Trots att sluttiden i årets Lidingölopp inte blev den snabbaste var det ändå mitt mest lättsprungna hittills. Det kändes fantastiskt första 22-23 kilometrarna och dessutom visade sig vädret från sin bästa sida. Foto: Skribenten

Krönika: Lidingöloppet 2024 – det mest njutbara loppet hittills

Även om tiden var en bit från personbästat, så kändes det ändå otroligt bra i år jämfört med tidigare gånger. Antagligen för att rörligheten är bättre.
Det är alltid speciellt att springa Lidingöloppets tremil, men detta år var ändå inte riktigt som de tidigare. Inte bara tack vare publiken och den otroliga turen i oturen vad gäller vädret, som kunde ha blivit förfärligt. Framförallt var det för att undertecknad sprang loppet för första gången med en lätt känsla i kroppen och samtidigt kunde njuta av det hela sträckan. Från starten i Koltorp till målgången vid Grönsta gärde.

Nionde gången gillt

Innan årets Lidingölopp skulle avverkas var det med ganska mycket vana och rutin i bagaget. Börjar man närma sig ett tvåsiffrigt antal sprungna lopp på hela distansen (30 km) anser jag att man nästan får lov att kalla sig för någorlunda rutinerad. Alternativt lite galen och masochistiskt lagd, som kanske vissa hellre skulle kalla det. För det krävs verkligen ett speciellt psyke – och framförallt genuin löparglädje (plus en gnutta lokalpatriotism) – för att man år efter år, frivilligt ska utsätta sig för plågan på nytt.

Det kändes verkligen lika lätt (och var lika njutbart) som det ser ut att vara på bilderna. Foto: Skribenten.
Det kändes verkligen lika lätt (och var lika njutbart) som det ser ut att vara på bilderna. Foto: Skribenten.

Dessutom på bekostnad av en startplats i Berlin Marathon som av någon oförklarlig anledning (nästan) alltid äger rum samma helg. Trots att man vet hur mycket energi och livsglädje som banans alla backar (med över 500 höjdmeter totalt) stundtals kommer att suga ur en, vill man ändå tillbaka till Koltorps startgärde, oavsett väder och vind. Kanske är det för att tävlingen har något som de andra landsvägsloppen och stadsmarorna sällan har:

  • En extra engagerad publik (de som är på plats i publiken är verkligen endast där för att heja fram sina anhöriga och andra löpare)
  • Extra engagerade funktionärer (för arrangörsföreningen, IFK-Lidingö, är det årets överlägset största inkomstkälla och viktigaste evenemang).
  • Den härliga stämningen, gemenskapen och samhörigheten. Tävlingen drar folk från hela landet (och Norden) och förenar verkligen alla landsändar under en och samma helg.
  • Vacker och idyllisk svensk natur längs hela banan.
  • Den härliga årstidsväxlingen mellan sommar och höst, när färgerna på lövträden börjar skifta från grönt till orange och luften blir klarare.

Kunde ha blivit hemskt

Det härliga och minnesvärda loppet kunde dock ha blivit en riktigt hemsk historia. Nu pratar jag inte om eventuella magproblem, krampkänningar eller oväntade fall/skador på någon av de steniga skogsstigarna. Jag menar vädret, som såg allt annat än roligt ut dagarna innan tävlingen. När jag under fredagskvällen hämtade min nummerlapp öste regnet ned och gräsmattorna intill Lidingövallen hade plötsligt förvandlats till stora dammar och leråkrar.

Ungefär såhär såg det ut kring Lidingövallen kvällen innan tremilen. Blött och lerigt  överallt. Foto: Envato
Ungefär såhär såg det ut kring Lidingövallen kvällen innan tremilen. Blött och lerigt överallt. Foto: Envato

Tänk om det här blir tävlingsvädret imorgon, tänkte jag när jag försökte skydda mig under paraplyet. Det hade åtminstone prognosen sagt de senaste dagarna, men lite hopp fanns ändå där. Det skulle ju inte bara sluta regna under tidiga morgonen, utan kanske till och med bli solsken under förmiddagen. Oavsett vilket väder det blev så bestämde jag mig där och då för att känna tacksamhet. Alltså, tacksamhet över att vara frisk och hel nog för att kunna deltaga i denna kraftansträngning ännu en gång.

Med facit i hand kunde vi knappast ha fått större tur med vädret än vi fick under tävlingsdagen. Vid 10:30-tiden började himmelen spricka upp och helt plötsligt stod solen där, i ensam majestät, nästan helt utan moln. Även om bra väder underlättar löpupplevelsen, var jag samtidigt beredd på att det kunde bli blött och slirigt där ute i spåren.

Svårigheter fanns ändå

Trots att vädret visade sig från sin bästa sida, bjöd loppet i vanlig ordning på sina utmaningar. Man ska veta att ett Lidingöloppet, även under de bästa förhållanden, aldrig är lättsprunget. Har ni aldrig sprungit (eller promenerat) i spåren där loppet går, räcker det med att ta sig en titt på banprofilen – eller någon av de filmer som vissa deltagare spelat in – för att förstå vad det handlar om.

