När jag under förra helgen beslutade mig för att göra en spontanutflykt till spanska Sevilla – under pågående träningsläger – var det lite motvilligt jag fattade beslutet. Det skulle ju innebära en liten bilfärd dit, att man kom hem sent och samtidigt var trött och sliten. Man ångrade sig därför till en början, men såhär i efterhand var det definitivt värt besväret. Utflykten visade på vikten av att ibland kunna vara lite spontan i ett annars så inrutat liv.
OBS! Artikeln är skriven i april i år och är därmed inte ny. Nedan är en länk till originalartikeln på Vinnarskolans YT-kanal:
https://frihetsnytt.se/ibland-behover-man-vara-lite-spontan/
Bekvämlighet som lockar
Den mentala plats där vi känner oss bekväma – den så kallade komfortzonen – finns till både på gott och ont och är delvis ett nödvändigt ont. Den behövs för människors lycka, välmående och för att vi ska kunna slappna av och känna oss trygga. På detta plan fyller den en viktig funktion.
Långsiktigt är den dock skadlig ifall vi klamrar oss fast vid den alltför länge då den förhindrar oss att växa som människor. Att emellanåt röra sig utanför komfortzonen – och testa nya saker som vi tidigare har trott att vi inte vågar eller klarar av – är därför nödvändigt. På längre sikt behöver vi även utvidga den med jämna mellanrum för att fortsätta växa.
Det är dessvärre lättare sagt än gjort, särskilt när tidigare erfarenheter ofta sätter käppar i hjulet och man helt tappar sugen att försöka igen. Ni vet dessa gånger när man misslyckats totalt, bara vill sjunka genom jorden och aldrig visa sig i det offentliga igen.
Jag vet själv hur obekvämt det är att köra ståupp-komedi inför helt okända människor och under allt annat än optimala förutsättningar. Det är faktiskt ganska hemskt, särskilt när man bombat en föreställning (när knappt någon skrattar), trots noggranna förberedelser. Här handlar det om att bara våga försöka en gång till för att det hela åter ska släppa litet igen, trots att det är motigt.
I dessa lägen vore det givetvis skönare (och behagligare) att bara ge upp och fortsätta leva livet på trygghetsläget, även kallat autopiloten. Det är just när man hamnat börjat hamna där som man slutar växa och ju längre tiden går, desto svårare blir det att resa sig upp därifrån. Vill man bli framgångsrik, oavsett område, är det dock det man måste göra, hur obehagligt och obekvämt det än verkar. Det handlar inte nödvändigtvis om att våga riskera liv och lem för att göra galna saker, utan helt enkelt om att ta små myrsteg till att göra något ovanligt som samtidigt är lite pirrigt och obekvämt.
Det finns absolut inga personliga framgångar eller karaktärsdanande upplevelser i mitt liv som kommit lätt (oftast har jag misslyckats ett flertal gånger innan) eller genom att vara bekväm. Ju större framgångar, desto smärtsammare och större misslyckanden ligger bakom dem.
Läs även:
–https://vinnarskolan.se/artiklar/ett-av-mitt-livs-klokaste-beslut-1/
Särskilt när livet är inrutat
Ifall man som undertecknad lever ett ganska inrutat liv med fasta rutiner -där nästan allt ska planeras i god tid – är det väldigt lätt att bli bekväm. Man vill att allt ska gå enligt schemat och att det flyter på så att man slipper bli alltför obekväm och stressad om något skulle gå åt pipan. Det är även skönt att ha särskilda rutiner på plats så att man kan vara så effektiv och produktiv som möjligt med tiden. Man vill ju få saker gjorda – utan hinder och krusiduller – varför det kan vara bekvämt att ha ett fast schema att hålla sig till.
Planering av detta slag fyller givetvis sin funktion då den gör att man kan leva ett tryggt och stabilt liv där både en själv och alla andra i ens närhet blir nöjda.
Det är dock denna konstanta regelbundenhet som gör att man snart växer fast i trygghetsträsket och helst fortsätter att leva det goda livet, utan större störningar. Därför kan det lätt kännas som att ens värld faller samman när det uppstår störningar och kommer saker i vägen som plötsligt förstör schemat.
Dessvärre är det vid dessa turbulenta tillfällen man växer som mest och har som mest att vinna. Ta och tänk efter själva när ni råkat ut för dessa oberäkneliga och plötsliga händelser som omkullkastat era planer. Visst var det i stunden obekvämt och kanske rentav förjävligt, men var det inte samtidigt då ni lärde er som mest och växte som mest?
Därför är det inget konstigt att de som lever alltför inrutade och rutinmässiga liv – utan avbrott under en längre tid – blir mer eller mindre döda i själen redan vid ganska tidig ålder. De må vara levande biologiskt sett men mentalt och själsligt är det som att de resignerat och gett upp inför allt som de skulle kunna få se och uppleva, bara de vågade ta steget att göra något obekvämt till vardags. Som att gå ut och träffa nya människor vid någon social tillställning man blivit inbjuden till, fastän det är obekvämt, tidsödande och besvärligt att ta sig dit.
