Att bo utomlands under en längre tid som svensk i främmande land, innebär en stor utmaning och omställning. Särskilt när du flyttar på egen hand till en annan världsdel och inte har en susning om hur saker och ting fungerar. Dock kan det bli ditt livs största chans att växa som människa och få med dig både erfarenheter och bekantskaper för livet.
Länk till originalartikeln på Vinnarksolans hemsida:
https://frihetsnytt.se/8-saker-jag-larde-mig-som-utlandssvensk/
Antalet utlandssvenskar ökar
Det har under senare år varit mycket tal om så kallade utlandssvenskar och faktumet att alltfler svenskar idag lämnar Sverige för att bosätta sig utomlands. Somliga av dem bosätter sig mer eller mindre tillfälligt medan andra gör det mer permanent, med avsikt att aldrig återvända annat än för enstaka besök. Vi har alla hört om de tiotusentals svenska pensionärer som på ålderns höst valt att bosätta sig i till exempel Spanien och Portugal.
En utlandssvensk definieras för övrigt av Utrikesdepartementet (UD) som ”en svensk medborgare som varit bosatt utanför Sveriges gränser i minst ett halvår”. Jag anser personligen att det är en ganska vag definition då en svensk är något mer än ett medborgarskap och nationalitet på ett papper. Men håller vi oss till den gängse definitionen finns det uppskattningsvis cirka 700 000 utlandssvenskar spridda i cirka 176 länder världen över. Länderna med störst andel utlandssvenskar är USA, Spanien, Storbritannien, Norge och Frankrike.
Vad har detta med saken att göra undrar ni säkert?
Jo, jag har själv varit utlandssvensk i två omgångar, något som till stora delar präglat mitt liv. Inte minst lärde jag mig en del ovärderliga saker under denna tid som jag inte hade kunnat erhålla hemma. På det stora hela kan man säga att jag förändrades ganska mycket som person.
Min historia som utlandssvensk
Sanningen att säga är jag faktiskt inte född i Sverige, utan i den franska huvudstaden Paris. Dock är jag avlad av svenska föräldrar och föddes därmed som utlandssvensk. ”Man väljer inte sina föräldrar” lyder ett känt uttryck och i mitt fall valde jag inte heller att bli utlandssvensk redan vid födseln. Tiden i Frankrike blev dock kortvarig då flyttlasset åter gick till Sverige vid tre års ålder.
Jag är ändå övertygad om att denna korta tidsperiod hann sätta sin tydliga prägel. Inte bara för att jag idag pratar franska (som jag lärde mig i efterhand) utan framförallt för att jag uppskattar fransk mat, kultur, litteratur, arkitektur och historia. Även ifall Sverige och Norden alltid står mig närmast om hjärtat givetvis.
Efter 17 år i Sverige var det dock åter dags att bli utlandssvensk. Denna gång i USA och under en tidsperiod som skulle sträcka sig dubbelt så lång, det vill säga nästan sex år.
Men hur tog denna resa sin början? Jo, tack vare friidrotten och prestationerna den förde med sig för min del.
I samband med min prestation på 5000 meter vid U20-EM i nederländska Hengelo (sommaren 2007) blev jag uppsökt av den assisterande tränaren för ett amerikanskt collegelag.
Efter hemkomsten blev det ett halvår kantat av byråkrati, pappersarbete och många turer innan jag till sist (den 13 augusti 2008) fick passet med mitt stämplade studentvisum hemskickat i brevlådan. Det var verkligen i grevens tid då avresan till New York skulle ske några få timmar senare.
Han hette Sam och representerade Iona College (numera Iona University), ett litet college med katolsk profil 2, 5 mil utanför New York City. De erbjöd mig ett idrottsstipendium på ett fyraårigt college-program som initialt skulle täcka alla undervisningskostnader (och sedan lite till om jag presterade).
Erbjudandet lät onekligen lockande men jag ville inte göra misstaget att köpa grisen i säcken. Därför reste jag och min pappa över samma höst för att titta på skolan och allt runtomkring.
Det kanske inte var det största och fetaste lärosätet (som man ser i collegefilmer) men de hade vid tidpunkten ett oerhört bra collegelag på herrsidan, i terränglöpning samt en härlig laganda som jag kände av direkt. Det som slog mig var att alla tränare och lagkamrater på plats var väldigt trevliga och hjälpsamma. Jag kände mig nästan som hemma fastän jag var 600 mil hemifrån.
