Prestationen (14:e platsen) i Stockholm Marathon för två veckor sedan var – trots god dagsform och acklimatisering – ingen slump. Den var resultatet av flera års kontinuerligt gnetande, återkommande besvikelser och en rad utmaningar längs vägen. Utmaningar som kommit från alla håll och kanter, såväl som inifrån. Därför ska jag ge en liten inblick i hur de senaste 5-6 åren har sett ut bakom kulisserna, det vill säga medaljens baksidor.
Artikeln är skriven i juni i år och är därmed inte ny. Nedan är en länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
https://frihetsnytt.se/kronika-vagen-mot-toppen-kantas-av-utmaningar-och-svarigheter/
OBS! Artikelns syfte är inte att ge er läsare en massa eländes-läsning (sådant finns dagspressen till för) utan snarare för att inspirera till uthållighet och fortsatta försök, oavsett aktivitet eller livsområde. Jag – om någon – vet hur det känns att många gånger bara vilja kasta in handduken och aldrig vilja försöka igen.
Dessa tillfälliga känslor av nederlag, besvikelse och frustration ska man givetvis få känna – de är en naturlig del av livet och behövs för att utvecklas – men det är hur du går vidare efter dem som avgör dina chanser till framtida framgång. De som inte låter sig nedslås utan försöker gång efter gång eller vågar testa nya vägar, fastän det ser lönlöst ut, blir de som förr eller senare når framgången.
Några dagars glädje efter år av svårigheter
Att vara elitidrottsman är ingen dans på rosor. Särskilt inte när man inte kan leva på sin idrott eller har några sponsorer, har väldigt lite stöd och samtidigt måste arbeta heltid. I skrivande stund har undertecknad inte haft en helt ledig helg sedan mellandagarna. Det har på sin höjd varit någon lördag eller söndag här och där men inte mycket mer än så. Det är lätt hänt när man utöver det ordinarie jobbet får lägga stora delar av fritiden på sina hobbyprojekt. Projekt som förhoppningsvis kan bära frukt i framtiden.
Det är med andra ord ren passion (löparglädje) och driv som hållit en kvar vid satsningen, trots åldern och allt annat man tvingas avstå under resans gång. För avstå många frestelser och nöjen måste man dessvärre ifall man vill bli bäst, så enkelt är det bara.
När jag för två veckor sedan gjorde mitt livs näst-snabbaste maratonlopp hittills -när det gällde som mest – var det inte bara en stor glädje utan även stor lättnad som sköljde över en vid målgången. Jag hade trots allt gnetat i nästan sex års tid på maratondistansen, och just sprungit mitt andra riktigt bra lopp på distansen, av 13 sprungna totalt.
Med andra ord, av de 13 maratonloppen har de övriga elva varit antingen mediokra, dåliga eller usla. Dessa två lopp har dessutom sprungits under det senaste halvåret allena. Det säger en hel del om hur krokig vägen mot de snabba, fantastiska loppen faktiskt är för de flesta tävlingslöpare. För bakom de fåtaliga – men fantastiskt härliga – framgångarna ligger oerhört mycket slit, svårigheter, utmaningar och även elände.
Om men även hur du hanterar alla dessa hinder på vägen blir därför avgörande för framtida framgång. Här följer ett axplock av några (dock inte samtliga) svårigheter jag stött på och behövt hantera de senaste 5-6 åren. Ja, kanske senaste tio åren till och med.
2014-2019 – Knäckande heltidsjobb och social isolering
När jag under försommaren 2014 kom hem från mina sex år utomlands (USA) var jag i bedrövlig fysisk form. Kroppen var övertränad efter mina två år på höghöjden (2000 m ö. h) i Flagstaff (Arizona). En tid som kännetecknades av konstant arbete med studier, examensarbete, deltidsjobb i kemilabbet och så givetvis löpning. Men, det hade våren 2014 satt sina spår. Såväl vad gäller energinivåerna som fysiken.
Den våren vägde jag endast 69 Kg (fördelat på 187 cm) och började få problem med baksida lår och vissa sätesmuskler. När jag väl kom hem till Sverige insåg jag snart att alla tävlingar den sommaren fick ställas in då jag kände hur matt och orkeslös jag var på träningspassen. Först i slutet av oktober kunde jag börja springa ordentligt igen. Samtidigt sökte jag de jobb som fanns tillgängliga och när jag i oktober samma år fick napp i värmländska Karlskoga blev det en flytt dit för att på allvar starta mitt yrkesverksamma liv.
Att kombinera heltidsjobbet som analytisk kemist var ingen lätt kombination, särskilt inte de helger jag åkte tillbaka till Stockholm för att träffa familj och vänner. För några vänner i Karlskoga (annat än arbetskollegor) hade jag inte lyckats hitta. Det blev sällan någon ordentlig vila förutom på helgerna och det tog givetvis på krafterna över tid. Samtidigt reste jag en hel del på min fritid och därmed kunde man inte ge träningen 100%.
Givetvis blev resultaten därefter, det vill säga under förväntan, med undantag för ett Göteborgsvarv (halvmarathon) och några snabba Lidingölopp. Den sociala isoleringen, arbetsbördan, helgpendlingarna och bristen på ett socialt liv gjorde att jag till sist inte pallade mer utan sade upp mig under våren 2019. Att säga att jag var smått knäckt över såväl arbetet som blev långt ifrån vad jag förväntat mig1, tävlingsresultaten och misslyckandet med att knyta kontakter i Karlskoga, är ingen underdrift.
2019-2023 – Idel skadeelände och skavanker
Hösten 2019 flyttade jag tillbaka till Stockholm igen och återfick åtminstone mitt sociala liv, som hade gått på sparlåga under nästa fem års tid. Även om det inte gick någon ekonomisk nöd på mig kämpade jag dock på några år med diverse projekt innan jag började arbeta heltid igen. Dock med lite mer flexibla arbetstider denna gång. Idrottsligt såg flytten tillbaka ut att båda gott för de idrottsliga resultaten, åtminstone till en början då jag överträffade mina egna förväntningar i såväl Terräng-SM som milloppet höstrusket den hösten.
Även under vintern 2020 såg det riktigt ljust ut men det var då nästa bakslag – förutom den världsomfattande p(l)andemin – slog till som en blixt från klar himmel. Under vårvintern började framsidan av låret och några sätesmuskler att spöka ordentligt. Såpass mycket att jag inte kunde springa några intervallpass alls och snart blev även de vanliga löprundorna en smärtsam plåga. När dessa problem började lägga sig i början av juni kom nästa som ett brev på posten. Då slog starka smärtor i bägge hälbenen till ordentligt och det blev till att småjogga på sin höjd.
Därefter tog det sex veckor innan jag kunde börja springa någorlunda smärtfritt, men några hårda intervallpass var det inte tal om. Först i mitten av oktober det året kunde jag återta vanlig löpträning igen. Dock var mycket av löpglädjen (som fanns där sju månader tidigare) som bortblåst. Särskilt när p(l)andemin och alla nedstängningar förhindrade utlandsresor. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde lägga såväl klubbträningar som tävlingar på is ett tag. Det skulle ta två år (till hösten 2022) innan jag började bege mig till klubbträningarna igen.
Dock var det en stor lättnad att till sist kunna vara med på dessa pass igen, även om det gick bedrövligt första månaderna. Dock hade jag året innan utvecklat en ny skavank som envist förföljt mig och det var den lilla svullnaden (eller utbuktningen) på ena hälen. Denna gjorde att jag inte kunde träna på för fullt utan fick en del löpekonomiska utmaningar. Det vill säga, jag kunde inte få ut ett ordentligt och ekonomiskt löpsteg, vilket även påverkade andra delar av benen och i slutändan hela kroppen.
Först mot slutet av 2023 började den 2-3 åriga skavanken så sakteliga försvinna och under 2024 finns endast lite av den kvar. Det var först under maratonloppet i Valencia (i december det året) som jag sprang min första riktigt bra mara och mitt första kanonlopp på säkert sju års tid. Att säga att prestationen var efterlängtad efter allt elände med småskador och skavanker är inte en underdrift.
Samt övriga utmaningar (sjukdom, arbete, privata bekymmer, etcetera)
Notera att det jag nämnt ovan endast är ett axplock av de större småskador och skavanker jag fått genomlida de senaste fem åren. Den nämnder ingenting om alla de gånger man blivit sjuk inför viktiga tävlingar, lagt ned alltför många timmar på jobbet, energitjuvar till medmänniskor, dödsfall i släkten, personer som svikit samt en rad andra personliga bekymmer som dyker upp vid sidan av idrotten och alla skadeproblem. Inte minst sjukdomar i form av förkylningar. Vet inte hur många av dessa jag åkt på genom åren.
