Åren som invandrare var utmanande – men givande

När jag för snart två år sedan befann mig i USA och åter besökte gamla lagkamrater, tränare och lektorer, blev det många härliga och efterlängtade återseenden. Samtidigt blev resan en lång tillbakablick på den långa tid som jag befann mig i landet som utlandssvensk. En tid som inte enbart utgjordes av roliga stunder, äventyr, och personliga framgångar.

Det var även en tid fylld av svåra utmaningar, långa perioder av social isolering och ständig kamp. Inte minst en kamp mot mig själv, mina inre demoner och en hel del besvärliga människor. Att återbesöka platserna blev därför ett medel för den seriösa läkeprocess som jag påbörjade för ett drygt halvår sedan. Det vill säga ett sorts trauma-bearbetning. Några dagar senare lämnade jag landet som en lite helare och stabilare människa.

OBS! Artikeln är skriven i oktober i fjol och är därmed inte ny. Nedan är en länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
https://frihetsnytt.se/aren-som-utlandssvensk-var-utmanande/

Sex år i Amerika (2008-2014)

När jag i augusti 2008 styrde kosan mot Förenta staterna var jag turligt nog lite naiv och ganska aningslös om det mesta. Jag säger turligt nog, för hade jag i en kristallkula kunnat utläsa vad som komma skulle de närmaste sex åren, hade jag nog på ett ögonblick överösts av självtvivel och kanske velat styra kosan hemåt direkt. Då hade jag säkerligen varit många upplevelser och erfarenheter fattigare, både på gott och ont. Idag är det upplevelser jag inte hade velat vara utan eller byta ut för något annat i världen.

Detta trots att många av upplevelserna var svåra och psykiskt påfrestande, utan mycket till mentalt stöd att tala om. Dock var jag tvungen att gneta på så gott det gick och försöka hitta lösningar längs vägen. För vad var egentligen alternativet om man som jag hade erhållit ett heltäckande idrottsstipendium? Det vill säga fått den unika möjligheten att gå på amerikanskt college i 4-5 års tid, med alla studiekostnader¹ (exklusive kurslitteratur) betalda?

Att kasta in handduken och återvända till Sverige för gott efter en futtig termin hade ju inneburit att jag gav upp alldeles för lätt och sumpade mitt livs möjlighet. En möjlighet som med 95 procents sannolikhet inte skulle återkomma. Samtidigt hade jag vanärat universitetets generösa donatorer som gjort både min och andra collegeidrottares dyrbara skolgång möjlig. Studiekostnader som för heltidsstudenter låg på cirka 26 000 USD per läsår. Alltså uppemot 800 000 SEK för en fyraårig kandidatexamen².

Den kostnaden har idag stigit till svindlande 45 000 dollar, och det verkar sorgligt nog som att studenterna inte får så värst mycket mer för pengarna.

En tid av utmaningar och motgångar

Men, de fyra åren som jag tillbringade på Iona University i New Rochelle, 25 km utanför New York City var – trots alla möjligheter – inte alltid en dans på rosor. Även om där fanns många roliga, härliga och oförglömliga ögonblick var svårigheterna och påfrestningarna minst lika många till antalet. Några av dem kan sammanfattas i denna lista, som egentligen kan göras flera gånger längre, men här tar jag upp de som var vanligast förekommande:

• De höga förväntningar som ställdes på en. Framförallt idrottsliga men till viss del även akademiska. Man ska veta att amerikansk kultur av naturen är väldigt tävlingsinriktad och krävande på många sätt. Förväntningarna kom dock aldrig hemifrån.
• Hanterandet av den prestationsångest som ofta följde i förväntningarnas spår.
• Det ständiga planerandet mellan det idrottsliga och akademiska.
• Allt tid som lades ned på såväl idrotten som pluggandet. Under terminerna hade jag i princip aldrig någon fritid att tala om (annat än till vila och återhämtning).
• Alla de infektioner (främst förkylningar och halsinfektioner) som jag ådrog mig genom alltför bristfällig sömn. Dessa bakslag saboterade prestationsförmågan många gånger.
• Det sparsamma levernet, där jag sällan lade en spänn på annat än det absolut nödvändigaste. Tur i oturen var dollarn billig under dessa år och sparsamheten tjänar mig än i denna dag.
• De stora kulturella skillnaderna, vilka blev särskilt påtagliga för en introvert nordbo som hatade allt intetsägande kallprat (och gör än idag).
• Den dåliga kvalitén på den amerikanska maten, vilken gav mig stora magproblem under de första 6-7 veckorna i landet.
• Stundtals hemlängtan och andra privata bekymmer som det var svårt att hitta lösningarna på. Privata bekymmer som många gånger gjorde en smått deprimerad dessutom.
• Problem med självkänslan, då det är lättare att gräva ned sig i en ännu djupare grop, bara för att man inte lyckats med vissa saker på sistone.
• Långa perioder av social isolering där jag var tvungen att fokusera stenhårt på idrott och studier, på bekostnad av mycket annat. Inte minst damer, fester och andra sociala tillställningar.

Särskilt de sista två åren (2012-2014)

Efter de fyra åren på Iona University hade jag blivit erbjuden ett generöst Teaching Assistantship (TA-ship) på Northern Arizona University i Flagstaff som ligger i delstaten Arizona. Det vill säga, i den sydvästra änden av landet, där jag fick min Masterexamen betald mot att jag jobbade som lärarassistent i kemilabbet två dagar i veckan. Utöver detta ingick även en del andra arbetsuppgifter, som att rätta de skriftliga labbrapporterna och hålla ordning och reda i labbet.

Alla utmaningar på listan kvarstod dock, och blev några fler, då jag under dessa två år inte hade något collegelag att träna med längre³. Ej heller några vänner eller personer på plats som jag kände (bortsett från mentorerna på universitetet). Jag var i princip helt allena, mer än 900 mil hemifrån och 8-9 tidszoner västerut. Skulle något gå rejält åt pipan här, var jag i princip helt utelämnad åt mitt öde, då det fanns varken familj, tränare eller lagkamrater i närheten.

Under dessa två år var villkoren därför liknande som under de första fyra, fast betydligt hårdare. Även här var det att vinna eller försvinna som gällde. Det vill säga, ta mig igenom min Masterexamen (inklusive det obligatoriska examensarbetet) eller kasta in handduken och sumpa den unika chans jag fått även här.

Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/donald-trump-darfor-hojde-jag-naven-24/

Den hårdast kampen var invändig

Dock tog jag mig igenom de sex utmanande åren i USA, men det var sannerligen inte lätt utan krävde en hel del av djävlar anamma, envishet, tålamod och inte minst vinnarskalle. Särskilt de sista två åren, när hemlängtan började bli alltför svår och pressen på att bli klar i tid ökade för varje termin. Då var jag verkligen tvungen att klara av sluttentorna och examensarbetet ifall jag inte ville tillbringa en extra termin i fjärran land. Det var dock bara några av kamperna som utspelade sig under de sex åren. Det fanns även mindre kamper (inte minst mentalt) mot några av de besvärligaste människor du kan tänka dig.

Människor som dessutom var svåra att distansera sig ifrån då de verkade i ens närhet. När jag väl lämnade Flagstaff (för gott) i slutet av maj 2014 – två veckor efter examensceremonin – Var det en stor börda som lyfts från mina axlar. Då svor jag för mig själv att jag aldrig någonsin skulle låta mig sjunka till dessa människors låga nivå, oavsett mitt sinnestillstånd.

En av dessa människor var oturligt en av personerna som skulle hjälpa mig med de viktiga instrumentanalyserna som jag behövde för mina prover och därmed examensarbetet. Hon förväntade sig i princip att man skulle kunna sköta det avancerade mätinstrumentet på första försöket efter hennes genomgång. De tekniska detaljerna var väldigt många och inte lätta att komma ihåg. Gjorde man inte rätt direkt blev hon sur, irriterad och började hacka på en resten av dagen. Jag var dock inte den enda student som råkade ut för hennes givmilda behandling fick jag veta.

Sedan var det alla myndighetspersoner man hade att göra med på de delstatliga motsvarigheterna till Transportstyrelsen. Bland när jag skulle registrera körkortet och få nya nummerplåtar till bilen. I New York var deras vänlighet och service-mindedness (hos samtliga av handläggarna, utan undantag) obefintlig och man kände sig i princip som en brottsling så fort man klev in på institutionen.

Kampen mot mig själv var dock den kanske svåraste och jobbigaste av alla och fick kamperna med besvärliga människor att nästan blekna i jämförelse. Ovanpå det jag nämnde ovan var jag dessutom en främling i ett helt främmande land, där ingenting såg ut som eller fungerande som hemma. Förutom barrskogarna uppe på Coloradoplatån (där bland annat Flagstaff ligger) var Arizona som natt och dag jämfört med Sverige. I delstaten New York fanns åtminstone mycket grönska och en del lövskogar som påminde om de i södra Sverige.

I Arizona var det dessutom svårt att hitta vänner med liknande intressen förutom löpningen. De få löparvänner jag hade på plats hade jag dessutom inte så mycket gemensamt med, förutom just idrotten. Turligt nog fanns det även undantag här. Jag fick stundtals lite kontakt med några svenska utbytesstudenter på universitet, som jag träffade åtminstone några gånger per termin. Dessa möten mildrade såväl hemlängtan som isoleringen något. Vid de fåtal tillfällen när bekymren kändes för överväldigande, hände det att man tog en elefantöl eller två för att glömma dem.

Ljuspunkterna gav förnyade krafter

Att jag överhuvudtaget tog mig igenom och orkade leva vidare har jag de små ljuspunkterna i tillvaron att tacka för. Det var just ljusglimtarna som gjorde att jag orkade kämpa på, även när allting kändes hopplöst och meningslöst. Följande personer, händelser och privilegier är jag därför oändligt tacksam för att jag haft i mitt liv under dessa sex år:

• Familj, vänner och (ett fåtal) bekanta som stöttade mig när det var svårt och jobbigt. Inte minst farsan⁴ och familjen som ringde mig en gång i veckan för att kolla läget.
• De stipendier jag kunnat nyttja under denna tid och som bekostats av generösa donatorer till bägge universitet. Jag står än idag i stor tacksamhetsskuld till dem.
• Tränarna under collegeåren (2008-2012) och de fantastiska lagkamrater som sedan blev livslånga vänner.
• Turen att få bo i USA medan det ännu var billigt, med såväl betydligt lägre priser som låg dollarkurs. Detta hade inte varit möjligt idag.
• Möjligheten att besöka helt nya delstater och platser i USA under denna tid.

Har tagit tid att läka

Tiden läker alla sår heter det, och många har såren varit som behövt läkas efter de sex åren utomlands. De flesta av såren har läkts och är idag passé, men ännu finns det några kvar som har suttit djupare och varit betydligt svårare att läka och bearbeta. Kanske för att de krävt en uppoffring utöver det vanliga och inte minst viss hjälp utifrån. De har även krävt att jag själv velat ta tag i dem på riktigt, vilket krävt ett kontinuerligt arbete och ett enormt tålamod. Inte minst att kunna släppa ältandet och ångern över alla saker jag borde ha gjort men aldrig gjorde när det begav sig.

Mycket på grund av att jag har varit alltför hård och dömande mot mig själv. Att förlåta sig själv har varit en av mina svåraste uppgifter hittills men samtidigt den kanske nödvändigaste. För när man börjar göra det, och se sakerna i ett nytt ljus, så inser man, att man gjorde det bästa man kunde under rådande förutsättningar.

Det är inte lätt att göra för en högpresterare som alltid vill se resultat, men när den processen väl påbörjats, så släpper man ältandet lite i taget, och kan istället fokusera på viktigare saker.

Inget jag velat vara utan

Sist men inte minst har upplevelserna i USA gjort mig till den jag är idag och inget jag skulle vilja byta mot något annat i världen. Tiden där borta utlöste en rad nya händelser i livet som jag annars tror inte hade varit möjliga och lett mig till den plats där jag idag befinner mig.

Det var framförallt att kunna hantera livets oförutsedda händelser och den långa listan av motgångar – dessutom i ett helt främmande land – som härdade och byggde karaktären. Inte minst var den tiden en lång lektion i hur man lär sig att hantera sig själv och sina inre demoner.

Hade jag varit bekväm av mig och stannat kvar i Sverige istället för att ta de där kliven ur bekvämlighetszonen som jag gjorde sommaren 2008, är jag övertygad om jag inte hade kommit lika långt i vare sig livet eller min personliga utveckling.

1. Räknat på den genomsnittliga dollarkursen som rådde mellan 2008-2012.
2. Mat och husrum ingick inte heller. Åtminstone inte det första året, varefter husrum ingick för de resterande tre åren.
3. Under mina fyra år på Iona University hade jag använt upp mina fyra läsår som man maximalt kan använda i den amerikanska universitetsidrotten.
4. Tyvärr har varken jag eller syskonen någon kontakt med vår far idag, eftersom han inte velat ha någon kontakt med oss sedan snart sju år. Jag minns dock hans många telefonsamtal med stor glädje.