Att åka ett Vasalopp under goda förhållanden är nog kämpigt som det är, men tack vare bra glid längs större delen av spåret tar man sig igenom de där nio milen utan alltför mycket dödslängtan, samtidigt som man njuter av upplevelsen. Få saker kan dock förbereda en för de gånger då föret är dåligt eller nästintill uselt, som var fallet detta år. Men, det är dessa upplevelser som gör en riktigt ödmjuk och skänker flest lärdomar.
OBS! Artikeln är skriven i mars i år och är därmed inte ny. Nedan är en länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
https://frihetsnytt.se/kronika-vasaloppet-2024-bland-det-jobbigaste-jag-genomfort/
Vinterns återkommande folkfest
Efter, Lucia, Jul och Nyårsafton, som givetvis tillhör vinterns viktigaste traditioner i vårt avlånga land, kan man säga att Vasaloppet är den tradition som kommer tätt därefter. Vintern inleds ju med Lucia – som lyser upp i mörkret – medan Vasaloppet markerar slutfasen av vintern, semlorna och sportlovsveckan (vecka 9).
Åtminstone för den södra halvan av landet. En annan avgörande skillnad är att de förstnämnda firas inomhus medan det sistnämnda är en folkfest som äger rum ute i naturen, såväl som i TV-sofforna.
För en folkfest är det på alla sätt, trots kyliga och ibland hemska väderförhållanden. Man skulle kunna säga att Vasaloppet är det idrottsevenemang där Sverige, svenskarna och nordborna tar fram alla sina bästa sidor och låter dessa flöda ut under denna helg.
Det är idel glada miner, både bland publiken och deltagarna längs de nio milen, även de gånger som deltagarna trillar eller är inblandade i en seriekrock. Det är trots allt händelser som de flesta åkare räknar med kan inträffa under loppets gång. Därför är det inte någon större idé att bli ilsken eller frustrerad. Energin behövs dessutom mer för att ta sig till målet i Mora.
Som var extra speciell i år
I år var folkfesten dock lite extra speciell, vilket inte berodde på att undertecknad deltog i år igen, för tredje gången. Denna gång var det ju faktiskt 100:e gången som evenemanget ägde rum, vilket är en bedrift i sig.
På de 102 åren har loppet bara ställts in tre gånger och går fortfarande starkt. Detta trots diverse domedagsprofetior om dess hotade existens som flödade för drygt två årtionden sedan.
Kanske var det därför som antalet anmälda detta år var rekordstort, 15 800 stycken. Om alla de hade kommit iväg vid starten i Berga by så hade 2010 års rekord, på 15 709 startande, slagits.
Dessvärre blev det ett bortfall på fler än 100 stycken vid starten men det höga deltagarantalet i år – trots förutsättningarna – bådar ändå gott för framtiden.
Extra kul var det givetvis att det internationella deltagandet i år var rekordstort. Hela 4800 av deltagarna var från 52 andra nationer än Sverige och merparten var inte enbart från våra nordiska grannländer.
Efter norrmännen (948 st) var faktiskt tjeckerna flest till antalet (769 st)1, en siffra som – enligt speakern – hade tredubblats från fjolåret.
Bakom mig vid starten stod en skandinaviskättad amerikan som hade åkt loppet hela 26 gånger och återvänt varje vinter, bara för detta evenemang. Dagen innan såg jag några ditresta italienare från Sydtyrolen som – liksom österrikarna på andra sidan gränsen – bar gröna färgglada tyrolerhattar. Att det var 100:e gången som Vasaloppet ägde rum, högtidlighölls givetvis på många sätt, både i Mora och ute i spåren. Undertecknad köpte därför en jubileums T-tröja som minne från detta.
En oförglömlig upplevelse
Att delta i evenemanget är på många sätt en oförglömlig upplevelse, likaså att beskåda det på plats (antar jag). Det är en folkfest som äger rum i bedårande svensk natur och visar upp bland det bästa och vackraste som Sverige har att erbjuda. Fastän man stakar, kämpar och sliter sig igenom de nio milen så njuter man samtidigt av den vackra naturen längs hela vägen.
Oavsett om man befinner sig uppe på myrarna, långt inne i skogarna eller ute bland fäbodar och gårdar. Lägg därtill doften av brinnande vedträn, granbarr och den klassiska blåbärssoppan man blir serverad av engagerade funktionärer längs vägen.
När det sedan återstår några få kilometer får man förnyade krafter inför slutspurten mot Mora där det står folk längs hela spåret och hejar på. Det folkhav som sedan uppenbarar sig på slutrakan får en att känna sig som en riktig Vasaloppsvinnare, även om man gått i mål på mer än dubbla tiden.
Fastän man är trött och snabbt blir kall efter målgången så är känslan att bara få vara på plats och delta i folkfesten, i händelsernas centrum, (jag som vanligtvis inte gillar att stå i centrum) något som gör att man vill uppleva det igen och igen. Oavsett hur det har gått och hur plågad man än varit under loppets gång.
I år blev upplevelsen kanske extra oförglömlig. Dels med avseende på det jag skrivit ovan men även med tanke på det ovanligt tröga, sega föret som gjorde pärsen jobbigare än vanligt.
Som härdar
Att åka ett Vasalopp är nog så jobbigt som det är, även under goda förhållanden med vackert väder och bra före (underlag) i spåren. Redan när de första backarna efter starten i Berga har börjat plana ut och man kommer ut på myrarna inser man vilken mastodont-utmaning man har framför sig.
Det är svårt att föreställa sig att man kommer åka i minst 7-8 timmar och att det absolut värsta partierna av banan återstår, alltså de delar när man är så mentalt och fysiskt trött att man bara vill ge upp och bryta loppet. Ändå är det förhållandevis få som gör det under ett vanligt år (kring 1000 stycken eller färre).
En annan svårighet är att alltid hålla stenkoll på både en själv och vad de andra åkarna gör i spåren, för det blir ofta trångt, spontana spårbyten och seriekrockar som man får se upp med. Har man riktig otur kan man falla och skada sig ordentligt, så det gäller att vara vaksam.
Särskilt ifall man åker på den stora tävlingsdagen som avslutar Vasaloppets vintervecka. Åker man öppet spår helgen innan är bekymret något mindre då det är färre åkare ute i spåren.
Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/kriga-pa-trots-daliga-dagar-1/
Sedan medföljer en del andra förberedelser som man måste planera och ta med i beräkningarna. Som att stiga upp mitt i natten på tävlingsdagen (om du inte sover över i Sälen), klä sig rätt, hålla sig varm innan starten, utföra sina behov och ha rättvallade skidor. D
et är sådant som du alltid kan planera själv och till stora delar kontrollera. Värre är det med alla andra faktorer som du inte kan kontrollera och där ibland inga förberedelser hjälper. Som till exempel plötslig sjukdom, vädret, dagsform, skräp och fästvalla i spåren (som fastnar under skidorna) för att nämna några.
Man får helt enkelt vara beredd på allt möjligt och omöjligt som kan inträffa under tävlingsdagen och därefter försöka gilla läget när det väl inträffar. Det är med andra ord väldigt oförutsägbart men det är just sådana upplevelser – där man är lite sårbar och utsatt – som härdar. Att man är trött (nästintill utmattad), frusen, stel, och kan råka ut för nästan vad som helst. Det är lite det som är charmen med ett årligt evenemang som Vasaloppet.
Särskilt när förutsättningarna är dåliga
I år blev det hela extra jobbigt med tanke på det väder som hade varit under veckan, innan huvudloppet ägde rum. Plusgrader med mulet väder och/eller regn flera dagar på raken bådar inte gott för bra före och glid på tävlingsdagen. I synnerhet inte när det regnat dagen innan och det blir blött, slaskigt och slirigt längs hela banan, i synnerhet under slutkilometrarna mot Mora.
Visst hade man sprungit 11 maratonlopp, 8 Lidingölopp och åkt två Vasalopp innan, samt en del skidrundor i blidväder, så lite härdad var man nog, trodde jag åtminstone.
Det var inte mycket som hade kunnat förbereda en på det hemska som komma skulle, inte ens för en hurtig och rutinerad frisksportare (eller sjuksportare denna gång). Lervällingen, slasket och regnet vid startområdet var inte mycket att göra åt, det kunde jag ändå inte påverka.
Desto mer maktlös kände jag mig dock när jag redan under den första milen blev varse det dåliga föret. Det kändes nästan som lim under skidorna jämfört med i fjol, och då var ändå spåren någorlunda intakta.
Hade jag vetat vad som komma skulle längre fram – med sönderåkta, slaskiga och många gånger icke-existerande spår – så hade jag nog blivit avskräckt från att fortsätta. Att jag varit småförkyld dagarna hjälpte mig knappast att komma på bättre tankar.
Redan stationen i Risberg (efter tre mil) kände jag mig lika trött och slutkörd som efter dubbla sträckan i fjol och när jag passerat halvvägsmarkeringen innan Evertsberg började jag till sist tro att det var möjligt att klara hela sträckan. Men, det blev svårt och jobbigt.