Banan är ganska obarmhärtig, med backe upp och backe ned i tre mil, från start till mål, med undantag för några flackare kilometrar längs Kyrkviken. Dessutom stöter man på banans allra längsta och jobbigaste backar under sista milen, när man börjar bli ordentligt trött. Alla stötar i de branta nedförsbackarna sätter därmed sina spår, vilket man verkligen känner i benen (särskilt i låren) när man tar sig an de korta, branta Bosöbackarna efter 18 kilometers löpning.

Trots att vädret blev bästa möjliga denna gång, var det lite småslirigt och blött, med såväl stora vattenpölar som lerfläckar på sina håll. Även om underlaget kanske påverkade sluttiden någon minut, var rädslan att halka till och skada sig betydligt större. Likaså att snubbla över någon som trillat precis framför en. I efterhand är man ganska nöjd och belåten med att inte ha skadat sig under loppets gång, såväl som att inte ha fått problem med magen eller kramper av olika slag.

Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/halla-igang-under-julledigheten/

Lättaste loppet hittills

För en gångs skull var loppet njutbart, vilket man inte varit bortskämd med genom åren. Foto: Skribenten
För en gångs skull var loppet njutbart, vilket man inte varit bortskämd med genom åren. Foto: Skribenten

Trots det lite blöta underlaget, kändes årets upplaga av tävlingen som den överlägset lättaste hittills. För första gången någonsin sprang jag en tävling där kroppen kändes koordinerad, rörlig och alert. Eller för att vara mer exakt, det kändes som att jag svävade fram de första två milen och att kroppen rullade i takt med alla backarna. Tidigare har det känts som att hela bröstryggen hamnat i kläm och att armar och axlar suttit helt fastlimmade, med viss andnöd som följd.

Endast under de sista 7-8 kilometrarna började sätet och låren kännas lite stumma, men ändå fanns det gott om krafter kvar till en spurt efter den ökända Abborrbacken (vid 25 km). Det är med viss stolthet (och en gnutta skryt) man kan säga att inga löpare passerade mig under slutmilen. Resultatet blev även att löpningen kändes betydligt njutbarare än tidigare. Såpass njutbar att jag under hela loppet befann mig endast i ögonblicket och att ingenting annat än löpningen existerade där och då. Det var sinnesnärvaro när den var som bäst.

När jag sedan gick i mål vid Grönsta gärde kunde jag knappt tro att jag just genomfört mitt livs nionde Lidingölopp. Ett extra plus i kanten var att även magen klarade sig väldigt bra. Timmarna efter målgången hade jag faktiskt aptit nog att kunna få ned en vanlig måltid och samtidigt kunna njuta av maten. Det är eftermälen jag inte varit särskilt bortskämd med under idrottskarriären.

Publiken levererade

När denna krönika börjar närma sig slutet kan jag inte undgå att nämna publiken och alla frivilliga funktionärer som skötte sitt jobb exemplariskt1. Att springa ett Lidingölopp utan engagerad publik hade i ärlighetens namn känts ganska meningslöst och gjort resan över de tre milen betydligt jobbigare. Därför var det glädjande att se alla klungor med människor som hejade fram en längs den utmanande banan.

Känslan av att komma in på Grönsta efter de tre milen är fantastisk och inte minst befriande. Foto: Skribenten.
Känslan av att komma in på Grönsta efter de tre milen är fantastisk och inte minst befriande. Foto: Skribenten.

Lika glädjande som alla hejaropen från ens nära anhöriga, är alla (för undertecknad åtminstone) okända människor som ropar ens namn. Därmed finns goda skäl till att man väljer att ha sitt förnamn tryckt på nummerlappen. Har publiken bara ens startnummer att gå på, och det dessutom råkar vara väldigt högt, blir det hela betydligt mer anonymt och mindre personligt.

Mitt råd till alla er som funderar på att springa loppet någon gång, är därför att ha ert förnamn tryckt på nummerlappen, även om det kostar en extra slant.

En bra bit återstår

Även om jag var mer än nöjd med årets lopp, så kan jag dessvärre inte undgå jämförelsesjukan som förr eller senare slår till. När jag kollade igenom resultatlistan dagen efter, kändes det som att det ska till ganska mycket för att jag ska ta en topp-15-placering nästa år. I dessa ögonblick undrar jag dels vad som krävs för att jag ska ta mig dit, men även om jag har kapaciteteten att nå dit under de år jag har kvar på elitnivå.

Nådde jag min topp för åtta år sedan (när jag sprang min snabbaste tid) eller finns det mycket potential kvar?
Detta vet jag inte i dagsläget men trots ovissheten det innebär, väljer jag ändå att offra några år till av allt vad ett normalt liv innebär. Bara för att testa och försöka tänja på gränserna.

Även om jag inte når mina storslagna mål så har jag åtminstone försökt och förhoppningsvis lärt mig ett och annat längs vägen.

  1. Även om jag var lite besviken på den station eller två där de inte stod några meter ute i banan för att räcka oss muggen (vilket ledde till besvärliga omvägar). []

Dela visdomen!

Se även: