Årets upplaga av Stockholm Marathon kan snarast beskrivas som en saga eller dröm som förverkligades. En dröm som började i ett stekhett helvete och som slutade i ett nästan chockartat lyckorus på Stockholms stadion. Att få springa in på 14:e plats bland de 18 400 deltagarna i sin hemstad, med all fantastisk publik, kändes helt magiskt. Särskilt när framgången kantats av en lång rad besvikelser längs resvägen.
En krokig väg mot toppen
Inför årets upplaga i den kungliga huvudstaden var förväntningarna verkligen lågt ställda. Innan lördagens lopp hade jag sprungit tolv maratonlopp, varav fyra Stockholm Marathon. Just marorna i huvudstaden hade verkligen gått sisådär historiskt sett, med ett hyfsat lopp och tre riktigt dåliga. Jag minns mitt första Stockholm Marathon för fem år sedan (2019) när jag – trots optimala förhållanden – inte lyckades ta mig in under 2:40. Fjolårets lopp gick också ganska dåligt efter att ha drabbats av ihållande skavanker under våren.
Jag hade därmed inga större förhoppningar om att kunna springa in på en topplacering eller vidare tid. Särskilt inte med tanke på skavankerna jag kände av i Barcelona halvmaraton, vårens bedrövliga premiärmil (i slutet av mars) och maratonloppet i Manchester för sju veckor sedan. På toppen av det hela skulle det dessutom bli varmt, riktigt varmt under tävlingsdagen med en prognos på 26-27 grader och stekande sol. Förväntningarna var därmed lågt ställda.
Värmen – nästvärsta fienden
När det handlar om löpning på elitnivå ((eller idrott överlag) sä är man oftast sin egen värsta fiende. Ens egna hjärnspöken har oftast lika stor del i dåliga prestationer som själva formen man befinner sig i på tävlingsdagen. Mentala spärrar av olika slag är i princip alltid självförvållade och kan oftast övervinnas efter regelbundna besök hos en professionell idrottspsykolog. De är med andra ord en faktor som står inom ens egen kontroll. Lite annat är det med väder och vind som man inte kan göra särskilt mycket åt.
Då är man ganska utelämnad och kan inte göra särskilt mycket åt saken, annat än att förbereda sig så gott det går inför utmaningen. I år var utmaningen av ett annat slag än tidigare då värmen skulle göra det betydligt svårare än vanligt. Fram tills tävlingsdagen hade jag inte sprungit ett enda maratonlopp i så höga temperaturer och en mara i sig, är redan nog påfrestande, även under optimala löpförhållanden. Däremot minns jag hur påfrestande det var att springa förra årets Stockholm halvmaraton i liknande värme. En upplevelse jag trodde att jag hade glömt.
Detta år hade jag dock förberett mig lite extra genom att under vårvintern och våren träna i lite extra varma kläder. Allt för att acklimatisera mig lite extra inför ett eventuellt svettigt Stockholm Marathon. Det och lite extra intag av vätska och salter veckan innan, då de skulle komma väl till användning.
Tävlingsdagen – ångest i kubik
Varje gång man som deltagare i Stockholm Marathon kliver upp på tävlingsdagen har man viss tävlingsångest, särskilt när förutsättningarna är besvärligare än normalt. Man frågar sig varför man ska ta sig igenom denna 4,22 mil långa plåga på Stockholms gator ännu en gång, för att sedan må skit dygnen efter målgång. Jo, det är för att testa sina gränser, bygga karaktär och stärka sig inför framtida utmaningar. Målgången i ett maratonlopp känns alltid så obeskrivligt härlig, även de gånger som nästan allting har gått åt pipan, just för att man hade envisheten att fortsätta och fullfölja, trots svårigheter och utmaningar.
Under den korta uppvärmningen i den tryckande värmen tänkte jag bara att nu ger jag mitt bästa och springer endast mitt -och ingen annans – lopp, från start till mål. Även om jag skulle springa in i den berömda väggen och få promenera sista biten in i mål. Då har jag åtminstone försökt, även om jag spände bågen aningen för högt idag. Har man tränat inför något under flera månaders tid så vill man ogärna bryta, hur jobbigt och tungt det än må kännas under tävlingsdagen.
När jag sedan klev in i startfållan på Lidingövägen och mjukade upp musklerna lite, visste jag att det inte fanns någon återvändo. Särskilt inte när startsträckan kantades av så mycket publik och funktionärer överallt. Nu fick det bära eller brista på Stockholms stenhårda (och glödheta) gator.
Någonting utöver det vanliga
Att maratonloppet i den kungliga huvudstaden – som i år firade 45 år dessutom – skulle bli speciellt började jag bli varse efter cirka 15 kilometer. Redan under första kilometern satte jag min egen fart och drogs inte med av vad alla andra gjorde. De fick dra iväg eller släppa ifall de ville, jag var där för att springa mitt lopp under mina förutsättningar. Första 11-2 kilometrarna är alltid de osäkraste då man oftast inte vet vilken form man råkar vara i just den dagen.
Därefter kan mycket hända och det kan gå väldigt fort från att kännas bra till att kännas uselt. Trots värmen kände jag mig ändå ovanligt lätt och smidig i musklerna. Det var inte alls den där sega, småstumma tuggummikänslan jag haft så många gånger innan, utan mer likt känslan jag hade under kanonloppet i Valencia ett halvår tidigare. Det hela hjälptes av att hälla mugg efter mugg med vatten över huvudet vid varje vätskestation, samt sportdrycken som klubbkamraterna langade till en längs vägen. Denna gång såg jag till att nästan tömma innehållet innan jag kastade bort flaskan.
