Resereportage – Azerbajdzjan genom en svensks ögon

OBS! Artikeln publicerades i november i fjol och är därmed inte ny. Nedan är en länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
–https://frihetsnytt.se/resereportage-azerbajdzjan-genom-en-svensks-ogon/

I slutet av september – gjorde undertecknad ännu en spännande resa. Denna gång till Kaukasus östra utkanter eller Kaspiska havets sydöstra strand för att vara mer exakt. Inför resan till Azerbajdzjan var förväntningarna ganska lågt ställda, vilket kanske var klokt då man ofta blev positivt överraskad under dess gång. Samtidigt skiljer sig landet en del från grannlandet Armenien som jag besökte sju månader innan, både på gott och ont.

Varför detta resmål?

Det finns nog många som ställer sig frågan varför jag än en gång valde att styra kosan mot ett ganska okänt land borta i fjärran (syd)östern – eller halvvägs till Thailand snarare – som vi inte vet särskilt mycket om och som dessutom befinner sig i krig med ett av sina grannländer?

Det finns många skäl till detta, förutom att jag är lite udda (och gillar udda resmål), går min egen väg, och inte gillar att göra som de flesta gör. Här är de främsta skälen:

1. Landet/platsen är exotisk(t)
För mig är definitionen av en exotisk plats/land att den ska vara lite svårtillgänglig, ha en främmande kultur, inte vara särskild eftertraktad bland gemene svensk och göra en lite obekväm i kläderna. Alla dessa kriterier uppfyller Azerbajdzjan.

2. Där finns vacker (och varierande) natur
För att jag ska vilja tillbringa 5-6 dagar i ett exotiskt främmande land bör det finnas någon form av vacker, storslagen natur som man kan fängslas av. Azerbajdzjan har, trots sin ringa storlek (1/5 av Sveriges yta) många olika klimatzoner och helt fantastisk natur ifall man kör upp i Kaukasus bland bergen.

3. Det är väldigt säkert
Att gå ut sent på kvällen i Azerbajdzjan, och Baku är mestadels (likt de flesta städer i gamla sovjetrepubliker) hur säkert som helst. Du behöver knappast oroa dig för överfall, rån eller misshandel när du är på väg hem på kvällen. Det finns gott om poliser på gatorna och det värsta som kan hända är att du blir blåst på taxin eller hamnar i vägen för en A-lagare (jo, de finns även där).

4. Det är billigt och maten fantastisk
Azerbajdzjan är ett ganska billigt land att turista i då boende och mat inte kostar särskilt mycket överlag. Det är mestadels flygresan dit som kostar på men när man väl är framme grävs inga större hål i plånboken. Maten är – hade jag läst innan avresan – fantastisk, med mycket, lokalproducerad mat. Framförallt grillade kött och fiskrätter. Jag var knappast besviken på maten när hemresan nalkades.

5. En gammal arbetskollega väckte nyfikenheten
Sist men inte minst var det en före detta arbetskollega från detta land som fick mig att vilja ta det avgörande steget och resa dit. Han hade många spännande, roliga historier från sitt hemland, varpå jag bestämde mig för att försöka åka dit någon gång de närmaste åren. Det tog 5-6 år men till sist blev det äntlige läge. Landet var för övrigt bland de sista som öppnade upp för de icke covid-vaccinerade när de hävde de kvarvarande inreserestiktionerna i mars i år.

Så tog jag mig dit

Fastän Azerbajdzjan är ganska billigt när man väl är på plats är det dessvärre lite bökigt att ta sig dit då det inte finns några direktflyg dit från vare sig Sverige eller något annat nordiskt land, vilket hade varit väldigt praktiskt. Bolagen som flyger dit från Europa är några stycken, så räkna därför med ett eller flera byten på vägen dit, beroende på vilket/vilka bolag du väljer att åka med.

