Den som någon gång genomfört ett Vasalopp är nog medveten om den fysiska och mentala ansträngning som krävs för att fullfölja de nio milen. Det är en väldigt smärtsam urladdning men det som verkligen bidrar till genomförandet är till sist varken pannben eller en vilja att få valuta för anmälningsavgiften på 2 000 kronor. Det är att få stå i centrum för den härliga folkfest som loppet faktiskt är.
Länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
https://frihetsnytt.se/vasaloppet-slitsamt-men-underbart/
Vasaloppet – Ett mycket klassiskt och populärt motionslopp
Bland svenska motionslopp är Vasaloppet kanske inte det största sett till antalet deltagare (15 800 i själva huvudloppet jämfört med Göteborgsvarvets cirka 60 000), men säkerligen det som drar till sig mest uppmärksamhet och intresse från allmänheten. Under Vasaloppets vintervecka kan man säga att det råder en sorts ”Vasaloppsfeber”, särskilt när själva huvudtävlingen nalkas första söndagen i mars. Det är egentligen inte så konstigt när man väl tänker efter.
För det första har vi den historiska anknytningen med Gustav Eriksson Vasas skidfärd undan Kristian II (även kallad ”Kristian tyrann”) för över 500 år sedan. Samme Gustav Vasa som 1523 kröntes till kung och lade grunden till nationen Sverige.
Sedan är längdskidor en mycket populär vinteridrott, bland såväl elitåkare, motionärer och de hemma i TV-sofforna. Till saken hör också att loppet är världens både största och äldsta skidtävling med över 100 år på nacken.
Sist men inte minst äger tävlingen rum i storslagen svensk natur och pittoreska, historiska miljöer och är samtidigt en folkfest utan dess like. Det som verkligen särskiljer loppet, förutom den anrika historian, från till exempel Stockholm Marathon och Lidingöloppet är dock själva distansen på nio mil. Nio mil i sträck på skidor är ingen lätt uppgift, vare sig man tillhör eliten eller motionärerna.
Allt detta skänker därför Vasaloppet en viss prestige, uppmärksamhet och status som få andra idrottsevenemang når upp till.
Ställts in ovanligt få gånger
Under de 101 år som den ärorika skidtävlingen har arrangerats har den bara ställts in tre gånger (1932, 1934 och 1990) vilket bara det får ses som ganska anmärkningsvärt. Särskilt med tanke på hur tätt diverse klimatlarm har duggat de senaste årtiondena. Den före detta TV-meteorologen Per-Erik Holmberg sade ju 2006 att det i framtiden inte kommer att kunna arrangeras några fler Vasalopp på grund av global uppvärmning och allt snöfattigare vintrar.
Trots domedagsprofetiorna har det dock kunnat arrangeras varje år sedan dess och då med åtminstone några minusgrader vid starten i Sälen.
Energin fanns allt kvar efter sex mil.
Snöfattiga vintrar är dock ingenting vi enbart fått se och erfara i modern tid. Det var faktiskt en realitet för hela 90 år sedan då snöbrist var orsaken till inställandet av 1932 års Vasalopp. Detsamma gällde för 1990 års upplaga där slask och barmark kantade bansträckningen snarare än snöbelagda spår. År 1934 var orsaken en helt annan då ”bristande intresse” ledde till inställandet av tävlingen. Sedan 1948 körs loppet traditionsenligt den första söndagen i mars och det ska mycket till för att framtida Vasalopp ska ställas in.
År 2020 var det dock på håret då vintern dittills hade varit väldigt mild. Kort därefter (bara två veckor senare) drog Covidhysterin igång på allvar och omöjliggjorde alla större idrottsevenemang. Jag minns hur jag sprang en halvmara i engelska Liverpool så sent som den 15 mars och där tävlingsstarten var osäker in i det sista.
Den ultimata kraftmätningen
Att Vasaloppet erhållit sin höga prestige och status bland svenskarna har som sagt inte bara med den anrika historian och stora deltagarantalet att göra. Det är även den monstruösa distansen på nio mil i kuperad terräng som kräver både sin ansträngning och långa tid av förberedelser. Att ta sig igenom mer än ett dubbelt maratonlopp på skidor är ingenting man gör i en handvändning. Inte ens ifall man har en urstark kondition och grundfysik, samt ett tjockt pannben i bagaget.
För en som har genomfört åtta maratonlopp kan jag lugnt säga att ett maratonlopp (på 42,2 km) känns som ett ganska kort och snabbt avklarat motionslopp i jämförelse. Särskilt med tanke på att jag dessutom är betydligt långsammare och mer ovan på skidor. Att jag är stark i löpningen hjälper föga ifall man inte har tränat ett antal mil på skidor månaderna innan ett Vasalopp. För det kräver verkligen ett antal solida skidpass, god teknik och bra glid under skidorna för att ett Vasalopp inte ska kännas alltför tungt och slitigt.
