Att gå omkring och ha småont i stora delar av kroppen är inget vidare. Särskilt inte ifall man gått omkring hela sitt vuxna liv och varit i princip stelopererad, utan att ens ha genomgått någon operation. Turligt nog finns det lösningar, även för undertecknad och ett plus i kanten är att de dessutom inte är ruskigt dyra, förutsatt att man agerar i god tid.
Lösningarna jag behandlar i denna artikel kräver lite tålamod, engagemang och envishet. Dock får man igen det flera gånger om i form av bättre rörlighet och en kraftigt förhöjd livskvalité. Dessutom är det aldrig försent att börja, inte ens om du är mångårig pensionär. Det är bara du själv som bestämmer ifall du vill göra ett försök till förbättrad livskvalité, eller bli bitter och gå omkring och älta det goda livet som aldrig blev av.
OBS! Artikeln är skriven i september i fjol och är därmed inte ny. Nedan är en länk till originalartikeln på Frihetsnytt:
https://frihetsnytt.se/kronika-resan-mot-ett-rorligare-liv-har-tagit-sin-borjan/
Ett vuxenliv kantat av småsmärtor
Alla som har gått omkring med någon form av kronisk smärta vet säkert hur hemskt det är. Mycket av ens tankeverksamhet kretsar kring just själva smärtan och hur den ska kunna mildras på något sätt. Det mesta annat i livet – som kan vara nog så viktigt och betydelsefullt – blir mer eller mindre petitesser som hamnar i skymundan. Och detta ska sägas, kommer från en som på det stora hela, säkert har haft ganska små problem jämfört med många andra.
Det enda jag har lidit utav är mer eller mindre permanenta muskelsmärtor, spänningar och sträckningar i nacke, axlar och rygg (främst bröstrygg) sedan gymnasietiden för snart 20 år sedan. Är man ganska lång och smal är det lätt hänt att man tappar hållningen och sjunker ihop. Det var sannolikt där allting började för egen del. När jag sedan fortsatte att träna på ganska hårt och ständigt aktiverade musklerna, höjdes smärttröskeln också stadigt över tid. Därför reagerade jag oftast inte på det hela förrän det började göra riktigt ont.
Det är samtidigt småsmärtor som gör en ödmjuk då man får en liten inblick i hur livet kan vara för de som går omkring med betydligt värre smärtproblem. Man blir på ett helt annat sätt medveten om sin egen skörhet och dödlighet.
Som kraftigt påverkat livskvalitén
Något som är minst lika illa som själva smärtan är hur den urholkar ens livskvalité på alla plan. Det finns inget i övriga kroppen eller livet i övrigt som förblir opåverkat när man går omkring och har ont. För det första försvåras fysisk aktivitet och även ifall den går att genomföra blir den långt ifrån lika njutbar som den annars hade kunnat vara. Den härliga motionen blir mer av en plåga och ett nödvändigt ont istället.
Sedan påverkas även humöret och energinivåerna oerhört negativt, då oväntad fysisk smärta har en tråkig förmåga att fördunkla många av ens nyss så ljusa tankar. Då är kaskaden av negativa, cyniska och destruktiva tankar inte långt borta. Det i sin tur, gör att man försätter sig i offerrollen, känner sig maktlös och inte orkar ta tag i sitt liv. Man tycker synd om sig själv, blir orkeslös och kastar lättare in handduken för minsta lilla motgång. Ens motståndskraft och uthållighet får sig en ordentlig törn
Som lök på laxen gör smärtan att man blir mer ofokuserad och mer osocial i största allmänhet. Man orkar inte slutföra uppgifter på samma sätt och får allt mindre lust att socialisera och träffa sina närmaste. På det stora hela blir man bara en bråkdel av den drivna, energiska och livsglada person som man brukar vara i mer smärtfritt tillstånd. Det är tyvärr något som man oftast inte inser förrän den fysiska smärtan börjat lämna kroppen.
