När undertecknad kämpade sig igenom Vasaloppet för tredje gången var det många gånger riktigt motigt, något som förstärktes av de svårare förutsättningarna med blött, trögåkt före. Det fanns dock många som hade det betydligt motigare men ändå kämpade och tog sig i mål. Det är dessa jag hade tänkt gratulera i denna korta krönika, samt ge några stöttande ord till de som av ett eller annat skäl tvingades bryta denna gång.
OBS! Artikeln är skriven i mars i år och är därmed inte ny. Nedan är en länk till originalartikeln på Frihetsnytt (Omslagsbilden: Envato).
https://frihetsnytt.se/kronika-envisa-kamparna-som-vi-inte-alltid-ser/
”Äras de som äras bör”
Så lyder ett svenskt gammalt uttryck vilket betyder att man bör uppmärksamma och ära alla de som har gjort sig förtjänta av det på ett eller annat sätt. I årets Vasalopp fanns det många kämpar och krigare – förutom de på prispallen – som verkligen äras borde. I denna artikel utelämnar jag därför mig själv helt och hållet för att bara fokusera på dessa kämpar som förtjänar lite extra uppmärksamhet för sin insats. Jag kan givetvis inte nämna varenda en (då skulle jag få hålla på i åratal) men några tycker jag är värda att lyftas upp lite extra.
Detta är för övrigt något jag inte tycker man kan göra nog mycket när det kommer till dessa karaktärer/individer/personer, kalla dem vad du vill. Om inte nedanstående har gjort sig förtjänta av några extra hyllningar så säg.
85-årige Gösta – veteranernas veteran
Många motionerande svenskar – i synnerhet de som har en aktiv livsstil – har som mål att genomföra de nio milen mellan Sälen och Mora under sin livstid, åtminstone en gång. Sedan finns det en samling envisa hårdingar (eller galningar enligt somliga) som genomfört loppet hela 30 gånger eller fler. De så kallade Vasaloppsveteranerna, som av många kallas för Sveriges tuffaste veteranklubb i idrottssammanhang. En titel eller beskrivning som jag tycker är väldigt passande. Denna skulle möjligen kunna delas med Vätternrundans veteranklubb.
Ett av undertecknads livsmål är att bli just en Vasaloppsveteran, fastän det återstår hela 27 Vasalopp, då man bara kan tillgodoräkna sig ett genomfört lopp/år1. Sedan finns det de som är mer än bara veteraner, som 85-årige Gösta Lönnelid från Mora. I årets Öppet Spår lyckades han genomföra sitt 61:a Vasalopp, vilket är en oerhörd bedrift. Hur många äldre pensionärer i vårt avlånga land (förutsatt att de är friska och hela) har kapaciteten och psyket att ens genomföra ett Vasalopp? Än mindre om man är över 80 år gammal?
Än mer anmärkningsvärt är att han tvingades bryta fjolårets lopp och trots detta beslutar sig för att ställa upp igen. Hur många 70-plussare hade inte avskräckts från att ställa upp på nytt efter en sådan händelse med motiveringen att de nu minsann är för gamla och har gjort sitt ute i spåren? Det är verkligen beundransvärt, inte minst sättet han gör det på. Trots flera kraftiga fall i backarna, återkommande kramp, blodiga skrapsår och några brutna stavar kämpar han sig igenom de nio milen ytterligare en gång. Snacka om kämpaglöd!
Det finns gott om fullt friska (och hela) personer som bara är hälften så gamla som Gösta men som är för bekväma för att ens gå ut på en halvtimmas rask promenad. Vilken ursäkt har de för att inte ens utföra ett minimum av fysisk aktivitet? I dessa fall är de inget annat än lathet och bekvämlighet som sätter käppar i hjulet. Ju tidigare de berörda intalar sig detta och erkänner detta egna ansvar, desto närmre blir steget till handling och därmed lösning.
Dövblinde Torbjörn
En annan som förtjänar att uppmärksammas är dövblinde Torbjörn Svensson från Skåne. Att ha dessa svåra handikapp samtidigt måste vara nog så utmanande till att börja med men jag kan inte föreställa mig hur utmanande det måste vara att köra ett Vasalopp med dem. Med alla backar, sönderåkta spår, fullt med åkare i spåren och all publik vid sidan som man knappt hör. Det kräver därmed en extra stor dos mod, envishet och samtidigt försiktighet att genomföra de nio milen1.
