Att föreningsidrotten är vårt lands kanske största folkrörelse står nog bortom rimligt tvivel. Men varför är denna folkrörelse så populär att den engagerar en hel tredjedel av landets befolkning i åldrarna 6-80 år? Efter att ha varit på träningsläger med idrottsföreningen i Portugal den gångna veckan finns det en möjlig förklaring som sticker ut och det är gemenskapen.
Länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
https://frihetsnytt.se/det-som-gor-foreningsidrotten-stark/
Ett idrottstokigt land
Påståendet om att svenskarna på det stora hela är ett idrottstokigt folk är det nog få som ifrågasätter. De allra flesta försöker ju hålla sig fysiskt aktiva på något sätt, även de som inte råkar vara medlemmar i någon idrottsförening eller är aktiva deltagare inom dem.
Lägg därtill det enorma folkliga intresse som uppstår i samband med stora mästerskap i tillexempel fotboll, hockey, friidrott eller olika skidgrenar (alpint såväl som på längden). Då blir det helt plötsligt (av någon anledning) tillåtet att vara patriotisk för några dagar eller veckor.
Sedan finns det de som är idrottstokiga nog att aktivt följa diverse utländska ligor i både fotboll och hockey. Idrotten berör i princip oss alla på ett eller annat sätt, oavsett den egna aktivitets- eller intressenivån, det kan vi inte komma ifrån.
Dock gäller det att hålla intresset på en sund nivå så att inte hela ens liv kretsar kring idrott och sport på TV. Då blir det till sist som i Amerika där Tv-sport (i synnerhet amerikansk fotboll) har blivit en religion för miljontals medborgare.
Idrotten – vår största folkrörelse
Av alla folkrörelser i vårt land är nog idrottsrörelsen den största, tätt följd av friluftsrörelsen, hyresgästföreningen, religiösa samfund, politiska partier och föreningar.
Hela tre miljoner svenskar är idag medlemmar i någon idrottsförening där gymnastik och asiatiska kampsporter växer snabbast. Det innebär nästan var tredje invånare och räknar man med de som är medlemmar i något gym eller hälsocenter är det nästan varannan invånare.
Att fotboll är den idrottsgren med flest medlemmar är nog inte förvånande, ej heller det faktum att de flesta av oss någon gång under uppväxten har varit medlem i en idrottsförening. Många är vi som under uppväxten förgäves har försökt att sälja de där Bingolotterna under vår lediga tid, plus kaffe, bullar och varmkorv i samband med matcher, tävlingar och andra arrangemang.
Därför engagerar idrotten så många
Det finns många skäl till varför just idrottsrörelsen, med alla idrottsföreningar, sedan 1900-talets början växt sig så stor och fortfarande står stark i Sverige. För det första har svenskarna en lång historia och tradition av att organisera sig och samla ihop stora skaror människor i syfte att arbeta mot ett gemensamt mål.
Ska man tillsammans arbeta mot något större görs det bäst under ordnade former med ett starkt ledarskap där besluten har förankring bland medlemmarna. Det ska även framgå klart och tydligt vilka regler som gäller så att det inte uppstår onödiga tvetydigheter och missförstånd. Ett tidigt exempel på svensk organisationsförmåga hittar man inom svenska kyrkan och socknarna som administrerades kring den lokala kyrkan på orten.
Andra skäl till rörelsens omfattning och popularitet är folkhälsoperspektivet och bidragandet till civilsamhället. En av de ursprungliga anledningarna till organiserad idrott i Sverige var just i syfte att stärka folkhälsan och gemenskapen bland invånarna.
Inte enbart bland civilbefolkningen i syfte att stärka hälsan och intellektet utan även för att få skickligare och mer fokuserade soldater. Det var därför den så kallade Linggymnastiken slog igenom under 1800-talets första hälft och fyllde ett utmärkt syfte innan den organiserade idrotten började ta form.