Efter hemkomsten blev det ett halvår kantat av byråkrati, pappersarbete och många turer innan jag till sist (den 13 augusti 2008) fick passet med mitt stämplade studentvisum hemskickat i brevlådan. Det var verkligen i grevens tid då avresan till New York skulle ske några få timmar senare.
Då var jag så uppslukad av själva äventyret att jag lyckligtvis var helt ovetande om den initiala chock som skulle följa den första tiden.
Vistelsen blev längre än planerat
Vid ankomsten till Newarks flygplats blev jag upphämtad av andre assisterande tränaren, Jake, som körde mig till Westchester County och New Rochelle, där jag skulle bli kvar i nästan fyra år. Sanningen att säga var det ett av mitt livs obekvämaste bilresor i samband med ankomst. Förutom den tryckande hettan och luftfuktigheten greps jag av en enorm ångest och hemlängtan.
Varför lämnade jag föräldrar, syskon, familj, vänner, den härliga svenska sensommaren och allt det som jag höll så kärt till förmån för ett ovisst collegeäventyr på en främmande kontinent där jag inte visste hur någonting fungerade? Dessutom på en plats där jag inte kände en kotte särskilt väl.
Jag undrade vad jag hade gett mig in på för dumheter och galenskaper när jag den första veckan låg där i hettan (lätt jet-laggad dessutom) och försökte sova i förortsbullret, som var av en helt annan magnitud än det där hemma. Men, jag bestämde mig för att ge det en chans och ifall jag fortfarande ogillade det hela efter 2-3 månader skulle jag lämna colleget och Staterna vid terminens slut.
Så smått började jag vänja mig och vid terminsslutet trivdes jag såpass bra att jag nästan kände en liten motvilja mot att bege mig hem under Jul och Nyår.
Läs även: Bila ensam – läskigt men givande
En period som satte sin tydliga prägel
Fyra månader blev snart till fyra år och strax innan den erhållna kandidatexamen i kemi våren 2012, fick jag beskedet att äventyret skulle fortsätta i ytterligare två år. Jag hade blivit antagen till Northern Arizona University’s Masterprogram i kemi till hösten med erbjudande om ett så kallat ”Teaching Assistantship”.
Detta var ett sorts villkorat stipendium som vid sidan av studierna krävde att jag jobbade som lärarassistent i kemilabbet två dagar i veckan och hjälpte kandidatstudenterna med diverse uppgifter. Det inkluderade även veckovis genomläsning och rättning av ett antal labbrapporter från studenterna. Ovanpå det skulle jag dessutom hinna träna och springa 16-17 mil per vecka för att försöka ta löpningen till nästa nivå. Flagstaff och Coloradoplatån var ju känt för att locka löpare från hela världen.
Därmed gick flyttlasset vidare till Flagstaff och Arizona – en plats som var som natt och dag jämfört med New Rochelle och Westchester county. Dock blev jag kvar där i två år tills jag hade erhållit min masterexamen våren 2014. Att påstå att denna sexårsperiod i främmande land satte sin prägel på mig är ingen överdrift. Den förändrade mig i grunden på en rad olika sätt och då oftast till det bättre.
Läs även:
https://vinnarskolan.se/okategoriserade/var-tacksam-for-belackarna/
Vad jag lärde mig under de sex åren
Men vad var det då jag lärde mig under denna tid som utlandssvensk? En hel del faktiskt. Inte minst blev jag mer självgående, socialt kompetent, driven och fick helt ändrade perspektiv på saker och ting. Här är därför ett urval på åtta saker som jag fick med mig och därför särskilt väljer att lyfta fram i denna artikel:
1. Stegen ut ur bekvämlighetszonen
Att flytta utomlands under en längre tid, på en främmande kontinent dessutom, är obekvämt. Till och med mycket obekvämt till en början. Turligt nog lägger sig det värsta obehaget och rädslorna när man vant sig lite och upptäcker att saker löser sig till sist. Dock är det de där stegen ut ur bekvämlighetsonen som man behöver ta ifall man vill växa som människa. Något man garanterat gör i de kniviga lägen där man är mer eller mindre utlämnad.
