Ni kommer alla säkert ihåg det som ägde rum under 2021 och första halvan av 2022. Alltså, vaccinationshetsen och drevet mot alla de som vägrade mRNA-injektionerna mot Covid-19. Medier, myndigheter, politiker och i en del fall ens närmaste gick i bräschen och såg oss vägrare som ett stort samhällshot. Samma personer (med några få undantag) försökte sedan fly och sopa det hela under mattan när sanningen började krypa fram.
En sak är säker och det är att vi knappast glömmer detta!
OBS! Artikeln är från i mars i år och är därmed inte nyskriven. Nedan är en länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
–https://frihetsnytt.se/kronika-vi-glommer-inte-i-forsta-taget-trots-flyktforsoken/
Minns ni 2020?
”Minnet är kort” heter det men det är först nu, 2-3 år efter de kanske mest utmanande åren i livet hittills, som man kan samla sig, och kolla tillbaka på det hela med lite andra glasögon. Något man inte riktigt förmår att göra under tiden som det hela faktiskt äger rum.
Jag pratar givetvis om p(l)andemiåren 2020-2022 som på många sätt förändrade våra liv, både på gott och ont. Allt som kom ur det hela var givetvis inte bara av ondo.
Det är ju i svåra, utmanande tider som man stärks som mest, särskilt när ens vardag förändras i en handvändning eller två. Ni minns säkert hur det hela började i slutet av 2019 eller 2020 års första månader? Det som till en början bara sades var ett lokalt Kinavirus blev snart en lokal angelägenhet som skulle beröra oss alla, oavsett om det verkligen rörde sig om en pandemi eller ej.
Jag minns att under januari och februari 2020 var allting som normalt, innan det helt plötsligt – under andra veckan i mars – började hända saker ganska fort. Så sent som i mitten av mars flög jag hem från Manchester, bara några få dagar innan det mesta där började stängas ned. Därefter kom allt fler nyheter om nedstängningar över hela vår kontinent (och stora delar av världen) som dominerade nyhetsinslagen de följande månaderna. Det verkade som att hela världen, med några få undantag (däribland Sverige) hade stannat upp och upphört att fungera som vanligt. Åtminstone vad vi i i-länderna avser med att ’fungera som vanligt’.
Tre av mina planerade resor den våren och sommaren blev inställda inom kort och fastän det var tråkigt var jag överdrivet optimistisk och tänkte att det här är nog över snart. Så fel jag skulle få. Det hela fortsatte året ut, utan någon som helst möjlighet till utlandsresor eller besök av något större evenemang som innebar folksamlingar, vilket var en hel del aktiviteter. Såhär i efterhand var vi i Sverige ändå ganska lyckligt lottade i sammanhanget som kunde gå på caféer, restauranger, och uteserveringars som vanligt, medan det i stora delar av världen var helt omöjligt att vistas ute (annat än för att handla mat möjligen).
2021-2022 – Eländen som fortsatte och abrupt ersattes av andra
Eländet fortsatte sedan, framförallt under 2021, som påbörjades med hela röran kring presidentinstallationen och det amerikanska presidentvalet några månader tidigare. Ett presidentval och eftermäle som än idag höjer många frågetecken.
Det var också då som Sverige började bli delvis nedstängt och alla uppmanades att ta de nya och ’säkra’ Covid-19-vaccinerna. Eller nja, många politiker (och medborgare) förespråkade ju närmast tvång för något som fram till dess hade varit helt frivilligt.
De som inte tog dem skulle vara beredda att ta sitt moraliska ansvar, i synnerhet de ’livsfarliga’ individer som spred så kallad ’desinformation’ och ’konspirationsteorier’ om de ’livsnödvändiga’ och ’värlsräddande’ Covid-19-vaccinerna.
Inte undra på att det organiserades stora demonstrationer mot nedstängningar, vaccinpass och tvångsvaccineringar över hela Europa och världen, även här i Sverige. Ni som bor i Stockholm kommer väl ihåg demonstrationen den 6 mars 2021? Och den efterföljande på nationaldagen samma år?
I slutet av samma år börjades det dessvärre att införas så kallade vaccinpass på vissa restauranger och evenemang över hela landet, vilket många av er säkert minns? Det blev som tur var inte särskilt långvarigt eller långtgående. Kanske tack vare att över 20 000 svenskar i slutet av januari 2022 samlades i huvudstaden och beslutade sig för att sätta ned foten i den största demonstrationen i Sverige på nästan fyra årtionden.
Andra säger att det var när kriget i Ukraina inleddes månaden därpå som det hela skiftade fokus fullständigt. Nu hamnade plötsligt mediernas ögon på detta krig och Covid-19 föll ganska snabbt i glömska.
Våra grannländer och snart hela Europa öppnades upp för fritt resande igen men det var då nästa chockvåg kom, fast av lite andra slag, inte minst den höga inflationen.
