Såhär i skolstartstider ser man många barn och ungdomar som beger sig tillbaka till skolorna. När det långa sommarlovet går mot sitt slut är det åter dags att stängas in i ett gammalt dammigt klassrum fem dagar i veckan i åtminstone fyra månaders tid. Jag förstår vemodskänslorna då de i princip är förvisade till ett öppet fängelse i tolv års tid. Ett fängelse vars primära uppgift är att forma rättänkande och lojala löneslavar, snarare än fritänkande individer som lever sina drömmar och uppnår sin fulla potential.
Artikeln är skriven i augusti i år och är därmed inte ny. Nedan är en länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
https://frihetsnytt.se/kronika-svenska-skolan-formar-barn-till-rattankande-robotar/
OBS! Detta är inte en enda lång utläggning om hur dålig och förfallen den svenska skolan är. Även om så är fallet på många plan syftar denna artikel snarare till att agera tankeställare och väcka funderingar kring vilket skolsystem vi egentligen vill ha.
Vi har alla varit små
Är det någonting som alla vuxna människor världen över delar mer än något annat, så är det faktumet att vi alla har varit barn. Det kan vi inte förneka eller bortförklara, hur lillgamla vi än må ha varit under uppväxtåren. Till detta hör givetvis att vi inte uppfattade omgivningen på samma sätt som idag då såväl hjärnan som resten kroppen inte var fullt utvecklad. Samtidigt hade man inte hunnit få någon livserfarenhet värld namnet och hade därmed inte mycket att jämföra med.
Därmed förlitade man sig i stor utsträckning på det som vuxenvärlden förmedlade. De hade ju själva varit barn, levt betydligt längre och visste därmed vad som gällde. Trots att åren gått och perspektiven skiftat en hel del sedan dess, minns vissa av oss barndomen ganska väl, på både gott och ont. Denna tid är inte att förringa då den formar oss som människor och därmed avslöjar ganska mycket om varför vi har blivit de vi är senare i livet. Minnen som kan vara viktiga hjälpmedel i att kunna bearbeta forna trauman, komma tillrätta med sina tillkortakommanden och på sikt bli en betydligt helare människa.
Minnena kan även bredda ens förståelse kring mänsklig psykologi och varför folk är som de är, mot bättre vetande och flera decennier senare. Trots att man själv är ganska maktlös i att ändra folks beteenden, kan vetskapen och erfarenheterna ändå hjälpa en i hanterandet av besvärliga, energislukande människor när de väl dyker upp.
Skoltiden – en utmanande tid
En tidsperiod som onekligen formar oss som människor och där såväl elever som föräldrar dessvärre är ganska utelämnade till statens (och kommunens) makt, är skoltiden. Från 6-7 års ålder fram tills studenten 11-12 år senare, är man fast i de dammiga klassrummen, lektionerna och inte minst med de klasskamrater och lärare som upptar dem. Det är med andra ord tiden som kan lyfta eller sänka en som människa beroende på vilka klasskamrater och lärare man får. Åtminstone för lång tid framöver.
För de som har läshuvud, är pluggsmarta och dessutom går hem hos klasskamrater och lärare, kan skoltiden bli en period som förgyller ens liv och som banar vägen för många goda år och möjligheter efter studenten. Det kan bli en räkmacka på vilken man kan glida under lång tid framöver. En fantastisk skoltid med höga betyg är dock ingen garant för ett storslaget liv om utfallet blir ett 40-50 år långt löneslaveri där man gör sig helt beroende av en anställning.
Får man däremot svårt att hitta bra klasskamrater/vänner och en gemenskap under skoltiden, kan den bli väldigt smärtsam och ångestfylld. Särskilt för de som blir mobbade eller utstötta, men även för de elever som kanske inte har läshuvud utan kanske är mer kreativa, händiga och konstnärligt lagda. I motsats till räkmackan som skoltiden kan bli för vissa, är en hemsk skoltid med låga betyg inte heller någon garant för att man hamnar på gatan, långt ifrån. Tvärtom kan det bli en tid av insikt, uppenbarelser och revanschlusta, då man inser vilket bedrägeri skolsystemet är på det stora hela.
