Lördagen den 7 september var det återigen dags för den näst största löparfesten (och folkfesten) på den kungliga huvudstadens gator. Liksom under den största löparfesten (Stockholm Marathon) slog värmen till igen. Den hade åtminstone fördelen att dra ut all publik på gator och torg när vi deltagare kämpade oss fram längs den ganska kuperade banan. Kanske bidrog den även till att jag sprang min bästa halvmara på 6-7 år.
OBS! Artikeln är skriven i september i fjol. Nedan är en länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
https://frihetsnytt.se/trots-varmen-folkfest-och-snabbaste-halvmaran-pa-mycket-lange/
Värmen – en envis följeslagare
Det senaste året verkar värmen ha förföljt mig i många av de viktigaste motionsloppen. Inte nog med att Stockholm halvmaraton i fjol (2023) var stekhett och prickades in på höstens absolut varmaste dag. Detsamma blev fallet under Stockholm Marathon i år, när solen gassade och temperaturerna klättrade upp emot 26-27grader. Då gick det ändå riktigt bra, trots värmen, skavsår och ordentligt stumma ben mot slutet. Dagen innan årets Stockholm halvmaraton hade jag därför lite funderingar kring hur mycket värmen skulle påverka prestationen.
Trots att värmen – bara timmarna innan tävlingen – kändes mer tryckande och tyngre än jag hade förväntat mig, var jag ändå inte alltför bekymrad. Formen var för det första ganska god och hade stadigt förbättrats sedan Stockholm Marathon tre månader tidigare. För det andra hade jag ju även fortsatt värmeträningen. Det vill säga, med långärmade tröjor på under såväl morgonrundorna som styrkepassen på gymmet, även under de kvalmigaste och svettdrypande sommardagarna. Att springa i värmen var därför ingen ny utmaning, utan bara en i raden det senaste halvåret.
Trots det såg jag till att hålla mig så kylig som möjligt under tävlingsdagen och doppade kepsen i fontänen vid kungliga slottet många gånger innan startskottet gick vid 15:30-tiden. Värmen gick inte att göra något åt, tänkte jag. Allt jag kan göra är att gilla läget och göra det bästa av situationen.
Som har sina fördelar (trots allt)
Även om den kan vara besvärande, tryckande och påverkar prestationen (mer eller mindre) finns det ändå några fördelar med dessa långlopp i höga temperaturer. Det är dessa jag försöker att ha i åtanke när startskottet går under just ett av dessa värmelopp. Med en optimistisk eller åtminstone likgiltig inställning till den, låter man inte de negativa, prestationshämmande tankarna få ett övertag. Då kan man istället fokusera fullt ut på loppet istället, vilket man oftast gör en kilometer i taget.
Så vilka värmefördelar var det jag tänkte på och som jag försökte vända till min fördel:
- Vetskapen om att säkerligen få av de svenska/nordiska löparna hade värmetränat och acklimatiserat lika mycket som undertecknad, vilket skulle ge mig ett övertag.
- Man tenderar att gå ut i en lagom, lite försiktigare fart och känna sig fram i början, så att man inte knäcker sig själv senare.
- Jag får något att skylla på (åtminstone till viss del) ifall jag skulle springa under förväntan.
- Man får en fin solbränna under timmarna ute i friska luften.
- Värmen drar ut mycket publik på gator och torg. Då försöker jag föreställa mig hur det istället skulle se ut på en grå dag med kraftiga regnskurar.
- Stämningen bland såväl publiken som de deltagande motionärerna tenderar att bli mycket bättre under de soliga och varma tävlingsdagarna.
Publiken – Ännu bättre än sist
På tal om publiken, var den givetvis fantastisk, även denna gång. Precis som under Stockholm Marathon några månader tidigare var det fullt med folk längs nästa hela banan. I synnerhet på Södermalm (Hornsgatan, Tantolunden) och längs Kungsträdgården var det helt smockat med publik och funktionärer. De hördes hela tiden och lyfte fram en längs den ganska kuperade och svårsprungna banan. Det behövdes då värmen och solen tog på krafterna längs alla öppna platser.