Det sägs att totalt 25-30 mil på skidor månaderna innan loppet är minimum för att kunna genomföra det utan alltför stora svårigheter. Allra helst bör man dock ha minst 45-50 mil i bagaget för att vara väl förberedd. Oavsett ens nivå är det en urladdning som heter duga och som verkligen testar gränserna. Det är på alla sätt ett ordentligt pannbenstest.
Att många av de som genomfört loppet vittnar om tunnelseende, suddig syn och bortdomnade lemmar är därför ingenting konstigt. Det är snarare normaltillståndet när man ansträngt kroppen under så lång tid som genomförandet faktiskt kräver.
Den härligaste folkfesten
Utmaningen, den utdragna plågan och urladdningen till trots, är det svårt att samtidigt inte fatta tycke för denna klassiska skidtävling. Det är ett sorts Stockholmssyndrom som är svårt att beskriva men det som gör de nio milen värt mödan är inte bara prestationen och känslan av att ta sig i mål i Mora. Det är framförallt den härliga folkfest som skidloppet faktiskt är, hela vägen från start till mål.
För vad ska man annars kalla det när samtliga kriterier som behövs för en folkfest är uppfyllda? Det vill säga:
– Det perfekta skidvädret med 5-6 minusgrader vid starten (plus efterföljande solsken)
– Den glada entusiastiska stämningen bland deltagarna
– De fantastiska sporrande åskådarna och funktionärerna (som i flera timmar står stilla i kylan och blåsten)
– All den vackra natur, vinterlandskapet och de vackra svenskbygder man passerar längs banan
– Den klara, friska luften som endast bitvis förpestas av viss svett- och pruttlukt
– De härliga kommentatorerna, kardemummabullarna och muggarna med blåbärssoppa vid stationerna längs vägen
– Alla veteraner (de som åkt 30+ Vasalopp) som med samma obrutna entusiasm och kämpaglöd tar sig genom de nio milen än en gång
Att få vara en del av denna folkfest känns därför inte bara speciellt. I egenskap av deltagare känns det snarare som ett sorts privilegium, ända från starten i Sälen till målgången i Mora. Oavsett hur det går i loppet känns det som att man är en del av något stort, traditionsenligt och härligt i allra högsta grad.
För undertecknad är det samtidigt skönt att det mesta av prestigen är som bortblåst då skidor inte är min huvudidrott. Jag förväntas inte ha en viss placering eller åka på en supersnabb tid. Jag tävlar endast mot mig själv och det får gå som det går, bara jag tar mig igenom de nio milen. Slår jag inte min gamla tid är det inte hela världen. Dock leder det till en viss självrannsakan där man tar sig en funderare på hur man ska lyckas förbättra sluttiden till nästa år.
På tal om träning, läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/sa-lyckas-du-med-traningen-5/
Så var min upplevelse av årets upplaga
Då detta är tänkt att bli en entusiastisk och upplyftande artikel så kommer merparten av den att skrivas i denna anda. Dock är det viktigt att samtidigt kunna peka ut de bitar som fungerade mindre bra och där det finns förbättringspotential (personligen såväl som för arrangörerna). Därför pekar jag ut dem redan här och får dem överstökade:
Det som kan förbättras
– Den saftiga anmälningsavgiften på nästan 2 000 kronor (som ej inkluderar bussresan från Mora till Sälen eller några rabatter på skidvallning) gör nog att många intresserade avstår anmälan. Till summan tillkommer ju även övriga omkostnader som logi, mat och transporter. Till nästa år har prislappen dessutom höjts med ytterligare 200 kronor vilket riskerar att framöver göra Vasaloppet till en klassfråga.
– Det behöver placeras ut betydligt fler bajamajor vid startområdet. Att kön till dem ringlar lång nästintill starten klockan 8:00 är inte okej. Detta ledde till att undertecknad var bland de sista som begav sig in i startfållan och därmed riskerade att missa starten.
– En liten goodie-bag eller t-shirt borde delas ut till deltagarna vid målgången. Detta görs vid alla andra motionslopp och borde vara inkluderat i anmälningsavgiften.
– Personligen hade jag kunnat vara lite bättre förberedd, såväl träningsmässigt som materiellt, samt att fokusera mindre på vad mina medtävlare gör under loppets gång.
Enorm upplevelse trots smärtan
Men bortsett från ovanstående hade jag en väldigt härlig upplevelse, trots viss besvikelse över slutresultatet och det faktum att jag fick kämpa som en galning hela vägen. Särskilt efter 6-7 mil var jag såpass sliten i rygg, axlar och underarmar att jag var nära att ge upp på stället och tänkte: ”Nu klarar jag bannemej inte mer”, ”Vad är det jag har gett mig in på?”.
Sanningen att säga gjord det bitvis ganska ont, för att inte säga mycket ont.
Det var då händer och underarmar började krampa och det kändes som att stavarna snart skulle glida ur dem. Till råga på allt fick jag blåsor på fingrarna och skidorna gled riktigt dåligt i utförsbackarna. Många gånger blev man kraftigt demoraliserad när mer rundlagda personer med lätthet gled förbi en i flertalet av dessa backar.
Det positiva i kråksången var dock att det skänkte en stor dos ödmjukhet med vetskapen om att man inte kan vara bäst på allting. Samt att jag inte blev på-åkt den gången jag stod på näsan i slutet av de ökända Risbergsbackarna.
Att till sist staka sig över den där mållinjen i Mora, till publikens jubel (efter nästan sju timmars stakande och diagonalande), var dock höjdpunkten. Jag hade ju överlevt mitt livs mest utdragna och krävande motionslopp för andra gången och då kände man sig som en vasaloppsvinnare. Fastän jag vid målgången hade över 4 000 åkare framför mig.
Trots pärsen det innebar måste jag erkänna att det var en grymt härlig upplevelse på det stora hela. Det gjorde inte så mycket att kroppen värkte och att jag misslyckades med att uppnå måltiden då allt runtomkring uppvägde det med råge. Det härliga vädret, åskådarna, funktionärerna, medtävlarna, stämningen och folkfesten som loppet på alla sätt och vis var.
Detta behöver jag förbättra
Även ifall man under loppet hade viss ångest över att ha ställt upp (och som ännu inte har lagt sig helt) så kommer entusiasmen för loppet tillbaka om några veckor. Det är som sagt ett sorts Stockholmssyndrom. Vad gäller min egen insats vet jag att följande definitivt kan förbättras och kratta manegen för snabbare sluttider i framtiden:
– Mer träning behövs (mina 25-26 mil månaderna innan var långt ifrån tillräckliga).
– Ett tävlingslopp innan Vasaloppet kan behövas (som till exempel Engelbrektsloppet) så att jag får in både träning och kan få en bättre seedning vid starten. Ju längre bak man startar, desto mer tid förloras i alla trafikstockningar, särskilt i uppförsbackarna.
– Jag behöver träna på tekniken och stakningen betydligt mer (både i spåren och i stakmaskinen som jag inte lagt en minut på i vinter).
– Se över vilka skidor och stavar jag använder. Mina skin-skidor glider riktigt dåligt i utförsbackarna vilket kan bero på att mycket skräp fastnar under tygbitarna.
Läs den: Så lyckas du med träningen 1: Målsättning
Därför bör man ställa upp
Ifall raderna ovan ännu inte övertygat dig om att någon gång ställa upp i detta klassiska motionslopp så kanske den gör det i slutet av dessa stycken. Här ger jag därför några goda anledningar till varför man bör, någon gång under sitt jordeliv ställa upp i, och än hellre genomföra, ett helt Vasalopp, trots den höga anmälningsavgiften.
Förutsatt att man givetvis har både hälsan och fysiken som krävs:
– Du får skäl till att sätta upp ett ordentligt träningsmål
– Är du inte alltför gammal vid ditt första lopp får du dessutom ett veteranmål att sträva mot (dvs, 30 stycken genomförda Vasalopp).
– Du testas både fysiskt och mentalt till bristningsgränsen
– Du får njuta av vacker svensk natur, klar luft och vackra historiska bygder
– Du får stå i centrum av en både stor och utdragen folkfest (och känna en härlig folkgemenskap med dina landsmän)
– Du får njuta av varm blåbärssoppa och kardemummabullar längs de olika stationerna
– Du får något att skryta med inför vänner, familj och kollegor (att genomföra ett Vasalopp är lite av en prestation i sig).
– Har du tur får du några sekunder i rampljuset i SVT:s direktsändning (eller vid vurpkameran i Risbergsbackarna).
– Är du inte alltför långsam blir du antagligen seedad ett led eller två framför året därpå.
– Är du kvinna hör du till en än mer unik skara då endast 19-20 procent av loppets deltagare är kvinnor. Du får dessutom en gul nummerlapp som sticker ut lite i havet bland alla de vita.
För övrigt är de enda kriterierna att du måste ha fyllt minst 19 år (under tävlingsåret) och anmäla dig innan platserna tar slut. Sedan är det bara att införskaffa sig den utrustning som krävs, det vill säga skidor, stavar, valla, och kläder för rätt väder.
Kör och träna så det ryker!
Skribent: Alexander Söderberg
F.d. elitidrottare