Att våga bryta sig ur
Därmed är det viktigt att ibland våga bryta sig ur rutinerna och inte alltid följa schemat, även om man skulle ha väldigt högt uppsatta mål i övrigt. Nu säger jag inte att man ska göra en 180 graders sväng, eller med andra ord, överge, strunta i och slänga alla kalendrar och scheman överbord.
Det jag menar är att man inte slaviskt kan följa kalendern till punkt och pricka hela sin vakna tid, sju dagar i veckan, för då blir man till sist tokig och på köpet en robot och riktig torrboll.
Därför bör man ibland tillfälligt överge sina ordinarie rutiner för att dels liva upp tillvaron litegrann men även för att våga bli lite obekväm med något spontant, annorlunda och oplanerat.
När man väl gör det känns det kanske aningen obekvämt och läskigt, men när man väl tagit beslutet och befinner sig i själva händelsen förlikar man sig ganska snabbt med tillståndet som är. Då får man ta och gilla läget och intala sig själv ”Nu tar jag en liten paus/uppbrott från rutinerna och förblir närvarande i denna stund när jag ägnar mig åt denna rekreativa aktivitet”.
Själva acceptansen är kanske det första och viktigaste steget att ta när man bryter upp rutinerna och gör något mer spontant. Det andra är att försöka njuta av stunden, inte bekymra sig alltför mycket (om rutinerna som frångås) och gå händelserna i förväg.
Att tänka för mycket på allt det vanliga man ska återvända till sen när aktiviteten är över, är ofta det som dödar själva nöjet och minnet. Man får istället se det som en övning i att slappna av och ta saker och ting som de kommer, fastän man är ovan och fastän det kan verka svårt, besvärligt och inte en naturlig del av ens personlighet.
Och göra något oplanerat
Det behöver som sagt inte vara något avancerat, exotiskt eller galet du gör när du tillfälligt försöker bryta vanans makt, så länge det får dig att bli lite obekväm i kläderna. Du bör därför känna ett visst tvivel och osäkerhet innan du gör slag i saken, annars rör du dig inte utanför komfortzonen.
Det kan vara saker som att ta en liten utflykt någonstans du inte har varit tidigare, anmäla dig till något socialt evenemang, försöka träffa dina närmaste lite oftare eller lära dig nya saker. Det är bara fantasin – och möjligen ekonomin – som sätter gränserna. Syftet är som sagt (förutom uppbrytandet av rutinerna) att lära dig gilla läget, upptäcka nya levnadssätt och få dig att växa som människa.
Därför börjar man i det lilla och kanske inte med de svåraste, obekvämaste och mest utmanande spontanaktiviteterna direkt. Är du – likt undertecknad – lagd åt det tystare, introverta hållet och kanske känner ett visst obehag i sociala sammanhang bör du nog inte gå på flera sociala tillställningar inom en vecka och sikta på att inom kort bli värsta mingelproffset.
Då gör du nog bättre i att börja med mindre mål, som att ägna kanske en kväll i veckan åt sociala tillställningar där du lär känna kanske fem nya personer. Det är en inte alltför svår utmaning som samtidigt får en att bli lite obekväm och röra sig utanför komfortzonen.
Likaså ifall du har fastnat för mycket i jobbet och på kuppen blivit bekväm och fysiskt inaktiv under flera års tid. Att göra något spontant och bli lite obekväm betyder i detta fall inte att man direkt bör sikta på att genomföra ett maraton inom ett halvår. Istället bör man kanske ägna 40-45 minuter om dagen till lunchlöpning, cykling eller kanske testa en 48 timmars-fasta här och var. Tumregeln i bägge fallen bör vara att aktiviteten inte får vara alltför inplanerad och får dig att känna dig lite obekväm så att den bryter upp den enformiga vardagen något.
Den bör därför helst slängas in med maximalt några dagars varsel, när du egentligen inte har tid utan tvärtom får tvinga dig att frigöra den tiden. Detta tvingar jag mig själv att göra varje gång jag besöker systersönerna till exempel.
Ofta känns det svårt att frigöra tid från de vanliga rutinerna (som hör arbete och träning till), till förmån för besöken, men jag gör det ändå då jag vet att det skänker ett stort mervärde som inte de arbetsrelaterade aktiviteterna kan ge.
Det känns givetvis lite obekvämt men än så länge har jag inte ångrat ett enda av dessa besök och framförallt blir dessa spontana inslag mindre obekväma för varje gång.
