Ifall man någon gång beger sig till Irland, ”den gröna ön”, och har mer än en långhelg till godo, bör man ta tillfället i akt och söka sig utanför huvudstaden Dublin. Förutom att vara väldigt lugnt, naturskönt och grönskande finns det otroligt mycket att se, såväl på landsbygden som i de mindre städerna. Inte minst gamla slott, kyrkor, ruiner och bedårande nationalparker. Lite som ett glesbefolkat Storbritannien i miniatyr, fast samtidigt med en del betydande skillnader.
Länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
https://frihetsnytt.se/irland-mycket-mer-an-dublin-och-templebar/
Tredje gången på den gröna ön
När jag i början av juli reste till Irland för att sammanlagt tillbringa en vecka där och på Nordirland var det tredje gången som jag begav mig till den gröna ön, eller andra riktiga gången beroende på hur man räknar. Första gången jag var där var i december 2009 och då skedde det i tävlingssyfte när jag representerade Sverige i U23-klassen i terräng-EM. Således fick jag bara se lite av Dublin och några av dess förorter (däribland slottet i Malahide) men de första intrycken var ändå goda (trots småblött väder) och skulle bestå ändå tills nästa besök, 12,5 år senare.
Sist jag begav mig dit var alltså 2022 och då var det tillsammans med några vänner på en kortare rundresa. Det var en resa som bara varade sex dagar och därmed blev väldigt kort och intensiv, men liksom under det första besöket blev minnena och intrycken bestående. Inte minst den unika naturen med en blandning av stora hedar, bergssluttningar, sandstränder och inte minst alla skogar och gårdar med sin prunkande grönska.
När man sätter sin fot på Irland förstår man ganska snart varför önationen kallas för den ”gröna ön” och varför fyrklövern är minst lika mycket av en nationalsymbol som harpan.
Detta besök skulle alltså bli mitt tredje, men dock med några betydande skillnader från de två första. Förutom att takten på alla utflyktsmål och sevärdheter skulle bli något mer avslagen så skulle det även komma att bli mitt första besök till den något avskurna delen av ön som sedan länge råder under brittiskt styre, nämligen Nordirland.
Minnesvärd utresa (på gott och ont)
Man kan lugnt säga att avresan blev minnesvärd på många sätt, såväl på gott som på ont. Lika bra att avklara de mindre bra direkt så att stycket kan avslutas på positivt manér. Förutom strulet med alla ombyggnationer kring Arlanda Express som resulterade i färre avgångar och överfulla tåg fick jag veta precis innan avgången att SAS hade leasat flyget till Dublin (liksom många andra avgångar) genom ett lettiskt lågprisbolag (Smartlynx). Detta var inget som det givits någon information om innan avgång vilket innebar att man betalat SAS-priser för att få flyga med något som såg ut som en plusversion av Ryanair.
Riktigt dåligt av SAS och därför vill jag höja en varningens finger för de av er som ska åka utomlands med dem i sommar. De kan göra som ovan eller ställa in ditt flyg med väldigt kort varsel och tätt inpå resan (vilket skedde för mig på vägen hem). Med dessa tråkigheter avklarade så skiftar jag istället fokus till den andra minnesvärda halvan av utresan. För där fanns mycket bra saker att hämta också.
Trots ovanstående avgick och anlände planet i Dublin enligt tidtabell, utan borttappat bagage dessutom. Därefter begav jag mig ut i störtskuren för att sätta mig i transferbussen som tog mig till biluthyrningen. Det hela gick väldigt smidigt och vips var jag ute på motorvägen i riktning mot Drogheda (uttalas ”Drogghedda”). Utanför staden hade jag förbokat rum på ett litet hotell som låg pittoreskt beläget på den irländska landsbygden. Bland hagar, gårdar och prunkande grönska fick jag därmed avsluta den första resdagen som faktiskt hade kunnat sluta mycket värre (med inställt flyg till exempel).
Första gången på Nordirland
Efter en stadig löprunda och irländsk frukost följande morgon bar det till sist av mot Belfast och Nordirland, ett resmål som jag hade haft i tankarna sedan länge. Dock kan jag förstå att många undvikit denna avskurna landsände som resmål fram till 00-talet. IRA(1) hade ju trots allt bedrivit en ganska aktiv kamp under 1900-talet som slutade i mycket blodsutgjutelse på bägge sidor. På Nordirland idag må det vara rätt lugnt, fastän vissa politiska spänningar under ytan fortfarande kvarstår. Det var i alla fall ingenting jag tänkte särskilt mycket på när jag styrde kosan norrut.
Efter ett kort besök i det pittoreska Drogheda och en av dess vackra kyrkor bar det av mot Belfast, där sista stoppet (innan Nordirland) blev en sen lunch på en väldigt irländsk restaurang utanför Dundalk. Inredningen med alla gammeldags föremål och dekorationer på väggarna (även inne på herrarnas) gjorde det till ett av mina mer minnesvärda restaurangbesök. Maten smakade dessutom mycket väl den med. Därefter var det bara någon mil till den nordirländska gränsen som egentligen bara existerade på papperet. För någon gräns märkte man då inte av när man en stund senare plötsligt befann sig där.
Jag såg inte ens en välkomstskylt av något slag, likt de man ser när man åker in i Skottland eller Wales. Väl inne i Nordirland blev det första stoppet det kungliga Hillsborough och en av dess mäktiga kyrkor som minst sagt var ett välbehövligt avbrott i ösregnet. Underligt nog både kändes det och såg helt plötsligt ut som att man befann sig i England fastän man geografiskt sett var på Irland. Inte minst med tanke på alla tegelbyggnader och den georgiska arkitekturen som dominerade stadsbilden.
Därefter körde jag den sista biten mot boendet som låg i en förort, 5-6 kilometer utanför Belfasts centrum och även där såg det precis ut som i ett typiskt engelskt bostadsområde med tätbebyggda radhus i tegel och bilar parkerade på trottoarkanterna. Trots avståndet till staden kändes lägenheten som ett kap med tanke på hotellpriserna nere i centrum. Dessutom kunde man laga sin egen mat i köket, vilket kan vara ett skönt avbrott mot att äta ute, samtidigt som det sparar en slant.
Belfast
Dagen därpå fick jag min första glimt av Belfast i och med att jag hade planerat ett besök på det berömda Titanic–muséet i utkanten av staden. En glimt som började lite i förväg i samband med morgonens löprunda ned mot staden. Man fick känslan av att det var en (i europeiska mått mätt) medelstor stad i alla avseenden. Dock en stad som såg väldigt brittisk ut i alla avseenden då arkitekturen verkade bestå av byggnader i både edvardianska, georgianska, viktorianska och modernare (det vill säga ’fulare’) stilar.
Förorterna dominerades av tegelradhus, smala vägar, mindre affärer och bensinstationer där de sålde eldningskol i storpack (för privat bruk i braskaminen), en syn som inte är särskild vanlig i det vedeldande Sverige och Norden. Det kändes som att man hade en ganska spännande dag framför sig, så länge inte muséet tog upp halva dagen vill säga.
När jag några timmar senare begav mig till muséet väntade jag mig att där skulle vara mycket folk men inte så mycket folk att man på många ställen knappt kom fram för att där nästan var helt knökat. Överlag var det dock ett intressant, välordnat och storslaget museum som var väl värt ett besök, fastän man säkerligen hade avnjutit det mer ifall besökarantalet hade varit lägre. Det var mäktigt att stå på platsen där hon i början av förra århundradet både byggdes och sjösattes (av skeppsvarvet Harland & Wolff) ,för att sedan bli världens mest omtalade och mytomspunna fartyg.
Det som verkligen gjorde besöket värt besväret var dock besöket på Vita stjärnlinjens enda kvarvarande skepp; SS–Nomadic som stod färdigbyggt 1911 och numera finns placerad i en torrdocka framför muséet. En rundtur på fartyget gav verkligen en försmak på hur det kunde vara att resa till havs för 110 år sedan och därmed kunde man inte låta bli att undra hur många museibesökare som förkastar ett besök på denna kultur- och historieskatt.
Dagen avslutades sedan med en promenad till centrum där jag slog mig ned på ett typiskt sunkhak för lite mat och dryck. Jag har alltid haft en fäbless för dessa ställen då drycken oftast är bra och maten mycket bättre än man tror, då förväntningarna är låga.
Slottsafari och kustupplevelser
Sista dagen i Nordirland kantades av besök på två slott (ett medeltida och ett yngre), en vacker skogspromenad i orörd natur och en PLANERAD inställd promenad längs Antrimkusten. De båda slotten som besöktes var det vackra och naturskönt belägna Belfast Castle och Carrickfergus Castle som mer hade karaktären av en medeltida borg eller fästning. Intill Belfast slott fanns det dessutom riktigt fina och välskötta trädgårdar som bara i sig var värda ett besök, liksom skogspromenaden som utgjorde början av en naturskön vandringsled.
Tanken var att dagen skulle avslutas med en längre promenad längs Antrimkusten men vid ankomsten till Portmuck ösregnade det och blåste kraftigt, så den fick ställas in. Dock var det väldigt vackra omgivningar med gröna ängar, hagar och branta klippor som stupade ned i Nordatlanten.
