Så har vecka nio och sportlovsveckan åter kommit till ända. Dock var det nästan två årtionden sedan man själv upplevde en sådan och det är med blandade känslor jag ser tillbaka på den tiden. Olikt många andra ungdomar som kanske åkte på någon suparresa, gick den lugnt till för undertecknad och det är jag nog tacksam för idag. Man kan säga att utanförskapet på sikt räddade/bevarade min kanske viktigaste resurs, nämligen hälsan.
Länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
https://frihetsnytt.se/ungdomssupandet-en-sprangbrada-for-framtida-halsoproblem/
En utmanande tidsperiod (2001-2008)
När jag tänker tillbaka på min ungdomstid, eller gymnasietid för att vara mer exakt, så är det med visst vemod och melankoli i sinnet. Åtminstone vid en första anblick då denna tid var allt annat än enkel och utstakad för en finnig och osäker gymnasist. Det fanns knappast någon manual eller bruksanvisning som talade om för en hur man borde agera i vissa situationer och varför. Vare sig skriftligt, eller i form av någon manlig vuxen förebild som kunde ge en värdefulla råd och tips. En sådan manlig förebild hade varit guld värd i den vilsna och kaotiska tid som det faktiskt var.
Turligt nog hade jag en seriös idrottssatsning som blev min räddningsplanka på många sätt. Ett av skälen var att den upptog väldigt mycket tid utanför studierna. Såpass mycket att det knappt fanns varken utrymme eller tillfälle att stanna upp och bli deppig av ens personliga bekymmer. Jag hade även några manliga förebilder – åtminstone till viss del – i form av tränarna, vilka lärde mig vikten av fokus och självkontroll. Inte minst vid tillfällena när tävlingarna gick dåligt och man var på väg att få diverse vredesutbrott.
Utan denna tidskrävande fritidsaktivitet i mitt liv, hade risken varit stor att jag hamnat i fel sällskap. Inte fel sällskap som i kriminella grupperingar, utan snarare grupper som höll på med en hel del festande och droger. Ifall jag hade vandrat denna väg, som många svenska ungdomar gör, hade risken mot ett framtida drogmissbruk och destruktiva umgängeskretsar, ökat markant.
Det kanske låter som att jag överdriver och hårdrar det hela lite, men sanningen att säga så hade det hela kunnat utveckla sig väldigt annorlunda. Min ungdomstid var inte bara en jobbig tid, utan en tid där jag många gånger var på väg att bli helt knäckt. Skälet till att jag ändå väljer att skriva om detta är dels i terapeutiskt syfte, men även för att kunna hjälpa andra ungdomar (främst unga män) som befinner sig där jag en gång gjorde.
Som nästan knäckte mig
Det låter kanske klyschigt att säga, men ingens ungdomstid är perfekt eller någon dans på rosor. Att vara vilsen, förvirrad och skeptiskt inställd till vuxenvärlden är ganska naturliga reaktioner under tonårstiden. För min del kändes denna tid som en enda utdragen dans på glödande kol, där man febrilt försökte hoppa fram på de få kolbitar som inte glödde. Att testosteronet och impulsiviteten står på sin absoluta höjdpunkt (sett över livscykeln) gör knappast sakernas tillstånd bättre.
För var det någonting man hade behövt mer av under tonårstiden så var det tanke, reflektion och sunt förnuft, snarare än hastiga beslut som baserades för mycket på vad man råkade känna för stunden. Trots ett och annat vredesutbrott lyckades jag ändå hålla mig tillräckligt sansad för att inte slå sönder saker som låg nära till hands, eller klappa till folk som provocerade en till vansinne.
Även om det flög ett och annat tennisracket och golkfklubba genom luften, såg jag åtminstone till att ingenting stod i dess väg. Man kan säga att jag hade en Björn Borg-period1 i min ungdom som sedan mattades av med åldern.
Men, det var inte de sporadiska vredesutbrotten i min tidiga ungdom som höll på att knäcka mig mentalt. Dessa ägde inte rum alltför ofta och dessutom på ganska avskilda platser där jag inte kunde skämma ut mig inför någon större publik. Det var snarare en rad andra bekymmer som sammanföll och höll på att bli för mycket. I alla fall för en vilsen och finnig ungdom som varken hade karta, kompass eller manual för att hantera följande händelser:
- Föräldrar som höll på att separera
- Få riktiga vänner under skoltiden (att bli mobbad under delar av tiden hjälpte knappast)
- En skolmiljö där jag aldrig kände mig riktigt hemma.