En spontan (och lång) utflykt
Den gångna helgen (och veckan) var jag på träningsläger vid Algarve-kusten i Portugal vilket vanligtvis innebär att det mesta är ganska inrutat. Man tränar, äter, sover och arbetar däremellan för att hinna med så mycket som möjligt under dagarna, vilka förflyter ganska snabbt.
Då är det lätt att bli bekväm med de närliggande motionsspåren, hotellets halvpension, stranden och alla butiker och restauranger runtomkring. Man vet exakt vad man har, vad man får och vart det finns.
Det är väldigt lätt att hamna i bekvämlighetsfällan, göra samma saker och bara vilja vara kvar på samma plats under hela vistelsen, vilket dessvärre de flesta aktiva gör. När två klubbkamrater frågade mig ifall jag ville följa med på en dagsutflykt till spanska Sevilla (15-16 mil bort) under lördagen var jag först tveksam.
Särskilt med tanke på att jag den dagen hade ett långpass på 3,5 mil framför mig, efter vilket man är ganska mör. En resa till Spanien skulle ju – förutom att man kom hem kanske mitt i natten – innebära en del onödigt extrapromenerande med ömmande fötter och muskler dagarna efter. För att inte tala om timman man förlorade på vägen dit, plus omställningen till sommartid.
Samtidigt visste jag att det var en unik möjlighet att få besöka en berömd stad som för mig var helt ny och outforskad, känd för sin långa (och dramatiska) historia, arkitektur och många vackra kyrkor. Det skulle ju ta minst ett år (eller kanske flera) innan jag fick chansen på nytt och det kunde ju även bli ett minne för livet. Därför tackade jag till sist ja, även om jag visste att det skulle medföra visst obehag för en vanemänniska som undertecknad.
Sagt och gjort, vi begav oss iväg vid 14-tiden på lördagseftermiddagen, var framme i Sevilla vid 17-tiden (pga tidsskillnaden) och hann – förutom äta och dricka gott – se och besöka en hel del under de få timmarna. Inte minst fick vi en skymt av den berömda påskparaden. När vi sedan kom hem vid tvåtiden på morgonen öste regnet ned och man var ganska sliten, men även rik på många nya upplevelser som man annars inte hade fått vara med om.
Som var värt besväret
Dagen efter var man öm i fötterna (minst sagt) och vaderna och för tillfället ångrade man beslutet att åka dit. Dock hade man fått så mycket annat på köpet som man definitivt inte hade fått ifall man stannat kvar i Monte Gordo och hållit sig till de gängse rutinerna.
Jag hade ju fått bevittna en traditionell spansk påskparad, sett på lite vacker arkitektur (och historia) och ätit och druckit gott under kvällen på olika tapasbarer. Mitt största misstag var nog att jag inte hade tagit med mig en långärmad tröja eftersom det blåste ganska kallt och då räckte det inte med kortärmat under jackan.
Framförallt hade jag vågat bli lite obekväm genom att bryta upp de inrutade mönstren och rutinerna något, vilket behövdes i det annars så fullspäckade (och överplanerade) schemat. Bara genom att våga göra den där lilla spontanutflykten hade jag fått tiofalt tillbaka och framförallt hade jag växt lite på köpet. Detta hade jag inte bara mig själv utan även mina lagkamrater att tacka för. Hade de aldrig föreslagit utflykten hade jag ju – mest sannolikt – blivit kvar i de bekväma rutinerna.
Små tips för att bli mer spontan
Till de som vill bli bryta upp rutinerna och bli lite mer spontana till vardags (och kanske våga lite mer) har jag följande tips. Det behöver inte vara särskilt komplicerat eller omständligt. Du behöver inte heller göra några enorma livsstilsförändringar eller ändra på dig själv i grunden. Det handlar mer om att börja i det lilla och sedan ta större kliv med tiden.
Försök att här tänka lite som en fyraåring, som oftast är ganska spontan (vad skulle en fyraåring ha gjort?).
– Ta en annan rutt på vägen till eller ifrån jobbet/skolan/träningen
– Boka en resa till en ny, spännande plats (om du har råd och tid), om inte…
– Gör en utflykt till någon närliggande stad/ort som du inte har besökt (det behöver inte vara dyrt). Våga utforska nya ställen och platser.
– Inled spontansamtal och småprat med främlingar, förutsatt att personen ifråga verkar vara frisk och hela den biten. Jag vet att det är läskigt men här får du verkligen chansen att möta dina rädslor och samtidigt chansen att vässa din sociala kompetens.
– Gör något som du tycker är lite läskigt men samtidigt inte helt ogenomförbart.
– Kasta in en oväntad aktivitet eller två under arbetsveckan. Det kan vara en så enkel sak som att ta en kvällspromenad efter maten.
– Lär dig nya saker och färdigheter. Man blir aldrig för gammal för att lära sig något nytt och dagen du slutar att lära dig nya saker är samtidigt dagen du börjar dö rent själsligt.