Vill man prestera på topp måste man försöka bevara sin energi så gott det går och därför kan alltför mycket oro, stress och energitjuvar i ens omgivning verkligen sätta sin spår på såväl återhämtning som resultat. Alla helgpendlingar och den sociala isolering jag ofta kände i Karlskoga hade nog tagit knäcken på de flesta normaltränade. Tänk dig då att du samtidigt ska försöka prestera toppresultat i en krävande konditionsidrott som långdistanslöpning.
Förlorar man dessutom helt kontakten med en av sina närmaste familjemedlemmar – vilket drabbade undertecknad vintern 20182 – och några år senare förlorar sina kära morföräldrar inom loppet av ett år, så blir man snabbt dränerad på den välbehövliga energin. Men, gå vidare och blicka framåt, trots de svåra motgångarna, måste man ifall man någon dag vill nå toppen.
Inte minst invändiga
Sedan har det även funnits gott om invändiga – det vill säga mentala/psykiska – utmaningar också, utöver ovanstående. Tävlar man på elitnivå finns där oftast ett konstant jämförande mellan löpare som är svårt att undgå och väldigt lätt att fastna i. Det finns nog inte många elitidrottsmän som inte känt, eller fortfarande känner, en väldigt stor prestationsångest, oavsett hur formen ser ut för tillfället.
Lägger man ned all sin fritid på något och vill bli bäst på det (behöver inte vara idrott) är det lätt att jämföra sig med andra och oftast de som är lika bra eller bättre än en själv. Det är lätt hänt att känna sig helt värdelös och oduglig som människa bara för att man inte presterat några toppresultat på senare tid. Denna känsla blir knappast lättare när tränare och höjdare inom Friidrottsförbundet (samt andra aktiva) ser en som osynlig, tills man börjat prestera bra igen. Då finns man helt plötsligt och det ska fjäskas från höger och vänster.
Hur tror ni det får många elitidrottare som befunnit sig i svackor en längre tid att känna sig?
Otaliga är de unga, talangfulla svenska friidrottare som lagt av i förtid bara för att de känt sig osynliggjorda och negligerade av det SFIF (Svenska friidrottsförbundet) under sina formsvackor. Denna tystnad talar och säger i princip till den aktive ”Du är inte tillräckligt bra just nu och därför finns du inte på vår radar längre. Kanske återknyter vi kontakten igen när du börjat prestera och gjort merparten av jobbet”.
Den svåraste konsten
Att tycka om sig själv, oavsett resultat kanske är bland det svåraste som finns när man håller på med elitidrott. Men någon gång måste man börja göra det, för en dag är man helt plötsligt själv ’bara’ en bättre motionär. Denna tanke måste man kunna förlika sig med om man vill leva ett glädjefyllt och rofyllt liv när den dagen kommer. Därför är det viktigt att även kunna odla sina andra sidor, egenskaper och färdigheter under tiden så att man har några andra identiteter än bara ”idrottsmannen” att falla tillbaka på.
Det har i alla fall undertecknad gjort under åren och förutom detta även insett att man är mycket mer än sina prestationer. Även om jag varit väldigt hård och skoningslös mot mig själv genom åren (vilket jag på sistone börjat släppa) så har jag underligt nog inte själv bedömt andra särskilt mycket efter deras prestationer. Kanske för att jag kollar på karaktären och beteendena i första hand. Särskilt när det gäller vilka jag släpper in i min sociala krets.
Tänk kritiskt och självständigt!
När vi alla ser en framgångsrik person, till exempel på TV, kan det därför vara lätt hänt att vi antar många saker om personen. Många bildar sig en blixtsnabb uppfattning bara av kändisens åsyn, utan att alls ta reda på något om själva personen. Det uppstår inom kort en mobbmentalitet som späs på ytterligare av kvällspressens skvallerrubriker. Därför är det viktigt att tänka kritiskt och inte låta sig förledas av alla snabbspridna rykten.
Genom att studera den framgångsrikes historia och några av de många misslyckanden som denne gått igenom, skulle nog inte bara göra betraktaren mer ödmjuk. Den skulle nog även få lite inspiration och uppmuntran att själv våga försöka flera gånger istället för att ge upp så lätt och bara gnälla på alla som lyckats.
- Inte minst lönemässigt då jag efter 4 ½ års tjänst (med 5-6 års utbildning) fortfarande tjänade dåligt. Så dåligt att jag än idag skäms över att berätta vad min faktiska lön var vid uppsägningen. []
- Jag har berättat tidigare om hur jag förlorade kontakten med farsan detta år, vilket än idag känns som ett oläkt sår som inte går att reparera. []
