvinnande få olyckorna var, jämfört med antalet utförda flygningar över hela världen. Det hela blev inte bättre av att jag var intresserad av just flygmaskiner och drogs till det mesta som hade med dem att göra, inklusive olyckorna.
Läs även: Därför berikar resor ditt liv
Ledde tidigt till sömnlösa flygresor
Därefter hade jag väldigt svårt att sova på just flygplan då jag trodde att risken för att störta var väldigt stor (1 på 100 trodde jag att sannolikheten var). Särskilt rädd var jag för att flyga över stora öppna hav.
Framförallt i samband med turbulens blev jag orolig och började krampaktigt hålla i armstöden så fort det började skaka. Detta är något som jag blir än idag när det skakar till och särskilt när det skakar till kraftigt och fortsätter ett tag. Under en flygresa till Nya Zeeland för några år sedan skakade det i flera timmar (bokstavligt talat) vilket bidrog till en mestadels sömnlös natt.
Idag är det något bättre med flygrädslan men helt lugn när det skakar kraftigt, är jag ännu inte. Någonting triggas igång blixtsnabbt inom mig. En sorts panikångest som utbrister: ”Vi kommer att störta, förbered dig!”. Detta har dessvärre lett till att jag, en och annan gång, okontrollerat börjar prata högt med mig själv och säger just detta (”Hjälp! Vi störtar!).
Men jag flyger ändå
Om jag nu känner denna panikångest vid kraftig turbulens, varför fortsätter jag då att flyga undrar säkert vän av ordning? Det finns många skäl till det men mest handlar det om att våga trotsa sin rädsla och våga leva. Ju fler flygresor jag har under västen, desto mer övertygad blir jag om den höga flygsäkerheten och den minimala risken för olyckor. Detta har gjort att den börjat släppa lite på senare år.
Flyget gör även att jag får en unik möjlighet att nå många avlägsna platser på väldigt kort tid och även att träffa släktingar och vänner som bor långt bort. Detta hade många gånger inte varit möjligt med andra transportmedel eller så hade det varit alltför bökigt och kostsamt. Sedan finns det en handfull skäl till:
- Flyget är relativt billigt jämfört med andra transportmedel (åtminstone ifall du reser själv och till utlandet).
- Flyget ger mig möjlighet att på kort tid upptäcka och uppleva många främmande länder och kulturer
- Jag är själv väldigt flygintresserad och får en kick av att både kolla på flygplanen (så kallad ”plane-spotting”) samt att kliva ombord på dem och höra motorernas vrål när de startas.
- Jag får även en kick av att vara på väg någonstans (jag lider av ständig reslängtan), särskilt ifall jag inte har besökt destinationen innan.
- Jag gillar att mestadels gå emot strömmen och diverse trender som sprider sig. I detta fall trotsa och gå emot budskapen kring så kallad ’flygskam’ som ständigt florerar i medierna. Hemsidor likt dessa gör att jag vill fortsätta flyga tills jag en dag trillar ned.
Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/armenien-udda-och-spannande-resmal/
Tips for flygrädda
För de som har läst denna artikel och fortfarande är lika flygrädda har jag lugnande besked. Det finns gott om terapeuter, kliniker och terapimetoder (likt KBT) som specialiserar sig på just flygrädsla, likaså de hemsidor där före detta flygrädda delar med sig av sina bäst tips.
