Dessa blir ”årets svenskar i världen”
Detta enligt den ideella organisationen ”Svenskar i världen”s årliga nominering.
När jag flyttade tillbaka till den kungliga huvudstaden 2019 (efter fem år i Värmländska Karlskoga) började jag i det lilla att lägga grunden för Aureliusakademien då jag under föregående år insett att behovet av vägledning, rådgivning och inspiration för svenska och västerländska män var mer välbehövlig än någonsin. Inte bara för män som ville bli starkare (fysiskt som psykiskt), självsäkrare och mer grundade men också för de som ville något mer med sina liv, leva det till fullo och samtidigt bli sina egna bästa versioner. Dvs, för män som vill skaka av sig de där obefogade rädslorna, ignorera andras projektioner, småaktighet och istället bli ledartyper och bra förebilder för andra män. Förebilder som verkligen behövs ifall Sverige och västerlandet ska kunna resa sig ur askan och ruinerna igen.
För det är just när männen reser sig och får vara det som naturen givit dem som hela dynamiken och diskursen i samhället också ändras. Inte minst kommer flertalet kvinnor och folk i den politiska eliten att ändra sig därefter och dansa efter männens pipa. Det finns få saker i denna värld som stoppar en stor grupp välorganiserade och starka män som beslutat för att göra gemensam sak. Meningen med min portal är därför att ge svenska och västerländska män de verktyg som behövs för att de just ska kunna utvecklas till den där handlingskraftiga krigartypen vi behöver mer än någonsin.
Men vem är då jag? Mannen som tog beslutet att starta denna nödvändiga portal och företag där jag b l a erbjuder coachning (dvs rådgivning) och vägledning för framtida ledare och krigare?
Alexander Söderberg (eller den store) heter jag och är en man på 32 vårar som förutom min före detta femåriga arbetsbakgrund som analytisk kemist idrottade på elitnivå under femton års tid mellan 2005-2020.
Tanken var att det skulle bli några år till i idrottens tecken men det var just under den där tidiga våren 2020 som planerna dessvärre gick i stöpet.
Inte på grund av sjukdom från något Covid-19-virus utan p g a en återkommande småskada eller skavank som plågat mig några gånger under åren. Jag minns det där hårda intervallpasset på Stockholms stadion i slutet på Mars (2020) så tydligt. Det stod 25x400m på schemat (med 30 sek vila!!) och efter 17-18 intervaller så låste sig plötsligt delar av den högra sätesmuskeln så att halva benet låste sig.
Sluttampen av passet gick åt pipan, likaså träningspassen under de följande två månaderna. Det kändes som att man testade allt möjligt för att kunna låsa upp musklerna (och kroppen). Dock utan större framgång eftersom det bara blev mer irriterat och ömt ju mer jag försökte åtgärda det.
Som lök på laxen ömmade båda hälsenorna snart ganska mycket och i juni var det så ömt i hälsenefästena och därunder att jag trodde jag hade fått dubbla stressfrakturer i hälbenen (en på vardera fot). Vid varje löprunda jag startade på Valhallavägen kändes det som att jag haltade och stapplade fram minst en kvart innan jag började bli lite uppvärmd. Efter att ha slutat med b l a kaffe och gjort en del småförändringar i kosten samma vår så började jag under sommaren att sakteliga repa mig. Dock så hade jag bestämt mig när jag åter blev hel igen under hösten 2020: Att nog är nog!!
Det vill säga, nu får jag sluta att stressa sönder kroppen (som jag hade gjort det senaste decenniet), ta det lite försiktigare och sätta hälsan och livet först.
För det var återkommande småskador och skavanker likt dessa som till sist satte punkt för en fortsatt elitsatsning. Kroppen sade helt enkelt ifrån och jag fick till sist ta beslutet att låta livskvalité och hälsa gå före snabba tider och framskjutna placeringar i motionsloppen. Dessutom hade jag flertalet andra intressen som jag försummat genom åren och som det var dags att blåsa nytt liv i. Intressen som jag börjat ta mig an med glädje sedan jag började trappa ned från den höga nivå jag en gång befunnit mig på.
Det var med andra ord helt enkelt dags att på börja ett nytt kapitel i livet där idrotten och träningen fortfarande är en betydande del av det, om än inte hela min fritid som den hade varit under många år. Det innebar att jag också kunde lägga lite mer tid och kraft på att bygga upp den här trevliga portalen från grunden. Något som annars hade varit betydligt svårare och omständigare då elitidrott slukar väldigt mycket tid och engagemang (sex dagar i veckan, året runt). Man lever nästan i princip för att träna, tävla, jobba, äta och sova vilket tär på en i längden då man försakar mycket annat.
För övrigt bodde, studerade och deltidsarbetade jag utomlands (i USA) under sex års tid (2008-2014) där jag erhöll både en kandidat- och magisterexamen i kemi (BS och MS) med inriktning analytisk kemi under den senare.
De första fyra åren på Iona College utanför New York där jag samtidigt var collegeidrottare (en s k ”Student athlete”) på ett heltäckande idrottsstipendium.
De resterande två åren tillbringade jag på Northern Arizona University i Flagstaff (Arizona) där jag var på ett arbetsvillkorat stipendium som labbassistent. I och med att jag bodde på hög höjd (2100 m ö h) och hade optimala träningsförutsättningar så blev det även en hel del löpning med 16-17 sprungna mil/vecka. Många av de hårdare passen under ganska svår andnöd dessutom. Den hårda träningen slet redan under dessa år ganska mycket på kroppen vilket ledde till att jag i perioder övertränade. Förutom tröttheten och småskavankerna jag ådrog mig så tappade jag dessutom i vikt och när jag vintern 2014 endast vägde 69 Kg (fördelade på 187 cm) kände jag verkligen att jag var för tunn för att kunna träna och prestera på topp. Dock var det svårt att lägga band på sig när vädret träningsförutsättningarna var såpass goda, inte minst vädret med över 300 soldagar om året, plus den torra och klara luften.
