När årets löparsäsong avslutades med den världsberömda maran i Valencia, var det med många blandade känslor i bagaget. Särskilt med tanke på de hemska översvämningar som drabbat regionen. Visst var man nöjd med att ha genomfört den 4,22 mil långa pärsen för 14:e gången, men insatsen väcker samtidigt en del självtvivel. För att ta mig dit jag vill kommer det att krävas en enorm insats och det finns inga som helst garantier för att satsningen lyckas.
OBS! Artikeln är skriven i december i fjol och är därmed inte ny. Nedan är en länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
https://frihetsnytt.se/kronika-arlig-tavling-14e-gangen-gillt-men-manga-funderingar-kvarstar/
En extra känslig upplaga
Detta års upplaga av Valencia Marathon var speciell av många skäl. Inte enbart för att det skulle avsluta såväl min som många andra löpares tävlingssäsong, som sig bör. Framförallt hade många valencianer drabbats mycket hårt av de fruktansvärda översvämningar som härjade i regionen i slutet av oktober1. Många miste inte bara hus och hem, utan även familjemedlemmar i tragedin. Samtidigt som regionalregeringens sena och bedrövliga agerande varit under all kritik. Därav de stora demonstrationer som följt i dess spår.
Därför bestämde jag mig för att inte låta marathonloppet stå i händelsernas centrum detta år, och framförallt inte älta alltför mycket ifall loppet skulle gå dåligt. Det fanns trots allt de lokalbor som drabbats på hårdast möjliga sätt, varför det kändes viktigare att ägna några tankar åt dem och deras öden istället. Ibland måste man ha ödmjukheten att tillfälligt kunna flytta sina höga mål från första parkett, till fömån för större och mer bestående värden. Denna gång var verkligen ett sådant tillfälle.
Det var detta jag försökte ha i åtanke när jag insåg att loppet detta år kunde ställas in med kort varsel. Hur hemskt är egentligen ett inställt maratonlopp jämfört med att förlora sina nära och kära och/eller sin boning i en naturkatastrof?
Och annorlunda utresa
Denna gång skiljde sig även utresan då jag inte flög till Valencia utan till Barcelona, för att morgonen därpå ta tåget sista biten. Om man bortser från övernattningen på det väldigt enkla och ’hållbara’ hotellet – som påminde om en kombinerad sjukhuskorridor och fångläger – så var det en trevlig upplevelse. Med detta avser jag inte endast det vackra och sommarliknande vädret.
Från tåget fick jag en glimt av den spanska landsbygden och naturen mellan storstäderna, vilka var som natt och dag. Det är först när man reser mellan landets större städer som man inser hur stort och varierat landets olika regioner är. Detta är dock inget spanskt fenomen utan kan skönjas inom i princip varje land när man åker en bit utanför någon större stad. Att tåget var lite försenat gjorde därför inte så mycket då det fanns mycket vackert att beskåda.
Dessutom är den opunktliga tidtabellen något man ofta får räkna med i Medelhavsländerna, vilket – trots den lätta frustrationen – även har sin charm. Det är kulturella skillnader och levnadssätt man vackert får ta och acceptera. När jag väl kom fram till centralstationen i Valencia slogs jag omedelbart av stadens vackra och bedårande arkitektur. Inte minst alla byggnader i gotik, art-noevau, och nybarock. Man känner direkt hur själen får förnyade krafter, när ögonen möter dessa vackra fasader.
Förhoppningsvis kan Arkitekturupproret växa sig så starkt i framtiden att nybyggnationer i Sverige kan ske i någon av dessa arkitekturstilar istället för de gräsliga och modernistiska glas, stål och betongbyggen vi ser idag.
Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/sthlm-halvmarathon-2024-as/
Som en skön sensommardag
Vädret gick inte heller att klaga på då det verkligen kändes som en varm svensk sensommardag. Det var svårt att tro att man faktiskt befann sig vid månadsskiftet november/december. Med solen, de extra ljustimmarna och lite extra D-vitamin, får man förnyad energi och nya krafter som i ett trollslag. Detta i kombination med all vacker arkitektur gör att man känner sig både föryngrad och förfriskad.
Den energin kom sannerligen att behövas, då nummerlappsutdelningen i år var lite extra besvärlig. Stadens tunnelbana är fortfarande avstängd tillsvidare på grund av att dess kommandocentral, söder om staden, förstördes i översvämningarna. Alla transporter (inklusive kollektivtrafiken) sker därför ovan jord, vilket gjorde stadens vägar extra trafikerade detta år. Efter att ha stått som en packad sill på bussen ut till mässan, blev det samma sak på vägen tillbaka.
Turligt nog, gjorde jag detta under fredagseftermiddagen och inte på lördagen, dagen innan loppet. Mässan där nummerlappsutdelningen skedde, var dock inte lika fullsmockad, vilket gjorde att man kunde andas lite. Nu började jag komma i stämning för årets tredje maratonlopp och 14:e totalt. Mellan söndagens start och fredagskvällen stod endast en lättare löprunda under lördagsmorgonen.
Samt en stor demonstration mot Valencias regionalregering, där tiotiotusentals spanjorer slöt upp för att visa sitt missnöje. Demonstrationen ägde rum bara några hundra meter från boendet och under hela kvällen cirkulerade helikoptrar i luften. Demonstrationer av denna storleksordning (med 100 000 deltagare) har jag aldrig fått uppleva i Sverige, även om många slöt upp under demonstrationen mot vaccinpassen för snart tre år sedan.