Något som är lika tråkigt är de ganska höga priserna på flygbiljetterna sedan covid-p(l)andemins avklingande.  Räkna med att lägga ut åtminstone 3000 kronor per person för en tur-returresa med något av budgetbolagen och minst någon tusenlapp eller två till för något av de reguljära flygbolagen (med en incheckad väska).

Tar du ett dyrare alternativ blir det i regel kortare flygtider och smidigare resa så det du sparar in i pengar kommer du att förlora i tid och vice versa. Själv åkte jag dit med tyska Lufthansa, då de är ett partnerbolag till SAS och hade bland de smidigaste anslutningarna och kortaste restiderna enligt sökningen.

Det var en resa som började i ottan den 25 september då avgångstiden var klockan 07:10 från Arlanda. Efter en första flygresa på cirka två timmar till Frankfurt, plus ett byte tog den andra flygresan till Baku desto längre, 4 timmar och 45 minuter. Först klockan 20:15 lokal tid landade jag på Heydar Alijev-flygplatsen i Baku.

En resa som då hade tagit totalt 11 timmar. Ungefär som att resa till Armenien med andra ord. För övrigt är det många platser och byggnader i landet som bär den före detta presidentens namn.

Läs även: Armenien – udda och spännande resmål

Paris och Dubai möts

I vanliga fall brukar jag sällan åka taxi när jag ankommit till min destination. Åtminstone inte ifall där finns smidiga alternativ som buss, tåg eller spårvagn som kostar långt mindre än en taxi. I Baku fanns dock inte många smidiga alternativ, varför jag hade förbeställt en taxi.

Det kostade endast 24-25 AZN (cirka 150 SEK) att ta sig de tre milen från flygplatsen in till staden och då ankom jag bara några hundra meter från mitt hotell i gamla staden. Det som slog en direkt, förutom det härliga sommarlika vädret och värmen, var den udda blandningen av arkitektur.

Kring stadens förorter såg där mer ut som arkitekturen i Dubai eller någon annan gulfstat i Mellanöstern med höga, upplysta skyskrapor och likt dessa hörde de högsta och maffigaste skyskraporna till oljebolagen, däribland landets statliga oljebolag SOCAR.

På stadens kullar finnar man de berömda skyskraporna formade som eldsflammor som ska symbolisera landets smeknamn ”Eldslandet” (som referens till gasen och oljan under marken). När jag närmade mig staden började dock alltmer gammeldags, vacker arkitektur – i fransk 1800-talsstil – kanta gator och boulevarder. Det kändes helt plötsligt som att vara i en vacker större europeisk stad eller huvudstad.

Det var främst de tre polska arkitekterna Jozef Goslawski, Kazimierz Skorewicz, och Jozef Ploszko och deras stora ansträngningar som bidrog till att göra delar av Baku till en mycket vacker, tilltalande stad. Turligt nog klarade sig staden dessutom helt undan andra världskrigets härjningar och förödelse. Dock inte det efterföljande halvseklet av rysk/sovjetisk närvaro eller ockupation beroende på vem man frågar.

Till skillnad från många huvudstäder i andra sovjetrepubliker – framförallt i de baltiska staterna – förfulades inte Baku och Jerevan (Armeniens huvudstad) lika mycket i jämförelse. Där verkade man ha satsat betydligt mer på vacker och tilltalande arkitektur vilket också gav resultat.

Fast klockan hade hunnit bli ganska sent på kvällen verkade där vara lite liv på gator och torg under min korta promenad kring gamla staden. Särskilt mycket mer orkade jag dock inte med att se, då jag var trött efter resandet. Därför blev det gonatt kort efter incheckningen på hotellet.

Första dagen – Lära känna staden och gamla stan

Förutom den korta stunden jag väcktes av den brölande minareten blev det en god natts sömn och morgonen därpå påbörjades därför med en löprunda längs parkerna invid kaspiska havets strand. Det var strålande sol och kändes som en varm svensk sommardag, fast betydligt fuktigare.