Priserna på det mesta, framförallt mat, drivmedel och flygbiljetter gick upp väldigt fort och det som hade varit rimliga priser fram till året (2021) innan hade nu börjat skena snabbt. Därefter kom alla sanktioner mot Ryssland, mediernas tal om det ryska militära hotet och att vi därför nu måste gå med i ’försvarsalliansen’ Nato så snart som möjligt.
Läs även:
–https://vinnarskolan.se/artiklar/storsta-sloseriet-av-din-lediga-tid/
Detta skulle givetvis ske utan vare sig någon debatt, diskussion och än mindre någon folkomröstning gällande en säkerhetspolitisk fråga av såpass avgörande sort.
Vi – medborgarna – skulle än en gång bara hålla tyst och förlita oss på att styrande politiker och riksdag var de bäst lämpade att ta dessa beslut. Man kan säga att där Covid-19-historian fick ett abrupt slut, tog andra frågor, bekymmer och svårigheter över i dess ställe. Dock var inte allting som skedde utav ondo.
Samt de mest karaktärsdanande
Åren 2020-2022 var en på många sätt besvärlig och utmanande tid. Inte minst de första två åren när man inte kunde röra sig särskilt fritt över kontinenten. De var samtidigt karaktärsdanande och stärkande på många sätt, som vanligare, stabilare tider inte riktigt förmår att bidra till.
Det är ju först när livet blir lite svårt och utmanande som vi växer som människor, inte när allting är lugnt och frid och fröjd. Jag tänker bland annat på osäkerheten man var tvungen att förhålla sig till i samband de ständigt skiftande (och många gånger motsägelsefulla) myndighetsbesked som vi matade med. Det som gällde ena dagen skulle inte gälla i övermorgon och så höll det på.
Sedan var det alla resebegränsningar man behövde följa, vare sig man tagit de där mRNA-injektionerna eller ej. De av oss som hade tagit beslutet att avstå både sprutor, och de ganska intetsägande PCR-testerna fick vackert semestra inrikes, vilket inte alls var så dumt när man kollar tillbaka på det.
Visst var det lite tråkigt att inte kunna åka utomlands ett tag men det fanns inte ens chans att jag tänkte riskera hälsan för dessa nöjen. Somrarna 2020 och 2021 fick jag därför en unik chans att både se och upptäcka lite nya platser i vårt avlånga land än jag gjort tidigare. Platser jag kanske inte annars hade tagit mig tiden att besöka.
Under denna tid förlikade jag mig med tanken/möjligheten att kanske aldrig kunna åka utomlands mer, vilket efter ett tag ändå kändes helt okej. Hälsan var trots allt viktigare än att riskera den för några utlandsresor. När jag sedan – i mars 2022 – begav mig utomlands för första gången på två år, uppskattade jag denna resa betydligt mer än jag hade gjort tidigare, när man tog de för givna.
Precis så var det med mycket annat man hade tagit för givet. Att till exempel kunna röra sig fritt i samhället och besöka olika evenemang, utan att bekymra sig över ett maxantal besökare av smittskyddsskäl eller liknande. Denna tid lärde mig ännu mer att aldrig ta saker och ting för givna, utan snarare att försöka uppskatta dem och ta vara på dem medan de ännu fanns där.
Likaså lärde man sig ganska snabbt vilka ens verkliga vänner och bekanta var. De som var redo att säga upp kontakten på grund av ens personliga val eller synpunkter gällande vaccinationer eller covid-19-p(l)andemin till exempel, var aldrig ens riktiga vänner från början. De verkliga vännerna var därför till stor hjälp när vaccin- och maskdreven gick som värst.
Dreven som aldrig ville ta slut
Ni kommer säkert ihåg all information och alla uppmaningar om att vaccinera sig (mot Covid-19) som började flöda i medierna under 2021 års första månader. Nu skulle det äntligen bli ett slut på Corona-p(l)andemin och alla nedstängningar som lamslagit stora delar av världen året innan. Inte minst många länders ekonomier där många invånare fick sina levebröd och livsverk förstörda på några få månader. De nya Covid-19-vaccinerna – som tagits fram på rekordtid (underligt nog) – skulle få slut på eländet, bara alla gjorde sin plikt och tog de rekommenderade sprutorna.
Politiker, statsråd, myndighetspersoner, seriösa ’forskare’, ’experter’, och kändisar var alla med på vaccintåget som skulle göra oss fria, friska (någon som minns ”Kavla upp”-kampanjen?) och kunna återgå till det normala.
Förutsatt att du var lydig, följde uppmaningarna och tog de hastigt framtagna och på människor i princip otestade mRNA-injektionerna, oavsett vad mer kritiska röster sade. Annars var du minsann en allmän hälsofara och samhällshot som inte skulle få vistas utanför det egna hemmet eller leva ett normalt liv igen. Munblöjan skulle helst på den med, annars skulle alla i ens närhet bli dödsjuka.
Dreven och informationskampanjerna började gå och bara fortsatte. Dygnet runt, från såväl offentligt som privat håll, vilket skapade polarisering på arbetsplatser och inte minst inom familjer och vänkretsar, som i värsta fall splittrades helt. Sällan rapporterades det om alla de som dött eller fått svåra vaccinskador av injektionerna och i den mån en rapportering ens skedde så var den i grav underkant med enorma mörkertal vid sidan av. Ungefär som toppen av ett isberg.
