Att vara optimist när det mesta tycks gå emot en kan vara svårt ibland, för att inte säga riktigt svårt. Särskilt när det gjort det under lång tid. Dock får man försöka glädja sig åt de positiva, små sakerna som trots allt inträffat och funnits där, även ifall utdelningen uteblivit. Det är trots allt den bästa valmöjlighet man har ifall man ska orka kämpa vidare mot de stora målen.
Länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
https://frihetsnytt.se/man-far-gladjas-at-det-lilla-nar-inte-allt-gar-ratt-vag/
Min bakgrund
För er som inte känner mig är jag en sådan där inbiten löparfåne som gillar att springa mycket och långt, alldeles för långt enligt många. Att springa maraton och dessutom göra det flera gånger, är trots allt en form av självplågeri. För plågsamt är det att springa 4,22 mil på asfalt och särskilt de gånger när formen inte är på topp och vädret är värsta tänkbara. Det är många gånger under en mara som man tänker ”Överlever jag det här och fullföljer loppet ska jag aldrig mer springa ett maraton!”.
Dock händer det något därefter, för två veckor senare, när den värsta ångern har lagt sig börjar man redan planera för nästa. Det är en sorts Stockholmssyndrom där man börjar fatta tycke för distansen, fastän den plågat livet ur en några veckor tidigare.
Hursomhelst, denna gång bar det av till Andalusien, Málaga och den spanska solkusten, som för svenskarna är ett av de populäraste resmålen utanför Norden. På den spanska solkusten skulle jag springa mitt livs åttonde maratonlopp och även årets sista tävling. Hur det än gick skulle jag åtminstone få uppleva lite sol, ljus och värme. Inte bara det, utan även få beskåda lite historiska byggnader och platser samtidigt. Förväntningarna var dock inte skyhöga med tanke på att jag 2-3 veckor tidigare blev ganska förkyld och seg efter halvmaran i Italien. Som lök på laxen hade stora delar av vänster lår krånglat från och till veckan innan.
Ännu ett motigt lopp som inte gick min väg
Redan kort efter att startskottet gick den där regniga söndagsmorgonen den 11 december, kände jag att det inte var min dag. Löpsteget kändes småstelt och stumt redan i början och då vet man att det inte blir mycket lättare längre fram. Och inte bara det, hjärta och lungor kändes även de mer ansträngda än vanligt och redan efter 7-8 km gick jag nästan i tankarna på att bryta. Men skam den som ger sig! Det är just i dessa stunder som ens pannben och uthållighet testas, varför det bara är att fortsätta gneta. Så länge inte liv och hälsa står på spel vill säga, då måste man ju vara lite förståndig också.
Sista kilometrarna var glashala!
De sista 3,2 milen blev ganska sega, plågsamma och framförallt blöta då det började ösregna och blåsa efter 10-11 km. Ett regnoväder som dessvärre höll i sig under nästan hela återstoden av loppet och inte gjorde upplevelsen trevligare. Tur i oturen var det dock ett ganska varmt regn vilket dock inte hjälpte mot illamåendet som slog till redan efter 2½ mil och som ledde till kraftiga uppkastningar sju km senare. Ingenting kändes ens i närheten av optimalt vilket jag dock fick acceptera medan jag kämpade mot stumma, stela ben den sista milen. När jag sedan sprang (eller stapplade) i mål 8-9 minuter efter min måltid var jag dock bara glad över att ha fullföljt, överlevt och dessutom var kurant nog att kunna promenera tillbaka till hotellet.
Det kändes minst sagt motigt och besviket att avsluta årets sista lopp på detta sätt. Men å andra sidan hade jag nästan förväntat mig det eftersom formen var inne i en liten svacka som inte går att ta sig ur på beställning. Man får helt enkelt laga efter läge och spela med de kort man har på handen, även när där inte finns några trumfkort.
Bara ytterligare ett steg på vägen mot framgång
På det stora hela var upplevelsen från Málagaloppet ingenting nytt då tävlingarna denna höst har gått knackigt. Från halvmaran i Tallinn för tre månader sedan, fram till maratonloppet den 11 december har det där efterlängtade lyftet uteblivit, trots små men stadiga framsteg på träningspassen. Det är trots allt fem tävlingar utan tillfredsställande resultat och summa summarum blev endast Stockholm Marathon i juni den enda tävlingen på året som gick någorlunda bra.
Det är inget roligt facit att begrunda och efter ett så motigt år är det lätt hänt att bli defaitistisk, frustrerad och att överösa sig själv med bestraffningar och negativt självprat. Det kan kännas lockande och skönt att för stunden kunna få avreagera sig på detta sätt men i det långa loppet är det farligt, mycket farligt. Särskilt ifall man avser att någon gång i framtiden nå sina högt satta mål.