Särskilt för fritänkare
För de som tidigt känner att någonting med skolan inte står rätt till och hellre vill gå sin egen väg, kan skoltiden bli ett rent fängelse med få utgångar längs vägen. I synnerhet om man envisar sig med att stanna kvar på den självständiga, inslagna banan. Då räcker det inte med att bli utstött, retad och trakasserad av klasskamraterna. Nej, då kan även läraren (om man har otur) stämma in i kören och försöka få en att rätta sig i ledet. Det vill säga få en att tänka ’rätt’ och forma sig efter omgivningens förväntningar.
Då kan man helt plötsligt få alla emot sig. Klasskamrater, lärare, ’vänner’ och i värsta fall även de egna föräldrarna, som oftast vill att ens barn gör bra ifrån sig i skolan. Oavsett om de råkar vara läshuvuden eller ej. Dessvärre är det just under skoltiden som barnasinnet, drömmarna och skaparglädjen hos många elever slocknar, vilket inte är så konstigt om man tänker efter. En av pojkars/mäns huvudsakliga driv är att vilja skapa och bygga saker från grunden, därav all överskottsenergi som oftast inte får komma till utlopp i de dammiga, klassrummen där man ombeds sitta still flera timmar i sträck.
När det handlar om överlevnad, i rent biologiska och psykologiska termer, kan det vara ödesdigert att bli utesluten ur flocken. I synnerhet för flickor/kvinnor som är mer beroende av den för sin överlevnad än pojkarna/männen. Därför ser vi oftast en större andel flickor som rättar sig i ledet och sitter tyst och snällt i skolbänken än pojkar. För flickor är det sociala priset som utstötta och marginaliserade (långt bort från stamgemenskapen) högre än det är för pojkarna.
Resultatet av denna 11-13 år långa skolgång (eller indoktrinering i att tänka rätt) blir oftast unga vuxna som inte kan tänka självständigt och vars storslagna barndomsdrömmar och ambitioner är som sönderslagna. De flesta har blivit robotar, stöpta och formade för ett liv i evigt löneslaveri utan slut, där de bara uppnår en bråkdel av sin potential.
Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/skarmtid-for-barn-utvecklingsstorningar-1/
Rädslan håller merparten på mattan
Skolsystemet är helt och hållet uppbyggt för att forma lydiga löneslavar och medborgare som aldrig vågar tänka en enda självständig tanke. Sådana medborgare gör att riksdag, regering, styrande politiker och många globala storföretag kan styra dem dit de vill och därmed behålla sin makt över tid. För att få medborgarna att behålla skygglapparna på och återvända till valurnorna vart fjärde år använder de ett av historiens äldsta och mest beprövade psykologiska vapen; rädsla och hot om repressalier.
Rädslan blir lättare att upprätthålla hos medborgare som är beroende av andra för sitt levebröd. En lydig löneslav som går till kontoret 40-50 timmar i veckan och skänker bort halva lönen i skatter och arbetsgivaravgifter, är betydligt lättare att skrämma, kontrollera och kuva än motsatsen. Till exempel en entreprenör, småföretagare, investerare eller konstnärssjäl som kan leva på sitt skapande. En sådan person är mer självständig och blir aldrig (eller sällan) beroende av andra för sitt uppehälle och är därmed betydligt svårare att skrämma till underkastelse.
Under hela vår barn- och ungdomstid blir vi skrämda och ledda till att skapa oss ett liv i inbillad trygghet. Jag säger inbillad trygghet eftersom ett påstått tryggt liv på många sätt innebär en betydligt större otrygghet än ett liv där du tar risker för att bryta dig ur trygghetsnarkomanin. För om man tänker efter, hur kan ett liv där man hela tiden är utelämnad till följande vara synonymt med trygghet?
-Att leva en förlorad anställning (eller räntehöjning av bolånet) från ekonomiska svårigheter
-Att hålla inne med vad du egentligen tycker och tänker, bara för att få ha kvar ditt jobb, som du är beroende av.