- Stor studiestress, en krävande idrott och långa pendlingstider gjorde att jag var borta uppemot 13-14 timmar om dagen under vardagarna.
- Min finniga, feta hy och tandställningen höjde knappast självkänslan.
- Att vara äldst av fyra barn gjorde det än svårare att hitta någon att prata med om sina bekymmer. Särskilt när föräldrarna hade sina bekymmer.
Förvisso kan jag skatta mig lycklig över att det inte fanns missbruksproblematik eller ekonomiska bekymmer med i bilden. Åtminstone inte i hemmet jag växte upp. Dock såg man det förstnämnda ganska ofta, såväl bland föräldrar som deras barn, vilka törstade efter bekräftelse som de sällan (eller aldrig) fick. I mitt fall var det idrotten, stunderna i naturen och vår fantastiska familjehund som blev räddningsplankorna.
Utan dessa i mitt liv hade nog inte steget till att börja supa och/eller knarka varit alltför långt borta.
Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/barn-ungdomsaktiviteter-rekorddyra-2024/
Hamnade fel från början
Med facit i hand kan man säga att jag hamnade fel redan från starten, åtminstone när det gällde vänner, klasskamrater och ens sociala umgänge. Missförstå mig rätt, jag klagar absolut inte över det faktum att jag fick växa upp i en trygg och välbärgad stockholmsförort, med alla de fördelar det innebar. Det jag försöker säga är att även solen har sina fläckar, som inte alltid är synlig för utomstående. De problem som trots allt finns, är oftast väl dolda och visar sig sällan vid en första anblick.
För de som tidigt känner att de inte passar in i uppväxtmiljön, kan tillvaron bli en lång utdragen kamp, där utvägarna fram till myndighetsålder är väldigt få. En kamp för att passa in och hitta ett meningsfullt sammanhang som inte kretsar kring yta och statushets, där folk tar på sig en mask och spelar någon annan. Allt för att dölja sin osäkerhet och de bräckliga fundamenten som bitvis håller uppe fasaden.
Gör man inte det – utan söker något äkta, genuint och ofiltrerat – kan tillvaron bli väldigt ensam och bitvis kännas tom och meningslös. Det var precis i detta vakuumliknande tillstånd jag befann mig i under tonårstiden och jag vet att jag knappast var ensam. Otaliga är de liknande historier jag hört, både från personer jag växte upp med, liksom svenskar från övriga delar av landet.
Det vill säga historier om utanförskap, där de inte blivit inbjudna till gemenskapen för att de ses som lite udda, egn och/eller bara inte vill göra som alla andra gör. Då kan det sociala priset man betalar i unga år bli väldigt högt. Många av dem hade kunnat gå mycket långt i sina liv men kunde tyvärr inte stå emot det starka grupptrycket att passa in.
Det var dessvärre ingenting jag tänkte på under den tiden, när allt som fanns i tankarna var att komma bort från uppväxtorten. Många gånger har jag funderat hur mitt liv hade kunnat se ut ifall jag fått växa upp i en annan del av staden eller landet. Hade det kanske varit lättare att passa in och känna sig bekräftad där?
Kröka eller bli utstött
Många av er som växt upp i Sverige kommer säkert ihåg den sociala press och grupptryck som fanns där under tonårstiden. Pressen att bli socialt accepterad och inbjuden i en gemenskap där man blir bekräftad, sedd och hörd av jämnåriga kamrater. Något som ofta innebar att man var tvungen att vara på ett visst sätt, gilla vissa saker, se upp till en viss sorts personer och inte minst göra som de ”populära” barnen gör.
Här kunde det sociala priset för de som inte ville foga sig efter trenderna och det som var trendigt, bli väldigt högt. Ett pris som jag och många andra säregna och fritänkande svenskar varit tvungna att betala under vår ungdomstid, men som i efterhand visat sig vara helt rätt för oss.
Några saker man skulle göra under högstadie- och gymnasietiden för att räknas som ”inne” var att känna rätt personer (status), ha en viss attityd, klä sig på ett visst sätt och gärna börja dricka alkohol innan man var myndig. Helst inte i måttliga eller små mängder, utan snarare tills man blev ordentligt full och knappt kunde stå på benen.
Turligt nog såg jag tidigt vilka självdestruktiva personer som drogs till dessa vanor, varför valet att avstå alkohol (och andra droger) inte var särskilt svårt.