Trots alla drev som gick valde jag och merparten av mina vänner och bekanta att inte ens ta i dessa sprutor med tång, oavsett vad som lockade. Vi insåg snart att det var en omfattande mörkläggning som pågick och att risken för att bli skadad av sprutorna var alltför stor, oavsett vad som lockade på andra sidan. I mitt eget fall var det mest utlandsresorna som hägrade men inga resor ansåg jag som sagt värda att riskera hälsan för.
Förrän verkligheten kom ikapp
Det var först när rapporterna om det stora antalet biverkningar från mRNA-injektionerna började trilla in som hetsen från medierna började tappa fart. Nu var det istället kriget mellan Ryssland och Ukraina som var på tapeten. Alla de som skadats för livet eller döttinom några dygn efter att de tagit mRNA-injektionerna – bland annat unga idrottsmän i sina fysiskt bästa år – uppmärksammades sällan i medierna. De få gånger som dessa dödsfall väl uppmärksammades diskuterades aldrig den verkliga elefanten i rummet, som varit i princip den enda gemensamma nämnaren hos samtliga dödsfall.
Då skulle det genast bortförklaras genom alla möjliga orsaker, utom den mest troliga och sannolika, givetvis. Antingen det eller så skulle alla biverkningar och dödsfall bara försöka döljas och sopas under mattan. Helst så fort som möjligt så att gemene man inom kort började glömma det hela. Detta har tyvärr blivit fallet bland många av de som tog injektionerna men inte själva drabbades av några allvarliga biverkningar eller dödsfall. Inte ens om deras närstående drabbades vågade man fråga sig vad som egentligen kunde ha legat bakom.
Det säger en hel del om den tystnadskultur – framförallt rädslan för stigmatisering – som fortfarande råder i det svenska samhället. De av oss som stod på oss och trotsade denna rädsla och hets under skräckåret 2021 drog till sist vinstlotten. Nämligen att ha hälsan i behåll, utan att behöva oroa oss för eventuella framtida biverkningar.
Var det värt att riskera hälsan?
Till alla de som – av ett eller annat skäl – tog injektionerna och kanske var medvetna om några eventuella hälsorisker kopplade till dem ställer jag mig tre frågor, av ren nyfikenhet:
-Var det verkligen värt att sätta den egna hälsan (och kanske livet) på spel bara för att kunna resa utomlands, i vilket syfte det än må ha varit?-Hur hade ni reagerat ifall ni själva drabbats av allvarliga biverkningar som kanske gett er men för livet? Hade det fortfarande varit värt det?
-Vad fick er att inte vilja löpa linan ut och ta varenda injektion som myndigheterna rekommenderade?
För mig personligen finns det inget viktigare än hälsan. För utan den kan man inte göra mycket här i livet och det är faktiskt allting du har ifall du redan har förlorat allt. Med en intakt hälsa har du alltid en chans att komma tillbaka på banan i livet men har du redan allt i livet och förlorar hälsan permanent kan inga pengar (eller kontakter) i världen återupprätta den. Dalai Lamas citat om hälsan är värt att begrunda varje dag som man ännu har den i behåll:
–Hon offrar hälsan för att tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar på att få tillbaka hälsan. Och så är hon så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden. Hon lever som om hon aldrig skulle dö. Och sen dör hon utan ens någonsin ha levt.
Vi glömmer aldrig – trots smutsiga flyktförsök
Sist men inte minst ville jag bara rikta några väl valda ord till alla de som deltog i dreven och vaccinationshetsen för två år, vare sig ni är toppolitiker, kändisar, myndighetspersoner eller vanliga medborgare som bara följt den högst bräkande skocken i toppen. Åtminstone till de av er som inte haft civilkurage och integritet nog att erkänna er delaktighet, era misstag, felsteg eller kommit ut med en offentlig ursäkt.
Ni tror att ni kan fly undan ert ansvar bara genom att försöka sopa det förgångna under mattan och låtsas som att det hela aldrig inträffat. Som att vi alla bara skulle glömma bort det, gå vidare och aldrig blicka tillbaka. En sak är väldigt säker och det är att vi som stod emot hetsen aldrig glömmer detta, och vi är betydligt fler än ni tror. Varje gång vi ser er nuna i rutan eller tidningen kommer vi genast – som en ryggmärksreflex – att koppla er till denna händelse och den roll ni spelade i denna. Än finns det lite tid kvar att erkänna sina misstag, även om det fönstret snart är helt borta.
Fader tid kommer alltid ikapp, på ett eller annat sätt. Fastän ni kanske inte ställs till svars för era gärningar inför den värdsliga rättvisan under er livstid, kommer ni alltid att få leva med vad ni gjort och orsakat, både i jordelivet och livet efter detta.
Det är så karma fungerar och denna kan ni aldrig fly undan!