En internationell folkfest
Skillnaden mellan maratonlopp i Sverige och Norden, jämfört med de på kontinenten är att de sistnämnda alltid går på söndagar (istället för lördagar) och då oftast väldigt tidigt. Redan Klockan 8:15 gick starten, vilket innebär tidig uppstigning och lätt frukost innan man beger sig till starten vid den kända bron ”Puente de Monteolivete”. Det gäller även att ha med sig lite dasspapper då detta tenderar att ta slut på många av bajamajorna, redan innan startskottet avfyrats.
Det är dock mäktigt att på startlinjen, blicka bakåt och se startfältet som sträcker sig flera kvarter bort. Det är inte bara en paneuropeisk utan även till stora delar internationell folkfest, med deltagare från dussintals länder världen över. De flesta kom dock från Spanien, Frankrike, Italien och övriga Europa, följt av hela Latinamerika. Framförallt Mexiko och Brasilien.
Det kunde slutat riktigt illa
Även om årets lopp gick hyfsat, så kunde det ha slutat betydligt värre. Redan under de första kilometrarna kände jag av lite av förra veckans sjukdom. Jag kände mig helt enkelt inte ligga pigg som i fjol och krafterna fanns inte riktigt där, trots att farten var i princip densamma som då. Det är inte en kul känsla att ha när flera mil av asfaltslöpning ligger framför en. Man får bara pinna på så gott det går och hoppas att det släpper senare.
Detsamma kände jag minst lika mycket när det gällde magen. Redan efter 10-11 kilometer kändes den lite lös och det var många gånger milen därpå som jag funderade på att göra ett tillfälligt toastopp. Detta hade sannolikt förstört hela loppet då jag hade precis denna erfarenhet från min första mara för sex år sedan. Förutom tiden som gick förlorad var det även i princip omöjligt att få igång benen igen efter detta avbrott. De kändes mer eller mindre som lim.
Jag försökte dock inte att tänka på magproblemen, utan fortsatte att springa på så gott det gick. Med rädsla för att magen skulle rasa, vågade jag inte klämma min första energigel förrän efter tre mils löpning, när benen började kännas stumma. Något jag noterade (förutom den fantastiska publiken) var alla de löpare som hade brutit och de var bra många fler än i fjol. ”Där vill jag verkligen inte hamna” var min enda tanke när jag passerade dem.
Jag var samtidigt smärtsamt medveten om att det krävs väldigt lite för att göra just det. Spänner man bågen lite för högt eller trampar snett när man är som tröttast i en mara, så kan hela loppet vara över i en handvändning.
Sista milen, och särskilt sista 5-6 kilometrarna blev därför en riktig pärs, där man kämpade mot fortsatt stumma ben och de alltjämt stigande temperaturerna. Den engagerade och fantastiska publiken var till sist det enda som höll en vid liv och när man sprang in på den berömda blå mattan fram till målgången, var lättnaden enorm. Jag såg målklockan i fjärran och skulle nu genomföra mitt livs fjortonde maratonlopp, och mitt näst snabbaste någonsin.
Det saknades bara 10-11 futtiga sekunder till personbästat på 2:27:13, men det brydde jag mig inte om där och då. Det viktigaste var att hitta en toalett, som förhoppningsvis hade lite dasspapper kvar. Då var jag bara nöjd över att ha fullföljt vad som annars hade kunnat sluta betydligt värre och i värsta fall med ett brutet lopp.
Tillfälligheternas idrottsgren
Det finns några saker som börjar sjunka in lite mer när man har sprungit några maror i sina dagar. Det är inte enbart hur krävande distansen är, särskilt efter tre mil, utan även hur mycket tillfälligheter det är som kan göra eller förstöra ett lopp. Hade jag i detta lopp agerat på ren instinkt och klivit in på första bästa bajamaja så fort magen sade ifrån, hade loppet varit över. Likaså ifall jag hade gått ut lite för hårt första halvan och sedan sprängt mig längre fram.
Därmed ligger det något i påståendet att mycket av prestationen sitter i psyket. Du kan vara hur vältränad och förberedd som helst, men sviker huvudet när det gäller, så får du stora svårigheter med att prestera maximalt. Därtill är det dussintals faktorer till som sammantaget avgör ifall du springer bra. Fallerar några av dem, så blir prestationen inte i närheten av vad den hade kunnat bli. Man kan utan omsvep säga att maratonlöpning är tillfälligheternas idrottsgren på alla sätt.
Hur ska jag ta mig dit?
Även om jag inte sprang dåligt så hade jag förväntat mig lite mer, men som sagt, det är mycket tillfälligheter som avgör och så var det även denna gång. Att bli småsjuk två gånger på blott en månad hjälpte inte (liksom magproblemen) prestationsförmågan precis. Ändå står man kvar där med alla frågor.
Inte minst hur jag nu ska ta mig upp till mina skyhöga måltider, som är 10-11 minuter snabbare än mitt nuvarande personbästa. Det kan liknas lite vid den erfarne äventyraren som funderar på hur han ska kunna bestiga Mt. Everst för andra gången, fast denna gång utan syrgas.
Kanske behöver man få hjälp av en idrottspsykolog så att den mentala biten stämmer betydligt oftare. Någonting behöver jag hursomhelst göra radikalt annorlunda mot idag för att de stora prestationerna ska komma.
- Över 200 människor miste livet och tiotusentals fick sina hem och fordon totalförstörda. [