Därefter blev det en promenad i gamla staden och besök i det stora palatset kallat Sjirvansjahernas palats (azerbajdzjanska: Şirvanşahlar sarayı) som är ett UNESCO-världsarv.

Därefter blev det ytterligare promenader i gamla staden, centrum (som såg väldigt västerländskt ut) och längs några av parkerna invid Kaspiska havet, som påminde lite om franska Rivieran. 

Många mottagna broschyrer – från någon av alla de firmor som erbjuder halvdags, dags- och flerdagsturer till utflyktsmål utanför staden – blev det också. Några av dem föll mig i smaken med tanke på min begränsade tid i landet och blev därför något jag bestämde mig för senare under dagen.

Mycket god inhemsk mat blev det också på en restaurang i gamla stadens utkanter (en kycklingsoppa följt av lite grillkött med ris). Beslutsångesten i samband med den flersidiga menyn blev stor men bilderna på alla rätter hjälpte mig att komma till ett avgörande. Därefter var det gonatt och lite vila inför morgondagens tur till Gobustan och lervulkanerna.

Andra dagen – Bibi Heybat-moskén, Gobustan och lervulkanerna

Den andra dagen blev lite fullspäckad, åtminstone fram till 14-tiden då halvdagsturen beräknades vara slut. Det var dagen då jag äntligen skulle få se lite av det riktiga Azerbajdzjan, dvs landet utanför huvudstaden. Det var en grupptur tillsammans med andra västerländska turister från framförallt Europa och USA, plus några pakistanier och turkar. Vår lokale, azerbajdzjanske turguide såg själv väldigt västerländsk ut. På avstånd hade det varit i princip omöjligt att kunna särskilja honom från turisterna som han ledde.

I den stekande solen steg vi först av vid den berömda Bibi Heybat-moskén som är en berömd shiamuslimsk moské utanför staden. I denna vackert guldutsmyckade moské fick jag ta på mig ett par pösiga pyjamasbyxor utanpå kortbyxorna, då även männen måste täcka benen innan de går in i byggnaden.

Den låg för övrigt belägen invid Bakus hamn och alla de oljeborrtorn som givit landet stora inkomster sedan mitten av 1800-talet. Det var här som världens första olja utvanns år 1846, vilket var ett helt årtionde innan man hittade oljan i Pennsylvania i USA. Vi fick även en glimt av världens allra första oljeborrtorn!

Efter ett kort stopp på en bensinstation – där bensinpriserna var något lägre än hemma (1-2 AZN per liter beroende på kvalité) styrde vi kosan mot de berömda ristningarna och grottmålningarna i Gobustan. Platsen var ett UNESCO-världsarv vars ristningar sträcker sig 40 000 år tillbaka i tiden och på många sätt påminner om hällristningarna vi har här i Norden.

Det enda som började bli besvärande var värmen då där fanns begränsat med skugga och termometern började klättra över 30-gradersstrecket. Sista stoppet blev de berömda lervulkanerna som inte låg långt därifrån. Landet innehar hälften av världens 700 aktiva lervulkaner, ur vilka det strömmar en fingervarm blandning av olja och lera. Tydligen ska denna blandning vara mycket välgörande för hyn.

Återstoden av dagen, när vi kommit tillbaka till Baku, tillbringades med en sen lunch, en promenad längs parkerna och lite arbete och vila innan middagen. Därefter bokade jag morgondagens heldagstur, som minst sagt skulle bli en upplevelse.

Tredje dagen – Det storslagna Kaukasus och landets äldsta by

Denna dag blev en av de mer minnesvärda i mitt vuxna liv, av många skäl. Tidigt på morgonen blev jag upphämtad utanför tur-kontoret av vår guide Yashar, samt hans kollega, chauffören.

Därefter hämtade vi upp en handfull andra turister innan vi styrde kosan mot bergen i Kaukasus och landets äldsta ännu bebodda by, Khinalug, som är nästan 5000 år gammal. Under den tre timmar långa bilresan dit ändrades landskapet bra många gånger. Så många att man inte trodde det var möjligt inom ett (till ytan) så litet land.