När jag passerade halvvägsmarkeringen vid Nordiska muséet på Djurgården visade klockan på 1:13:20, alltså en halvminut snabbare än jag sprang Stockholm halvmaraton året innan, och nu hade jag ändå en halvmara kvar. Därefter var det bara att jaga östafrikanskorna – som ledde damklassen – över Djurgårdsbron och in på Strandvägen där jag kände mig stark och började dra ifrån. Publiken längs denna sträcka och nere vid Nybrokajen därefter kan inte beskrivas i ord.
Även om andra halvan- med fler backar än den första – gick lite tyngre så fanns det ändå mycket krafter kvar och sista milen började benen inte att stumna förrän 37-kilometers passeringen vid kungliga slottet. Efter att ha svalt den sista sportdrycken vid slottet var det bara att kriga sista halvmilen upp mot Strandvägen, Karlaplan och Stockholms stadion. Nu fanns det ingenting att spara på längre.
Målgången – trötthet och glädje
Är det någonting man slås av under slutkilometrarna på Stockholm Maratohn så är det hur långa och utdragna de känns. När man springer upp längs Narvavägen och Karlavägen under ett vanligt träningspass känns gatorna en tredjedel så långa som de gör under slutet av Stockholm Marathon. Då bli gatorna som helvetes-alléer utan slut. Denna gång kändes det betydligt bättre än vanligt men oavsett dagsform är man alltid lite stum efter fyra mils löpning.
Under slutkilometern upp mot Stockholms stadion tryckte jag på för allt vad jag förmådde och känslan när man till sist sprang in – i ensam majestät – på arenan var i det närmaste magisk. Man hörde publikens jubel och applåder och fick därmed ut de sista krafter man hade efter de 4,2 milen. När jag väl kommit in i målfållan kunde jag knappt stå på benen själv utan fick hjälpas upp innan jag kunde vagga in mot medaljutdelarna, tältet och den fina finisher-tröjan (målgångströjan) man får när man fullföljt loppet.
Jag fick även en lapp i handen för ett speciellt pris (som delas ut till de 30 första i dam- och herrklasserna) och på den lappen stod det M14. Kunde det vara möjligt? Att jag just sprungit in på 14:e plats?? Hade jag inte minst femton löpare framför mig?
Först då började det sjunka in att jag faktiskt sprungit i mål på denna placering, trots värmen, bland 18 400 deltagare. Målgången innebar även en åttonde plats i Marathon-SM, min bästa placering även där. Målet är dock att ta en medalj på distansen innan jag lägger av på elitnivå.
Det kändes helt overkligt att man kanske precis sprungit ett av sitt livs absolut bästa lopp, i sin hemstad, inför all publik och efter att ha haft det ganska motigt under vintern och våren dessutom. Att jag hade massor av ömma muskler, blodblåsor på vardera fot, var lite dålig i magen och gick omkring med kräkkänslor under hela eftermiddagen gjorde ingenting (först senare på kvällen fick jag ned en bit mat). Det var helt klart värt besväret bara för att få uppleva denna fantastiska stund och eftermiddag.
Ett av mitt livs prestationer
När det gäller idrott, och i synnerhet långdistanslöpning – där förutsättningarna kan variera enormt mellan tävlingar – är det ganska svårt att rangordna de egna prestationerna. För egen del skulle jag ändå nästan ranka denna högst, även om sluttiden på distansen bara var min näst-snabbaste hittills.
Mina personbästan på maran (2:27:13), halvmaran (1:05:50), 10 000m (29:09) och 35:e platsen i amerikanska universitetsmästerskapen i terränglöpning (för snart 15 år sedan) må vara topprestationer och lopp jag minns med stor glädje, men de kan ändå inte riktigt mäta sig med insatsen i årets Stockholm Marathon av några goda anledningar.
-Den ägde rum i ens egen hemstad inför en massiv publik (som talar ens språk)
-Familj, vänner och bekanta stod i publiken
-Jag lyckades med att springa mitt första starka Stockholm Marathon efter fyra besvikelser (resa sig efter motgångarna)
-Jag lyckades med att tackla värmen (som jag tidigare haft svårigheter med)
-Jag fick en del TV-tid då jag sprang med damtäten många gånger under loppet
-Prestationen (där jag syntes i TV en del av tiden) fick även gamla familjevänner att återupprätta kontakten med morsan och syskonen.
Stockholm Marathon är alltid en folkfest på Stockholms gator och att kunna prestera, samtidigt som man njuter av festen hör dessutom till ovanligheterna.
Publiken – en stor draghjälp i värmen
Något som bidrog till prestationen var i allra högsta grad den fantastiska publiken och alla de funktionärer som hjälpte till under tävlingsdagen. De fanns precis överallt längs de 4,22 milen (med delar av Djurgården som enda undantag) och gav alltid den där extra-energin man så väl behövde. När man i ensam majestät sprang fram längs gatorna och visste att publiken hejade på och jublade enbart för mig och ingen annan, blev man inte bara berusad av känslan, utan även väldigt rörd. De som någon gång har genomfört ett maratonlopp vet nog precis vad jag pratar om.
Utan publikens fantastiska stöd längs vägen hade det nog inte varit möjligt att springa så bra som jag faktiskt gjorde detta år. Särskilt längs Skeppsbron, Nybrokajen och Strandvägen var det helt knökat med publik som nästan omringa en. Därför kommer jag att minnas 2024 års Stockholm Marathon så länge jag lever, även om jag i framtiden inte skulle lyckas med att överträffa årets resultat.