2. Ett större självförtroende
När man befinner sig utomlands på egen hand har man inte många personer att förlita sig på, förutom sig själv. Du tvingas därför att tro på dig själv (även om du aldrig gjort det innan) och den egna förmågan, då alternativet är att inte klara sig alls. Ingen kommer till din undsättning och serverar dig tröst och lösningar på ett silverfat. Det är först när du inser att du klarar något svårt, som ditt självförtroende stärks.
3. En större social kompetens
Även ifall man inte är den pratglada och naturligt utåtriktade typen (likt undertecknad) så tvingas man ändå till att öva upp sina sociala färdigheter om man överhuvudtaget vill ta sig fram. Särskilt om man befinner sig själv i främmande land. Då har man ju ingen annan att förlita sig på än sig själv och sin sociala förmåga. Det innebär stora kliv ut ur bekvämlighetszonen men samtidigt den största tillväxtmöjligheten.
4. Ett vidgat perspektiv
När man bott utomlands ett tag får man inte bara se och uppleva hur folk lever till vardags och hur det främmande samhället fungerar, man får även uppleva och upptäcka att saker och ting kan lösas på helt andra sätt än hemma och att lösningarna man är uppväxt med inte alltid är de bästa. Särskilt ifall värdfolket är av mer lösningsorienterad natur inser man att lösningarna och möjligheterna som finns är många fler än man tidigare anat.
5. En större fosterlandskärlek
Ifall du inte är patriotiskt lagd innan du flyttat utomlands kommer du sannolikt att bli det under din utlandsvistelse. Kanske inte direkt men åtminstone indirekt genom att du saknar vissa saker som man bara kan få och uppleva hemma. Som den svenska naturen, språket, klimatet, maten, musiken, kulturen och människorna – ens landsmän. Innan jag lämnade Sverige 2008 var jag måttligt patriotisk men kände en allt större kärlek till fosterlandet ju längre tid som förflöt. En kärlek som bestått och vuxit sig allt starkare sedan dess.
Det är kanske först när man tillbringat en längre tid utan vare sig det svenska språket eller svenskar runtomkring sig som man inser hur fåtaliga svenskarna är och hur unikt Sverige och det svenska faktiskt är.
6. En större ödmjukhet
Det är först när man bott utomlands ett tag som man inser hur bra man ändå har det hemma i Sverige. Nu avser jag inte den svällande välfärdsstaten som har stora brister och upprätthålls genom astronomiska skatter. Jag menar snarare tillgången till bra mat, rent vatten och luft, den ännu ganska höga levnadsstandarden, närheten till naturen och att kunna prata svenska till vardags. Det som man innan avresan tog för givet och inte såg som något märkvärdigt blir just det när man inte har det tillgängligt eller nära till hands. Man blir därför mer ödmjuk under utlandsvistelsen och sedan mer tacksam när man väl återvänt.
7. Betydelsen av det egna ansvaret
När man är satt att klara sig själv på egen hand i främmande land trillar polletten ned väldigt fort. Det vill säga, man blir på ett ögonblick medveten om det personliga ansvaret i samtliga handlingar man utför och tankar man tänker. Har man bara sig själv att sig förlita sig på, står man ju där som ende ansvarig ifall något skulle gå åt pipan (eller toppen). Detta tvingar en att kasta av offerkoftan då det helt enkelt inte finns någon annan att skylla på. Därmed kan en utlandsvistelse på egen hand bli en väldigt karaktärsdanande upplevelse.
8. Betydelsen av familj, släkt och vänner
Det är först när man inte har vare sig familj, släkt eller vänner närvarande som man inser hur viktiga de faktiskt är i ens liv. De som man innan avresan kanske såg som lite besvärliga eller ett nödvändigt ont, blir genast betydelsefulla när de plötsligt inte finns i ens närhet längre. De är ju trots allt det/de enda man har kvar ifall man har förlorat alla materiella ägodelar. Denna vetskap tenderar också att växa sig starkare ju längre tid man tillbringat utomlands. Det var ändå ett av huvudskälen till att jag slutligen valde att flytta hem. För att ha närheten till familj, släkt och vänner medan de ännu lever.