Jag minns däremot aldrig att publiken var såhär energisk, engagerad och upplyftande i fjol men det kan också vara min egen partiskhet som spökar. När jag då sprang tävlingen gick det sisådär och därmed har man kanske undermedvetet förträngt mycket av publikens insatser och engagemang. Man var trots allt mer besatt av sluttiden, prestationen och skavankerna och ville bara glömma loppet efteråt.
Det var med andra ord en riktig folkfest på gatorna som endast stördes av lite för hög och bullrig musik på vissa platser. Eftersom man är så fokuserad och full av adrenalin under de 21,1 kilometrarna, tenderar man dock att stänga av eventuella oljud.
Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/svensken-varldsrekord-tionde-gangen-24/
Man mådde kungligt! (bokstavligt talat)
Till skillnad från senaste halvmaran i huvudstaden mådde man dessutom riktigt bra efter den minnesvärda målgången på Norrbro. Mitt framför Kungliga slottet och Riksdagen, där blåa mattan låg utrullad under slutrakan fram till målbanderollen. Att inte ha den där kräkkänslan direkt efter målgången var ett ovanligt gott tecken och knappast något jag varit bortskämd med genom åren.
Minns med fasa hur jag fem år tidigare (2019) hade legat alldeles skakig och utslagen hela kvällen efter magproblemen jag ådrog mig under loppets gång. Krämpor som gjorde att jag fick ställa in ett festbesök hemma hos min bror, samtidigt som jag knappt fick ned någon mat under hela kvällen. Förvisso var inte aptiten på topp direkt efter målgången denna gång heller, men timmarna därpå kunde man åtminstone äta en normal middagsmåltid som dessutom var lite njutbar och inte ett nödvändigt ont.
Har man däremot god aptit direkt efter målgången i ett långlopp, brukar det vara ett tecken på att man inte tagit ut sig ordentligt. Med andra ord hade jag tagit ut mig en del, åtminstone med tanke på det huggande hållet som plågade mig under halva sträckan. Bara det kändes som en mindre seger i sig. Som lök på laxen blev det även mitt snabbaste halvmaraton på 6-7 år1, som varit minst sagt tunga och motiga.
Med 1:11:17 i mål och en 19:e plats totalt var jag inte långt borta från dröm 1:10, som jag inte spräckt på 7-8 år. På en flackare bana och i svalare väder, ska det definitivt vara möjligt. Slutplaceringen innebar även en 16:e plats i halvmaraton-SM, där i princip alla Sveriges bästa långlöpare fanns på plats. Marginalen ned till 16:e platsen (13:e platsen i SM) var därtill endast tio sekunder. Därmed känns inte heller en topp-tio placering i tävlingen som ljusår bort.
Kan bli en fantastisk höst
Att formen är såpass bra redan i början av hösten, är något som inte inträffat under flera års tid, vilket bådar gott. Än känns det som att formtoppen är en bit bort och därmed finns det mycket mer att ge de närmaste månaderna. Det är trots allt till maratonloppet i Valencia i början av december som formen är tänkt att toppas. Jag är dock medveten om att mycket kan hända fram till dess och att sjukdomar, skador och skavanker kan komma plötsligt och oväntat. Man får vara beredd på allt men så länge jag håller mig skadefri kan det bli en riktigt grym höst att se fram emot.
Härnäst väntar dock årets kanske roligaste och jobbigaste långlopp, som alltid infaller i slutet av september och hör till de svenskaste av idrottsliga folkfester. Det vill säga Lidingöloppets klassiska och mycket kuperade tremil , som jag ska ta mig an för nionde gången på raken (och totalt).
Förhoppningsvis får jag då skäl till att jubla ännu en gång!
- Skälet till att jag inte vet om det var sex eller sju år sedan jag sprang såhär fort beror på att jag inte har resultaten från 2018 års Göteborgsvarv. Skulle jag ha sprungit snabbare den gångna helgen än jag gjorde då, blir det till och med snabbaste halvmaran på över sju år. [