Klart man ville vara ute i den friska luften och träna på så mycket det gick. Är för övrigt mycket av en friluftsmänniska som gillar att vistas utomhus, vare sig det är för löpning, cykling, promenader eller jakter.
Trots det soliga vädret i Arizona så drabbades jag dock under våren och sommaren 2013 av en stark hemlängtan. Den var så påtaglig att jag inte på något sätt kunde se mig som permanent boende i Staterna, hundratals mil hemifrån som jag trots allt var. Än mindre i delstaten Arizona som skiljde sig från Norden ungefär som dag och natt (bortsett från Colorado-platåns tallar).
Jag saknade den svenska naturen, årstiderna, maten, människorna och att framförallt tala mitt modersmål, hjältarnas och ärans språk som svenskan även kallas av somliga. Det var nu man kunde föreställa sig den starka hemlängtan hos de svenska migranter som bl a Wilhelm Moberg skrev om i sin berömda roman ”Utvandrarna”.
Därför bestämde jag mig för att återvända till Sverige och Norden efter avslutad examen. Det var mycket jag uppskattade med Amerika och jag var otroligt tacksam för den tid jag fått tillbringa i detta land men Sverige och Norden var till syvende och sist ändå mitt hem.
Sagt och gjort, efter den erhållna masterexamen (MS) våren 2014 flyttade jag tillbaka till Sverige och Stockholm för att genast börja söka jobb inom mitt gebit. I oktober samma år fick jag erbjudande om jobb på ett Life-Science-företag i värmländska Karlskoga som jag tackade ja till. Där förblev jag anställd i 4 ½ års tid innan jag till sist tröttnade på tjänsten (och livet på orten), självmant sade upp mig och flyttade tillbaka till ”Den Kungliga Hufvudstaden”. Denna gång för att påbörja nya utmaningar och projekt som utvecklade och stimulerade mig mer. Att vara kvar på en mindre ort där jag knappt kände en kotte (utanför arbetsplatsen), inte hade någon familj i närheten, var mycket ensam, hade ett icke-stimulerande jobb och dessutom tjänade ganska dåligt var alla starka skäl till en flytt.
Jag hade offrat i princip nästan allt som jag höll kärt och ändå gav det en väldigt mager utdelning på arbetsplatsen. Även ifall utdelningen hade varit god så hade jag aldrig blivit kvar då nackdelarna med att förbli det fortfarande hade övervägt fördelarna.
Att frivilligt ha lämnat tjänsten och orten är än idag (med facit i hand) ett av de bästa livsbeslut jag fattat då min tid där hade en väldigt negativ inverkan på min hälsa och livskvalité överlag. Hade jag inte gjort det hade jag i slutändan inte bara blivit en löneslav, utan samtidigt en levande död på köpet. Det är först i efterhand som jag insåg hur dåligt jag faktiskt mådde under min tid i Karlskoga.
En och annan har genom åren frågat hur jag kunde härda ut så länge på egen hand på denna ort. Mina standardsvar brukar då bli: ”Inte en aning faktiskt” eller ”Det var träningen, mina fritidsintressen och böcker som höll mig vid liv”.
Nog ordat om detta. Men hur hamnade jag här från början?
Det vill säga från att ha varit fast anställd på ett storföretag (med alla de tryggheter och förmåner det innebar) till att kasta sig handlöst utför relingen och istället bli en egenföretagare som ville starta upp något eget från grunden?
För att skapa en liten cliffhanger så råder jag dig att läsa vidare under underalternativet ”Så föddes idén” så får du veta mer om hur jag landade i detta livsomdanande beslut. Härnäst så ska du/ni få reda på varför jag startade den här viktiga portalen och företaget. Det har jag förvisso redan förtäljt lite i det inledande stycket i denna del men det skadar nog inte att få veta lite mer om historien bakom.
Detta enligt den ideella organisationen ”Svenskar i världen”s årliga nominering.
Detta skriver Riksidrottsförbundets (RF:s) ordförande, Anna Iwarsson i en debattartikel i Aftonbladet.
Detta har många av oss fått erfara under vår egen skoltid, men likriktningen verkar på senare år bara ha ökat ytterligare.
Den svenska superbilstillverkaren Köningsegg fortsätter att slå nya rekord med sina nya bilmodeller.
Detta enligt en relativt ny undersökning om arbetsmiljö. Den omfattande ohälsan är både fysisk och psykisk, men kan minska med relativt enkla åtgärder.
Det gäller dock att hålla i vanan och inte tappa den längs vägen för att det ska få effekt.
Även om tiden var en bit från personbästat, så kändes det ändå otroligt bra i år jämfört med tidigare gånger. Antagligen för att rörligheten är bättre.
Efter att vid 16 års ålder ha drabbats av en mycket aggressiv sepsis – som ledde till amputerade armar och ben – har Viktor Alriksson
Detta fick jag bittert erfara under årets deklaration, som slutade i en hel del frustration och ändrade tankegångar.
Ett av dem är att sparsamheten på sikt kan frigöra allt mer av din absolut värdefullaste resurs, dvs tiden.