Att han ändå lyckades göra det är minst sagt en bedrift som är värd att uppmärksammas och liksom 85-årige Gösta blir han en stor inspiration för oss andra, i synnerhet alla de som har ett eller flera handikapp och kanske tvivlar på sin förmåga att genomföra vissa utmaningar. Det skänker samtidigt en stor dos ödmjukhet och tacksamhet i att vara fullt frisk, även när man börjar närma sig de 40. Ens hälsostatus kan ju trots allt (oavsett vad vissa tror) förändras i en handvändning genom oturliga händelser och omständigheter.
Det är därför viktigt att inte ta hälsan för given utan tvärtom försöka känna lite daglig tacksamhet över att man är både frisk, hel och har fem fungerande sinnen.
Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/darfor-kommer-de-flesta-inte-i-form-2/
Övriga åkare med diverse handikapp och/eller sjukdomar
Några (eller ganska många) åkare som – förutom ovanstående – förtjänar att uppmärksammas och äras är alla de som har ett eller flera handikapp och/eller svåra sjukdomar som kraftigt påverkar fysiken och därmed prestationsförmågan att genomföra loppet. Det är som sagt nog utmanande att göra det ifall man är ung och frisk (om än lite småförkyld detta år) men har man dessutom fysiska hinder som står i vägen blir utmaningen än större. Att ändå lyckas göra det tyder på en stor envishet, kämpaglöd och järnvilja som få besitter.
Ni är och förblir en stor inspiration till andra som tvivlar på den egna förmågan. Ni visar att allt är möjligt, trots svåra odds. En av dessa åkare såg jag i spåren (det fanns antagligen några till) och dessvärre känner jag inte till hans namn. Han hade inga ben men stakade sig ändå igenom mil efter mil på sin specialbyggda kälke, inklusive de knepiga uppförsbackarna. Kände då att jag bara var tvungen att hojta ”starkt jobbat” några gånger. Får hoppas att han hörde de uppmuntrande orden.
Alla debutanter/nybörjare
En stor eloge måste jag också rikta till alla debutanter som befann sig ute i spåren och då menar jag inte enbart de unga elitåkarna som flyger fram och får det hela att se så enkelt ut. Jag menar främst de nybörjare som kanske inte har så stor vana vid längdskidor och som kanske fram tills för några månader sedan aldrig ens hade stått på ett par skidor. Det kräver ett viss mod (och risktagande) att ge sig in ett av de längsta och hårdaste skidloppen med de förutsättningarna.
Att man ändå gör det visar på ett ganska stort mod (eller dumdristighet enligt somliga), kämpaglöd och envishet som många nybörjare på skidor sällan har. Framförallt visar det på en ganska stor integritet för hur många nybörjare skulle inte skrämmas bort av omgivningens många gånger frånstötande kommentarer och uppmaningar? Att få höra ord som ”Men du kan väl inte åka skidor?”, ”Vad ska du ut där i spåren och göra?”, ”Har du blivit sinnessjuk?”, ”Det där är väl inget för dig?” skulle skrämma iväg de flesta.
Dock inte ni nybörjarkämpar som trotsar dessa jantekommentarer och gör det i alla fall, oavsett vad omgivningen säger. Förhoppningsvis fick årets lopp (trots de besvärliga förhållandena) er att vilja ställa upp på nytt i framtida Vasalopp. Ifall ni ändå inte klarade de nio milen utan bröt detta år så bör ni inte låta det vara ett hinder för framtida deltagande.
Publiken och funktionärerna
Jag kanske inte uppmärksammade dessa grupper tydligt nog i min förra krönika så därför passar jag på att göra det nu. Att ta sig igenom de nio milen var extra jobbigt i år på grund av det tröga föret och många gånger sönderåkta spåren. Det hade nog inte varit möjligt utan den fantastiska publik och alla fantastiska funktionärer längs banan och vid stationerna, som delade ut både bullar och dryck till alla oss slutkörda deltagare. Ert glada och hurtiga humör gav oss lite extra energi när det kändes som jobbigast och bidrog starkt till att man överlevde fram till nästa station.
Ni (publiken och funktionärerna) bidrog starkt till att jag snabbt gav upp mina tankar på att bryta när det började kännas motigt och alla de fysiska krämporna tog överhanden. Utan er närvaro hade det inte blivit någon folkfest och livslånga minnen som gör att jag år efter år vill återvända till denna plågsamma utmaning. Inte just nu kanske (då jag bara vill försöka glömma det hela) men kanske om några veckor när de hemska minnena har lagt sig och sugen börjar komma tillbaka.
I synnerhet till alla ni som stod kvar där i spåren och vid stationerna långt efter att mörkret fallit och de sista åkarna (som klarat reptiden) passerat .