Så svårt att jag för första gången på åratal började tvivla på min förmåga att ens kunna fullfölja ett motionslopp. Jag, som fullföljt 100% av alla lopp jag ställt upp i under min snart 20-åriga löparkarriär (och dessförinnan)2, det vill säga, utan ett enda DNF bredvid mitt namn i resultatlistan.
Skulle jag ta mig igenom detta – oavsett sluttiden – visste jag att pannbenet skulle växa sig några millimeter tjockare efter denna pärs.
Viss dödslängtan fanns
Redan vid kontrollen i Risberg började jag få blåsor i händerna, ömmande triceps och genomblöta pjäxor som klafsade vid varje stak- och stavtag. Efter Evertsberg (med 43 km kvar) började mina triceps stumna till, för att sedan börja krampa. Efter stationen i Oxberg började jag även få ont i axlarna, nacken och ryggen.
Att åka med en sån där stabiliserande nackkrage hade nog känts likadant. Det började göra så ont överallt att jag nästan blev gråtfärdig, och då återstod ändå mer än 2,5 mil. Jag intalade mig själv att överlevde jag detta Vasalopp skulle jag aldrig någonsin åka det igen.
När det mitt i allt stakande kändes som värst, funderade jag nästan på hur mycket skönare det skulle vara att bara få dö istället. Att bara få lägga sig i närmsta sömndriva och somna in, så att jag inte behövde erfara detta utdragna lidande i jordelivet något mer.
Från denna punkt var det bara att fokusera på att överleva en kilometer till, och en till, och en till. Det var först vid slutstationen i Eldris (med 9 km kvar) som hoppet började tändas, att det här kanske skulle få ett slut trots allt. Själva sluttiden fick bli vad den blev, bara jag överlevde och orkade denna sista mil fram till målgången i Mora.
Sista två kilometrarna stakade jag på för kung och fosterland och väl uppför den berömda Auklandbacken/bron innan slutrakan, fanns det inget mer att spara på längre, då gav jag allt. Lättnadskänslan som sedan sköljde över en vid mållinjen var minst sagt enorm.
Sträckan hade i år tagit mig över åtta timmar (nästan 80 minuter långsammare än i fjol) men det gjorde mig inte så mycket. Jag var vid liv och kunde fortfarande stå upp, trots pulserande smärtor i hela kroppen.
Vid detta läge var jag bara nöjd över att ha fullföljt detta 100:e Vasalopp från helvetet. För det var ungefär så det kändes under loppets gång. Som att man varit där på tillfälligt besök. Den söndagkvällen orkade jag inte göra många handtag utan var så trött att jag knappt hann släcka läslampan innan jag somnade.
Ännu tuffare för många
Något som hjälpte mig mycket under loppets gång var tankarna på de andra åkare som säkerligen hade det långt värre än undertecknad den dagen. Jag tänkte på alla äldre veteraner, debutanter, otränade nybörjare, och handikappade som måste ha fått kämpa betydligt mer än undertecknad en dag som denna.
”Vad har jag för anledningar att klaga medan jag ännu är ung, frisk och i fortsatt god form?” Försökte jag tänka varje gång det kändes motigt och jag började gå i tankar på att bryta loppet. För övrigt var det rekordmånga som bröt årets Vasalopp, vilket var föga förvånande med tanke på förutsättningarna.
Därför vill jag rikta en stor eloge till alla de skidåkare som fullföljde detta års trögåkta Vasalopp. I synnerhet alla ni som hade betydligt tuffare förutsättningar än undertecknad men ändå beslutade er för att kriga på ända till målet i Mora. Vi må till vardags ha olika träningsbakgrund, vanor och förutsättningar, men en dag som denna har vi mycket gemensamt.
Framförallt viljan att växa lite till, trotsa svåra odds och samtidigt ha lite roligt längs vägen!
Nästa krönika kommer därför att tillägnas några av dessa envisa kämpar.
- Enligt uppgifterna var de 20 största utländska nationerna Norge 948, Tjeckien 769, Finland 675, Tyskland 573, Danmark 430, Italien 305, Estland 253, Schweiz 187, Österrike 111, Frankrike 93, Nederländerna 93, Island 80, USA 70, Polen 46, Slovakien 42, Storbritannien 37, Slovenien 28, Kanada 27, Belgien 15, Lettland 14. []
- Undantaget den gång jag under collegetiden agerade farthållare åt en lagkramrat under ett 10 000m-lopp på Princeton-universitetet. Då var det på förhand planerat att jag skulle kliva av efter 3-4 kilometers löpning. []