Från Medelhavet och öknen kring Baku började mäktiga berg, äppellundar, gårdar och ängar att tona upp sig. Efter att vi åkt igenom landets näst största stad, Quba, såg vi även vackra lövskogar som börjat skifta färg. Allteftersom vi åkte högre upp över havsnivån, blev inte bara luften tunnare utan betydligt kyligare.

Det förstnämnda var inget problem då jag har viss acklimatisering från de två åren jag bodde och verkade på hög höjd i Flagstaff, USA. Det var mer kylan som besvärade, trots jacka och långbyxor. Dock var landskapen helt magiska. Lite som Alperna fast med betydligt större ytor och dalar.

Väl framme i Khinalug, som låg på 2100 meters höjd blev vi inbjudna till en utsökt lunch i ett av husen i byn, gjord på lokala råvaror. Att vara där var verkligen som att göra en tidsresa flera hundra år tillbaka i tiden då väldigt lite i byn har förändrats de senaste 5000 åren, med undantag för bilvägen dit som stod färdig 2006.

Innan dess hade byborna varit väldigt isolerade från omvärlden. Där var dock lugnt, fridfullt och otroligt vackert med alla omgivande berg , dalar och gräsbeklädda sluttningar som kantade dem. Här fick man tillfälle att bara vara och njuta av landskapen.

Borta i fjärran såg man faktiskt Ryssland, ett land jag länge velat besöka men inte fått tillfälle att göra än. Fast vi kom tillbaka till Baku sent på kvällen var jag inte särskilt trött med tanke på allt vackert och unikt man hade fått se under dagen. Det var en dag som jag länge kommer att minnas.

Fjärde och femte dagen – nytta och nöje

Resans sista två dagar blev en blandning mellan nytta och nöje då jag behövde få lite arbete gjort under tiden – framförallt nyhetsartiklarna – samtidigt som jag försökte följa händelserna i golftävlingen Ryder Cup (annars kollar jag faktiskt aldrig på golf).

Lite tur för ett sista turistande i Baku fick jag dock tillfälle till. Förutom långa promenader till nya, spännande platser blev det ett besök till det berömda mattmuséet (landet är liksom Turkiet, känt för sina mattor), samt ett besök uppe vid Martyrernas stig/gång (Şəhidlər Xiyabanı).

Denna minnesplats är bland annat tillägnad de azerier som dog under svarta januari, även känt som svarta lördagen eller januari-massakern, när den sovjetiska militären (19-20 januari 1990) försökte slå ned nationalistiska yttringar i Baku.

Den var även tillägnad de som fick sätta livet till i det första Nagorno-Karabach-kriget 1988-1994. Utöver detta blev det några besök på utmärkta restauranger i framförallt den gamla staden innan jag tidigt på måndagen den2 oktober påbörjade den långa hemresan till Sverige.

Väl värt den långa resan

När jag under hemresan sammanfattade mitt besök i detta främmande land mellan orienten och väst så är det nästan enbart med positiva minnen i bagaget. Det må ha funnits några störningsmoment att anmärka på, som till exempel försäljare och taxichaufförer som försökte blåsa en på priset (då de såg att man var turist), eller ouppfostrade ungdomar som körde elsparkcykel i hög fart längs parkerna.

En vårdslöshet som många gånger höll på att sluta i onödiga olyckor. Dock så var det endast detta, jämte värmen under dagarna, det värsta med resan.

För övrigt var resan fantastisk med många spektakulära upplevelser (särskilt i Kaukasus), riktigt god mat, trevliga människor, härligt väder och rimliga priser när man väl var på plats. Dessutom kunde man betala med kontanter precis överallt, till och med för hotellrummet. Mina förväntningar överträffades med råge och jag hoppas att kanske någon gång få återse detta underskattade och för många okända land.