Man blir inte bara sin egen värsta fiende (och får en ovän för livet), man saboterar även för sig själv på ett undermedvetet plan. Genom att hela tiden intala sig själv hur dålig och värdelös man är kommer man snart att grusa tilltron på den egna förmågan och göda negativa energier som drar till sig en massa elände och nya besvikelser. Både idrottsligt och privat. Det är lätt hänt att man drar till sig ett pärlband av negativa händelser och omständigheter som avlöser varandra och som har sin början i det negativa självpratet.
Se gärna intervjun: Söderberg: ”Jag kan inte leva om jag inte får springa”
Man måste begränsa sitt ältande
Det enda sunda alternativet är därför att upphöra med den destruktiva inre dialogen så snart som möjligt, innan den tar överhanden. Ett av de effektivaste sätten att kväsa den i sin linda är därför att sluta älta de dåliga träningspassen och tävlingarna så snart de är genomförda och ett fullbordat faktum. De är ju dessvärre redan gjorda och kan därför inte göras ogjorda, hur mycket man än önskar det. Allt man kan göra är att försöka lära sig av misstagen och ta med lärdomarna till nästa tillälle.
Kan man inte släppa tävlingen direkt efter fullföljandet bör man åtminstone försöka göra det innan man går och lägger sig samma kväll. Annars blir resultatet att du går och lägger dig med dåliga energier som sedan förföljer dig under natten och fortfarande finns kvar när du vaknar nästa morgon. Den ångestkänslan dränerar dig inte bara på energi och tankekraft, den får dig även att lätt bortse från allt det som råkar vara positivt och härligt i ditt liv. Man ser inte skogen för alla träd helt enkelt. För när det kommer omkring finns det en hel del positivt att hämta som man oftast inte förmått se eller uppskatta då ens sinne varit så upptaget och förorenat av allt ältande och negativt självprat.
Njut av det positiva och lär av erfarenheterna
För att lättare kunna motstå ältandets och det negativa självpratets många frestelser finns det ganska många knep. De finns alla där bara man lyfter lite på de fastsurrade skygglappar som ältandet och klagandet utgör. Det kanske absolut enklaste knepet för att få bukt med dessa självdestruktiva sidor är att vända på myntet och försöka se allt positivt som faktiskt finns. För jag lovar att där faktiskt finns långt många fler positiva saker att finna än negativa.
Och positiva saker behöver man hitta gott om i de svåra stunder när ältandet riskerar att ta över. För enligt diverse forskning inom psykologins område tar det 5-6 positiva tankar i anspråk för att utjämna effekterna en enda negativ tanke.
Att man blir vad man tänker är inte bara ett ordspråk eller talesätt. Det är betydligt mer sant och verklighetsförankrat än du kanske vågar tro. Kolla bara runtomkring dig så förstår du vad jag menar. Hur många bittra, sura klagomurar till människor ser du sprudla av energi, entusiasm och välfungerande relationer jämfört med dess motsats? Det vill säga de som alltid tänker uppåt och på lösningar. Jag kan garantera att deras respektive liv och resultaten de får ser diametralt motsatta ut.
Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/darfor-ar-fasta-bra-julmaten/
Vad jag tog med mig denna gång
Med det sagt så hade jag faktiskt släppt detta maratonlopp redan några timmar efter att det slutfördes. Det fanns ju trots allt mycket annat runt omkring det hela som jag hade skäl att vara glad och nöjd över. Det var detta jag försökte ha i åtanke hela tiden och därmed var det kanske inte så konstigt att jag både sov gott den natten (vilket jag vanligtvis inte gjort efter tidigare maror) och lämnade spanska solkusten med mestadels positiva minnen. Framförallt med mycket lättare energier, som jag sedan tog med mig hem.
Men vad var det för positivt jag kunde ta med mig denna gång? En hel del faktiskt. Det var så många saker att listan tenderar att bli för lång ifall jag ska nämna allting. Därför har jag begränsat den till endast 12 punkter:
- Jag överlevde ännu en 4,22-milare på gatorna och härdades lite till.
- Den fantastiska publiken längs banan (som trotsade väder och vind)
- Det härliga klimatet som påminde om svensk sensommar
- Det fina vädret som trots allt var fallet mesta delen av tiden
- Privilegiet att bara kunna resa till andra änden av Europa, om än bara för några dagar
- All fantastisk mat och dryck jag fick nöjet att förtära (dessutom till rimliga priser)
- Alla hjälpsamma och trevliga människor jag mötte
- All vacker historia och konst jag fick beskåda och bekanta mig med (även om jag inte riktigt förstår mig på de flesta av Pablo Picasso’s målningar och konststilar)
- De spännande samtalen och trevliga bekantskaperna jag stiftade
- Alla tillfällen jag fick öva på min spanska
- Alla fantastiska juldekorationer och juleljus som prydde delar av staden
- Det faktum att kontanter accepterades precis överallt! (endast hotellet betalade jag kontantfritt)