Jag ville för allt i världen inte bli som dem, och dessutom kanske bli alkoholberoende redan i tidiga år. Därtill så uppskattade jag inte alls den typiska alkoholsmaken. Då var jag hellre lite ensam och utstött, än att få vara del av en gemenskap som bara kändes oäkta och destruktiv. När jag dessutom såg hur personerna inom dessa festarkretsar betedde sig mot varandra (och andra) blev mina livsstilsval ännu mer cementerade.
Hellre utstött och ensam, med integritet och hälsa i behåll, än att spela med i en teater där jag förstör hälsan på kuppen. Som inspiration hade jag morföräldrarna, vilka aldrig söp i unga år och därför kunde vara hyfsat aktiva långt upp i åren. De verkade ha betydligt mer energi och livsglädje än många medelålders personer som krökade ganska hårt (och ofta) en bit upp i 30-årsåldern.
Ångrar jag mina val?
Med facit i hand ångrar jag inte alls mina beslut att stå utanför de alkoholfixerade gemenskaperna i min ungdom, även om det givetvis kändes väldigt tungt och motigt vid tidpunkten. Den första fyllan, som var under mitt sista gymnasieår, gjorde mig bara än mer övertygad att stå utanför. Jag såg absolut ingen större mening med att supa skallen av sig under några få timmar, för att sedan må dåligt i dagar efteråt. I synnerhet inte eftersom det skulle påverka min idrottsliga förmåga avsevärt.
Många var de unga idrottstalanger från min hemort – som kunde ha blivit nästa stora stjärna inom sina idrotter – men som istället söp bort sin talang och potential. Då jag inte ville gå samma tragiska öde till mötes, fick idrottandet och promenaderna i naturen, bli mina substitut till supandet och destruktiva relationer.
När jag tänker tillbaka på denna utmanande tid så ger ju min alkoholfria ungdomstid (och dess vanor) faktiskt ganska mycket tillbaka två årtionden senare:
- En hälsa och fysik i toppskick (eftersom jag inte matade kroppen med ett gift)
- En stark integritet och beslutsamhet
- Ett fortsatt bra minne och intakt intellekt.
- Aktiviteter som stimulerar såväl kropp som själ.
- Kvalitetssömn på nätterna (även om antalet timmar ofta blev för få)
- Ett sjätte sinne vad gäller folks natur (vilka som är äkta, respektive falska)
- Ett fåtal trofasta vänner som jag alltid kan lita på (istället för det motsatta)
Det är aldrig försent!
Många är nog de som söp hårt i unga år och som idag skulle göra vad som helst för att få tillbaka lite av det som gick förlorat. Åtminstone vad gäller hälsan och ens relationer. Det är dock här som de ofta kastar in handduken och förbiser de möjligheter som faktiskt finns kvar. Det vill säga möjligheterna att vända på sina liv till något bättre Så länge du har något av hälsan kvar och inte har drabbats av livshotande sjukdomar, kan du fortfarande vända på skutan. Det är endast du och ingen annan som kan ta och göra de livsstilsförändringar som krävs.
Mina tips till ungdomen
Men vilka tips kan jag då ge till de ungdomar (i synnerhet unga män) som idag befinner sig på platsen jag en gång gjorde? Jag ska fatta mig kort och bara ge 5-6 koncisa men värdefulla tips:
- Välj dina vänner med stor omsorg (får de dig att bli en bättre/sämre människa?)
- Slipa istället på dina talanger och försök bli så bra som möjligt på dem. De kan göra dig förmögen en vacker dag
- Följ aldrig strömmen ifall strömmen gör sådant som är destruktivt för både sig själva och andra. Gå istället din egen väg som passar dig och dina förutsättningar.
- Tänk på att alla de livsstilsval du gör idag kan få stora effekter på din hälsa om bara några årtionden
- Träna din kropp och ditt intellekt genom att utmana dem, istället för att förstöra dem genom alltför mycket bekvämlighet och grupptryck
- Tänk alltid själv!! Fastna inte i bekvämlighetsfällan och låta andra tänka åt dig. Då tillåter du andra att ta kontrollen över dina tankar och ditt liv och dessa ”andra” vill dig inte alltid väl.
- Något som kanske många av er inte vet om den iskalle Björn Borg är att han var väldigt hetlevrad och impulsiv under sin tidiga ungdom. Något han fick bukt med när han började tävla mer och mer internationellt. ↩︎
