Frukt & grönt – inte så hälsosamt som du tror – del 1

Vad är antinäringsämnen?

Det senaste halvseklet har vi blivit matade med kostråd från diverse experter och kändisar som basunerat ut hur viktigt det är att vi äter mycket frukt och grönsaker. De ska vara nyttiga, näringsrika och utföra diverse underverk för kroppen och hälsan. Det som sällan nämns i sammanhangen är de dussintals sätt på vilka de kan skada dig, din hälsa och på sikt urholka din livskvalité.

Länk till originalartikeln på Frihetsnytt (där jag även är skribent):
https://frihetsnytt.se/frukt-gront-inte-sa-bra-som-du-tror-del-1/

Innan ni börjar läsa måste jag bara slänga in brasklappen att jag varken är utbildad dietist, näringsfysiolog, forskare eller dylikt. Jag må ha en MS-examen i analytisk kemi och ha jobbat inom området i nästan fem år men är fortfarande en lekman på områdena näringslära och fysiologi. Jag har i samband med min intensiva idrottsutövning intresserat mig för områdena då jag dels behövt veta hur kroppen fungerar, samt hur jag kan maximera prestationsförmågan, minimera återhämtningstiden och skavankerna.
Mina råd får ni därför tolka precis hur ni vill men var åtminstone nyfikna och våga prova er fram. Det vill säga, lyssna på kroppen, knoppen och dess signaler. De frågor som jag inte har svar på ännu lämnar jag därför därhän tillsvidare.

Något det sällan talas om

I mina senaste artiklar om faran med gröna smoothies och bladgrönsaker, tog jag upp faran med oxalater och vilka problem de kan ställa till med i din kropp, och de är varken små eller särskilt trevliga. I värsta fall kan de orsaka svåra krämpor, njursten och andra livshotande tillstånd men mer vanligt är att de orsakar smärtor, utslag och småskavanker som dock är tillräckliga för att försämra ens livskvalité.

Trots att det framkommer alltmer fakta och rapporter om oxalaternas skadlighet så kan de vara knepiga att hitta och görs oftast endast av de mest intresserade. Det är precis så algoritmerna hos många sökmotorer är konstruerade, just för att vi inte ska hitta sådan information. Den kan ju leda till att folk inser faran med förtäring av gröna bladgrönsaker och sedan börjar ifrågasätta grönsaksätandet, hela vegotrenden och allting som omger den. Att hålla populasen ovetandes om dess faror och risker är därför det viktigaste av allt. För är den upptagen av diverse smärtor, krämpor och metabol sjuklighet så finns varken tid, ork eller tankekraft kvar att tänka på mycket annat.

En som dock försökt nå ut till folk med denna information är Dr. Sally Norton, vars forskning och livserfarenheter om just oxalater, öppnade mina ögon för dess många faror och risker.

Kom ihåg att oxalater bara är en enda grupp av många kända antinäringsämnen som finns hos växter. Det finns minst ett dussin till, plus ett flertal naturliga växtgifter som agerar kemiskt försvar hos växten. Det är övriga antinäringsämnen som jag hade tänkt förklara lite kort i denna artikel. Förhoppningsvis kan det så ett litet frö av nyfikenhet hos er som i skrivande stund ännu är skeptiska till min ståndpunkt.

Växternas kemiska försvar

Precis som jag skrev i min förra artikel så har allt levande på denna planet en inneboende självbevarelsedrift. Vare sig det är eukaryoter (djur, växter eller insekter) eller prokaryoter (bakterier) vi pratar om, så vill de alla föröka sig och sprida sina gener vidare så att inte arten dör ut. Därmed behöver de försvara sig mot angripare på olika sätt så att de inte slutar som någons mat. Djur och insekter gör det vanligtvis med näbbar, klor, ben, klövar, tänder, gaddar, kamouflage eller utsöndrandet av starka odörer. Växter å andra sidan, som är rotade i marken kan inte fly därifrån utan får istället förlita sig på sina kemiska försvar, i syfte att avskräcka och försvåra förtäring för angriparen.

En del av dessa växtgifter som används kallas med ett gemensamt namn för antinäringsämnen, vilket är precis vad det låter som. Ämnen som utsöndras i syfte att hämma angriparens näringsupptag och även skada dess matsmältning på ett eller annat sätt. Förutom antinäringsämnen finns det dussintals andra naturliga växtgifter som bland annat WHO (av alla organisationer) har listat på sin hemsida.

Visst kommunicerar växterna

Växter är för övrigt känsligare, intelligentare och mer levande än vi ofta tror. Även ifall växter saknar hjärna och ett nervsystem, så har de flertalet sätt att kommunicera på, varav utsöndrandet av kemikalier är ett av dem. De kommunicerar även med sina artfränder och främmande växter via sina rötter och rotsystem, så nog har de mer än ett sätt att försvara sig på. Bara för att de inte kan prata eller ge ifrån sig olika läten betyder det inte att de är passiva och försvarslösa.

Ifall du undrar varför många grönsaker smakar beskt, surt och hemskt i sitt naturliga tillstånd så är det en tydlig signal på att du inte bör äta det. Det är diverse växtgifter som utsöndras och försöker säga ”Håll dig borta från mig!”.

Läs även min tidigare artikel om gröna smoothies och bladgrönsaker:
https://vinnarskolan.se/artiklar/grona-smoothies-bladgronsaker-1/

Som människan försökt mildra
på olika sätt

Åtminstone sedan den agrara revolutionen inleddes efter den senaste istidens slut för 10 000 år sedan, har människan varit mer eller mindre medveten om de odlade (och vilda) växternas naturliga gifter. Detta har varit en nödvändighet ifall man velat ta del av jordbrukets många grödor (som använts för att dryga ut köttet med) utan att få svåra fysiska krämpor på köpet. Grödorna må inte ha varit optimala för hälsan men de har ändå varit livhanken som gjort att många klarat sig undan svältdöden ett tag till.

Spannmål och grönsaker är därmed skapta av människohand relativt nyligen ifall man ser till hur länge homo sapiens sapiens har vandrat omkring på jorden.
Detta borde vara ett tecken på att våra kroppar inte är riktigt anpassade till att äta denna konstgjorda föda som inte växer vilt i naturen.

Därför har varje folkslag på planeten som levt på jordbruk utvecklat olika metoder för att avlägsna de flesta antinäringsämnen och växtgifter som funnits i de odlade (och vilda) grödorna. Flertalet indianstammar i Anderna fermenterar quinoa innan förtäring, likväl som italienarna skalar och kärnar ur tomaterna innan de använder dem i matlagningen. Kärnor och fröer är för övrigt den giftigaste delen av växten som innehåller flest antinäringsämnen. Tänk på det nästa gång ni gör en chiapudding eller strör solroskärnor på salladen.

Andra vanliga metoder som används för att minimera antinäringsämnena är blötläggning, kokning och syrning. Lagar man till exempel en gryta chili con carne bör man blötlägga bönorna ett dygn innan tillagning och sedan koka dem länge i grytan.

De vanligaste grupperna
antinäringsämnen

Även ifall grupperna med antinäringsämnen är fler än 10 till antalet så känns det lite överflödigt att nämna dem alla. Därför har jag valt att nämna de tio vanligaste grupperna som du bör ha i åtanke nästa gång du äter en större mängd grönsaker, legymer, frön eller kärnor av olika slag.
Kom ihåg att växterna trots allt är levande varelser som också vill överleva och sprida sina gener vidare, liksom vi människor. Dock har de något annorlunda strategier för syftet:

1. Fytinsyra (även kallad ”fytater”)
Detta är det vanligaste antinäringsämnet som hittas i framförallt spannmål och legymer, där den hämmar upptaget av många viktiga mineraler. I synnerhet fosfor, kalcium, koppar, järn, magnesium och zink, vilket kan orsaka stora problem med framförallt järnbrist (anemi) och förlust av benmassa. Hos kvinnor kan järnbristen bli extra påtaglig medan hämmat zinkupptag främst drabbar män och deras produktion av testosteron (där zink är en viktig beståndsdel). Ett annat bekymmer som fytinsyran kan orsaka är hämmandet av de viktiga matsmältningsenzymerna amylas, pepsin och trypsin.

2. Gluten
Detta växtprotein som återfinns i framförallt vete, råg, korn och havre är ett av de mest svårsmälta för människokroppen. Det verkar framförallt som en enzymhämmare känd för att skapa oreda i matsmältningen. Det kan även bidra till läckande tarm och autoimmuna sjukdomar där celiaki är den svåraste formen av glutenintolerans. Hos gemene man ger de dock mest biverkningar i form av ledsmärtor, huvudvärk, trötthet och minnesförlust.

3. Tanniner
Dessa är naturligt förekommande polyfenoler som återfinns framförallt i te, vin, fruktjuicer, skalfrukter, öl, kakao, legymer och flertalet nötter. Likt gluten kan de agera enzymhämmare, skapa proteinbrist och orsaka flertalet matsmältningsproblem. Alla molekyler som hämmar matsmältnings-enzymerna kan orsaka ballongmage, diarré, förstoppning och mycket mer.

4. Oxalater
Dessa återfinns framförallt i gröna bladgrönsaker, sojaprodukter och rabarber och bildas när växtens oxalsyra binder till, vanligtvis kalciumet eller magnesiumet i någon av de mänskliga vävnaderna (celltyperna), och bildar kristaller där. Kristalliseringen kan ske i dina leder, ben muskler och flertalet organ där framförallt njurarna är hårt utsatta. En kost rik på oxalater kan därmed orsaka stora smärtor och problem i kroppen där njursten och njursvikt är de allvarligaste. Oxalater är extra problematiska då det tar lång tid för dem att lämna kroppen.

5. Lektiner
Dessa otrevliga proteiner hittar man i framförallt legymer, baljväxter och vete. De kan hämma ditt näringsupptag och orsaka svåra matsmältningsproblem för människor (vanligtvis i form av ballongmage och gasbildning). De kan även överleva matsmältningen vilket innebär att de kan luckra upp lagret med epitelceller i matsmältningskanalen. Denna förlust orsakar i sin tur skador på bukhinnan vilket försvårar nedbrytningen och upptaget av näring. Detta kan sluta i en omstöpning av tarmfloran, trigga autoimmuna reaktioner och orsaka läckande tarm. Genom kokning och blötläggning kan dock de flesta lektiner avlägsnas.

6.  Saponiner
Likt lektiner så kan de orsaka skador på bukhinnan vilket kan resultera i läckande tarm och autoimmuna sjukdomar. De är väldigt stryktåliga i den mänskliga matsmältningsapparaten och har förmågan att ta sig in i blodomloppet där de triggar ett immunsvar. Man finner dessa i framförallt legymer, spannmål, potatis och tomater.

7. Trypsinhämmare
Dessa orsakar framförallt mineralbrister i och med att matsmältningsenzymet trypsin blir kraftigt försvagat, vilket innebär att näringen i maten inte kan brytas ned och tas upp av kroppen. Man hittar dem i framförallt flingor, gröt, bröd och även vissa barnmatsprodukter. Man kan förvisso bryta ned dem genom kraftig värme och kokning men försvinner inte helt då de fortfarande kan skapa mineralbrister för spädbarn, barn och alla de som redan har problem med bukspottskörteln.

8. Isoflavoner
Isoflavoner är en grupp polyfenoler som man hittar i framförallt sojabönor och sojaprodukter. Dessa kan vara kraftigt hormonstörande och dessutom bidra till problem med matsmältningen. De kan utöva östrogenliknande effekter och klassas därför som ’fito-östrogener’ och hormonstörare, det vill säga växtbaserade molekyler med östrogenliknande egenskaper som kan resultera i skadliga förändringar i hormonnivåerna. Det är intet för inte som det kallas för ”sojapojke”.

9. Solaniner
Hittar man framförallt i nattskuggeväxter (potatissläktet) som aubergine, paprika och tomater. De sägs vara fördelaktiga i små mängder men kan orsaka stor skada i större mängder, i synnerhet för de som är överkänsliga. Hos denna grupp kan de orsaka förgiftning med svåra symptom som illamående, diarré, uppkastningar, magsmärtor, halsbränna och yrsel.

10. Chakoniner
Denna sista grupp antinäringsämnen på listan hittar man framförallt i majs och växter tillhörandes nattskuggeväxterna (inklusive potatis). De sägs motverka svampbildning i små mängder men hos vissa kan de orsaka flertalet matsmältningsproblem. Särskilt ifall de äts otillagade och i stora mängder.

Slutord

En del av er som läser denna artikel blir säkert triggade och upprörda vilket delvis är meningen. Det som initialt ofta behövs för att inse att man blivit lurad och förd bakom ljuset av diverse expertis är just att dina känslor aktiveras och triggas. Jag vet själv hur triggad jag blev för två år sedan när någon youtuber talade om faran med några så kallade ”superlivsmedel”. Trots det försökte jag lägga känslorna åt sidan en stund, vilket var nödvändigt då det i sin tur triggade min nyfikenhet. Jag var ju tvungen att ta reda på ifall det ”stollen” sade kunde stämma innan jag avfärdade honom helt och hållet.

Ju mer jag sökte, desto mindre belägg kunde jag hitta som motsade hans teser och efter att ha testat själv ett tag så kunde jag gott konstatera att ”jag hade visst fel”. Därför uppmanar jag er läsare att göra sak först innan ni totalt avfärdar mig som en svamlande stolle.

I den andra delen har jag bland annat tänkt ta upp problemet med frukt och grönsakers låga biotillgänglighet av framförallt vitaminer, mineraler och proteiner, samt det ständigt minskade vitamin- och mineralinnehållet i de grönsaker som idag odlas.

Alexander Söderberg (f d analytisk kemist & elitidrottsman)