Kärt återseende i Athboy
När jag dagen därpå lämnade Belfast var det för att styra kosan söderut, mot Irland och Athboy, hemorten för en av mina gamla lagkamrater från collegetiden. Det var faktiskt denna lagkamrat (med familj och släktingar) som jag skulle få tillfället att träffa på fredagskvällen men framförallt dagen därpå i samband med ett födelsedagskalas. Innan jag kom dit på kvällen blev det dock lite bilkörning med ett matstopp i Dundalk på vägen ned. En typisk liten irländsk stad med mycket gammal arkitektur och vackra stenkyrkor.
Det var för övrigt en väldigt vacker och minnesvärd bilresa genom grönskande landskap och pittoreska småstäder där lokalborna verkligen hade ansträngt sig för att göra de offentliga ytorna så vackra och tilltalande som möjligt. Antagligen var de alla en del av den årliga tävling som anordnas på ön där småstäderna tävlar sinsemellan om att vara den mest välskötta. Ett initiativ som skulle vara väldigt välkommet här i Sverige och som kanske skulle sporra till mer tilltalande stadsmiljöer.
Efter Dundalk gick bilresan i strålande väder genom småorterna Slane, Avan, Trim, och Summerhill innan jag slutligen var framme i Athboy. Väl där fick jag, på en lokal restaurang, återse min gamla lagkamrat (med fru) som jag inte hade sett sedan bröllopet för exakt sju år sedan. Dagen därpå var det födelsedagskalas dit hela familjen, släkten, samt några vänner var inbjudna.
Det blev många roliga och givande samtal med flera av hans släktingar under flera timmars tid så när kvällen nalkades var man ganska slut, men tacksam för alla spännande möten, samt det fantastiska sommarvädret.
Lika men ändå så olika
Efter denna resa till Irland och Nordirland kan jag lugnt konstatera att de brittiska öarna och dess två önationer, Irland och Storbritannien, har många likheter men samtidigt många olikheter. Förutom att båda är engelskspråkiga länder så är de bägge ländernas minoritetsspråk (iriskan på Irland och skotskan och walesiskan i Storbritannien) ganska nära besläktade med varandra och de är minsann inga lätta språk att vare sig lära eller förstå. Sedan så är arkitekturen ganska snarlik men med vissa avgörande skillnader då det är betydligt mindre inslag av tegel i arkitekturen på Irland.
Övriga likheter består för övrigt i vädret (som mestadels är ganska grått och kan skifta snabbt), vänstertrafiken och utseendet på kontaktuttagen. Sedan finns det kulturella likheter som utgörs av intresset för fotboll och rugby, tédrickandet, hövligheten/artigheten och inte minst maten och maträtterna som är ganska snarlika. Dock med skillnaden att råvarorna i den irländska maten generellt sett är av mycket högre kvalité och oftast smakar betydligt bättre än den brittiska.
Olikheterna är säkerligen minst lika många som likheterna och de består inte bara av religiösa och statsskicksmässiga sådana. Irland har ju av hävd alltid varit katolskt och en republik medans Storbritannien alltid varit protestantiskt och en monarki. Förutom att Irland är betydligt mer glesbefolkat än Storbritannien (framförallt England) är där betydligt renare och prydligare på gator och torg. Sedan finns där avgörande skillnader i dryckes-, supporter- och partykulturen som kanske är de mest slående.
Fastän det dricks mycket öl även på Irland, i synnerhet med stora evenemang och fotbollsmatcher så behöver man aldrig vara orolig för att bli nedslagen eller kallad för diverse tillmälen av någon berusad typ, som retade sig på ens mössa, tröja eller andra attribut och bara råkade komma i vägen (som ofta kan bli fallet i England).
Visst dricks det en del men stämningen blir sällan hotfull, aggressiv eller urartar i skadegörelse. Den är trevlig och gemytlig och man startar inte slagsmål för småsaker. Min erfarenhet är åtminstone att irländare och skottar är betydligt trevligare och tryggare att partaja med (och bland) än de flesta engelsmän.
Är alltid värt besväret
Efter mitt tredje besök på den gröna ön kan jag åter konstatera att det var värt besväret, trots den struliga hemresan från Dublin. Jag fick träffa trevliga människor, se nya vackra (och spännande platser), äta god mat och uppleva vacker natur i princip överallt. Önationen må ligga i Europas utkant men den ringa storleken bedrar.
Man skulle kunna ägna en halv livstid åt att upptäcka och utforska hela ön men då tiden är begränsad får man istället försöka göra det bästa av den korta tid man får vara där. Och fler resor dit kommer det definitivt att bli. Åtminstone så länge jag har hälsan och tiden över vill säga.
(1) IRA - Irish Republican Army, väpnad organisation som kämpat för ett enat Irland. Har legat bakom flera blodiga terrorattentat och uppmärksammade mord.