Att den organiserade idrotten även fyllt en utmärkt funktion i syfte att stärka civilsamhället och medborgarna under livets gång kan inte heller underskattas. Ett starkt civilsamhälle stärker inte bara sammanhållningen i landet, rustar det bättre för kristider och gör oss mindre beroende av staten.
Det stärker även medborgarnas moral och känsla av delaktighet och samhörighet. Man drar sitt strå till stacken och gör sitt bästa för lagets och samhällets bästa. De flesta gånger utan knot och helt oavlönat.
Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/99e-vasaloppet-slitsamt-men-underbart/
Ofta träligt men lärorikt
Det kanske inte alltid är så roligt att vara funktionär men det är åtminstone karaktärsdanande och skapar en stark känsla av samhörighet och delaktighet. Jag vet själv hur tungt det ibland kan kännas inför något av de sju obligatoriska funktionärsuppdrag som både jag och övriga medlemmar inom idrottsföreningen måste utföra varje år.
Jag minns med fasa funktionärsuppdraget i 2015 års Stockholm Marathon där jag under 4-5 timmars tid stod i slutet av banan i 7-8 grader med kraftigt regn och blåst.
Det är bland annat tack vare alla eldsjälar och frivilliga krafter inom idrottsföreningarna som civilsamhället står starkt än idag och engagerar många inom idrottsrörelsen. Det finns dock en anledning som sticker ut särskilt mycket när gäller idrottsrörelsen stora popularitet och det är den härliga gemenskapen som uppstår inom föreningarna.
Gemenskap – faktorn som sticker ut
Det som gör att så många blir aktivt engagerade inom idrottsföreningarna och sedan förblir det under flera årtionden är den härliga gemenskapen. Här har idrottsrörelsen fyllt en viktig funktion och lyckats fånga in många barn och unga som kanske annars hade hamnat i dåligt sällskap eller anammat destruktiva levnadsvanor.
Idrotten har gett många av dem ett större syfte eller mening i livet där de får röra på sig, hitta bra kamrater och känna en härlig gemenskap och samhörighet.
Aktiviteten behöver nödvändigtvis inte vara idrottslig men bör givetvis ha något gemensamt med barnets intresse och dess naturliga talang. Det viktiga är att någon form av motion och rörelse finns med vid sidan av ifall aktiviteten inte är av idrottslig natur. Huvudsaken är att barn och ungdomar aktiveras, får upptäcka sina talanger, känna gemenskap och bli bra medmänniskor.
Min personliga erfarenhet är att de barn och ungdomar som aldrig rör på sig, idrottar eller tidigt slutar med idrotten snart ofta dras till sällskap som har dåligt inflytande på dem. Sällskap som ofta leder till destruktiva levnadsvanor, trasiga relationer och förspilld talang. Alternativt isolerar de sig och blir alltmer tillbakadragna och folkskygga.
På orten jag växte upp fanns det gott om idrottsliga talanger som lade av ganska tidigt (i högstadiet eller gymnasiet) och sedan började festa. Många av dem lät gemenskapen som fanns i alkohol, droger och destruktivt umgänge ta över deras liv.
I mitt fall var det just idrotten och den härliga gemenskapen inom den som räddade mig från dåligt sällskap och destruktiva levnadsvanor. Den blev min ventil och glädjekälla under en för övrigt ganska tung och påfrestande livsperiod, som tonåren är för många.
17-18 år senare är jag fortfarande en aktiv medlem i samma idrottsförening och var nyligen på en veckas träningsläger i sydöstra Portugal. Trots att 16 år passerat sedan jag var där på träningsläger sist så var stämningen och gemenskapen densamma, för att inte säga ännu bättre. Vi hade det väldigt trevligt och roligt tillsammans, samtidigt som man lärde känna en del aktiva man inte pratat med så mycket hittills.
Åldern och erfarenheten har också bidragit till ett kraftigt skiftat perspektiv på saker och ting gentemot vad man hade som finnig 19-åring. Det kändes verkligen som att man snart kan kliva in i den stundande veteranklassen (som börjar när man fyllt 35) med en viss vördnad och ödmjukhet.