-Ett liv där du är beroende av 8-12 procents årlig avkastning på börsen, under 40 års tid, för att kanske få en guldkant på ålderns höst (när du har blott 15-20 år kvar av livet)
-Ett liv där du är beroende av andras välvilja om den privatekonomiska katastrofen inträffar
-Ett liv där du inte styr över din tid och knappt över dina egna tankar.
-Ett liv där du (på grund av din ’trygga’ anställning) betalar 70-80 procentiga marginalskatter och får än mindre makt över var dina intjänade pengar tar vägen.
Denna korta dokumentär berättar hur skolsystemen i västländerna formades en gång i tiden och vad det egentliga syftet var och alltid har varit.
Länderna i Östasien – praktexempel (i vissa avseenden)
Det finns många som ser länderna i östra Asien (Kina, Japan, Korea och Taiwan) som mönsterexempel på ultraproduktiva och effektiva ekonomier med hög arbetsmoral och lojalitet till arbetsgivaren. Det må vara sant att dessa länder har invånare med en otroligt hög arbetsmoral och genomsnittlig intelligenskvot (IQ), samt ett disciplinerat och pretentiöst skolsystem. Därmed är det inte konstigt att elever från dessa länder snittar högst i internationella skolundersökningar och tester av olika slag.
Likaså att storföretagen i dessa länder senare får väldigt lojala och produktiva anställda.
Det är bara att kolla på internationella storsäljande företag som Toyota, Mitsubishi, Samsung, Hyundai, KIA, LG Electronics, med flera. Nästan alla elever vill bli bäst i klassen, vilket ger resultat när de sen kommer ut i arbetslivet. Frågan är dock, om dessa länder nu har såpass högpresterande elever och intelligenta invånare, även i jämförelse med vita västerlänningar, hur kan då västerlandet fortfarande (trots alla samhällsproblem) producera överlägset fler uppfinnare/innovatörer, konstnärer, författare och supergenier än de asiatiska? Såväl per capita som i absoluta tal.
Såväl som skräckexempel
Enligt min uppfattning finns det två huvudförklaringar. Den första är att IQ-fördelningen hos asiatiska befolkningar är mer koncentrerad än hos europeiska/europeiskättade befolkningar. Med andra ord, i länder som Japan, Kina och Korea ligger nästan hela befolkningen kring ett IQ-genomsnitt på 105-120, medan västländerna har betydligt större spridning utanför IQ- genomsnittet på 95-110. Det vill säga, i väst finns betydligt fler avvikare, eller personer med såväl väldigt lågt som högt IQ (under 80 och över 130), vilket bidrar till en större andel efterblivna, såväl som supergenier.
Den andra är att de östasiatiska ländernas kulturer skiljer sig från de västliga på många plan. De förstnämnda är mer auktoritära, kollektivistiska och konformistiska till sin natur. Där förväntas du göra som alla andra gör och skolväsendet är inget undantag. Det vill säga, där ska eleverna sträva efter högsta möjliga betyg, komma in på de bästa universiteten, för att därefter jobba på de bästa företagen resten av sina yrkesverksamma liv. Om man inte lever upp till förväntningarna blir man utstött, stigmatiserad och drar skam över familjen.
Vill eller kan man inte bli en livslång löneslav på ett fint storföretag, blir man i princip persona non-grata ute i samhället. Den enda utväg som många unga då ser är att ta sitt eget liv, något som är väldigt vanligt i framförallt Korea och Japan.
I väst har det överlag ändå funnits en något större acceptans för fritänkare, skapare och andra som vill gå sin egen väg. Den gängse synen är vanligtvis att alla yrkesgrupper behövs. Från vanliga knegare till akademiker och supergenier. Detta lämnar visst utrymme och andrum för alla de som vill något mer med sina liv än att bli en livslång löneslav på ett dammigt kontor med en fin titel. I sådana, mer inkluderande miljöer är det betydligt enklare för fritänkare, genier, entreprenörer och andra skapare att frodas och växa.
Frågan blir därför: Om man bortser från den dåliga disciplinen, låga lärarstatusen och ordningsproblemen inom det svenska skolsystemet, tjänar vi verkligen på att låta det gå i en mer östasiatisk (konformistisk) inriktning?