Inte minst prestationen
Jag kan givetvis inte undgå att nämna de tråkiga konsekvenser som stelhet, ömma muskler och klämda nerver har på ens prestationsförmåga, såväl idrottsligt som civilt. Det säger sig självt, att ifall inte kroppen mår tiptop och koncentrationsförmågan sviktar, så kan man inte heller prestera på topp. Detta är något jag fått erfara till vardags då en del arbetsuppgifter blir allt svårare att genomföra ju större och påtagligare smärtorna är. Mycket av tankarna kretsar ju då kring smärtlindring snarare än uppgifterna man har framför sig.
Är man stel och orörlig i kroppen är det dessutom lätt att uppfattas som sådan i sociala sammanhang, när axlarna förblir uppdragna och fastlåsta. Med andra ord, kroppsspråket påverkas till det sämre och man tenderar att förstärka en oönskad bild av sig själv till andra. Det omvända gäller givetvis, för är man mjuk, rörliga och avslappnad i kroppen, blir såväl energierna som signalerna man sänder ut, helt annorlunda.
När det gäller konditions- och koordinationsidrotter som löpning (jo, löpning är faktiskt mer koordinationskrävande än många tror) kan det handla om flera nivåskillnader i prestationsförmåga. Det som händer när man är stel och orörlig i kroppen är att löpekonomin försämras. Det vill säga, man får inte ut hela löprörelsen som gör att man kan springa energisnålt och tappar därför energi, fart och till sist många minuter på maran och halvmaran.
Detta har varit mitt dilemma under hela löparkarriären, insåg jag för några veckor sedan. Jag har under alla år varit så pass stel i överkroppen – framförallt axlar, rygg, nacke och armar – att hela löprörelsen hackats sönder. Detta har gjort att jag inte kunnat träna (eller tävla) på den höga nivå jag önskar. Löpekonomin har – på grund av stelheten – helt enkelt tagit för stor skada.
Lösningen var inte långt borta
Liksom det finns problem finns det även lösningar på eller runt problemen. Så försöker jag alltid att tänka numera när jag ställs inför någon svårighet eller utmaning, då det annars är lätt att fastna i ältandestadiet.
Tankarna på att göra något åt mina rörlighetsproblem hade funnits där i bakhuvudet under många års tid men tog fart på allvar först när min bror berättade om sjukgymnasten han gått till regelbundet. Detta var bara ett drygt halvår sedan och därför bestämde jag mig för att till sist göra slag i saken. Det skulle dock dröja först till slutet av sommaren innan jag fick tummen ur och kontaktade en professionell sjukgymnast som idrottsföreningen rekommenderade.
Jag tog kontakt, berättade om mina rörlighetsproblem och bokade in ett möte veckan därpå. Väl på plats blev det lite undersökningar och utvärderingar som bättre kunde precisera var stelheten och den dåliga rörligheten satt. Jag fick samtidigt några stretchövningar som jag skulle genomföra regelbundet. Jag tänkte att det åtminstone var värt ett försök och bestämde mig för att göra övningarna två gånger dagligen fram till nästa möte. Det som väntade mig dagarna hade jag aldrig kunnat förutspå eller ens tro.
Det dröjde inte länge
Det tog inte många dagar förrän småsmärtorna började ge vika och jag kände mig betydligt rörligare i axlar och nacke. Med den ökande rörligheten kändes det även som att man sakteliga började få livsglädjen och entusiasmen tillbaka. Helt plötsligt var det betydligt härligare att både leva och framförallt springa igen, när man kunde röra armarna och överkroppen lite lättare.
Det som hade plågat en under hela ens löparkarriär (och därutöver) de senaste två årtiondena, började plötsligt luckras upp och helt plötsligt fick man nya perspektiv på det mesta. Inte bara skulle smärtfriheten leda till positivare och mer konstruktiva tankar. Den skulle framöver även ge mig ökad motivation, driv och kraftigt förbättrad löpekonomi. Alltså, betydligt snabbare tider med mycket mindre ansträngning.
Det började kännas som att det mesta var möjligt, så länge rörligheten förbättrades eller åtminstone bibehölls på nuvarande lägstanivå. Det enda jag ångrar var att jag inte gick till en sjukgymnast i betydligt yngre år, för vem vet vad jag då hade kunnat vara kapabel till på löparbanan och landsvägarna. Dock har jag många bra år kvar (om jag vill och orkar) och därmed blir det spännande att se hur långt den förbättrade rörligheten kan ta mig i mina idrottsliga ambitioner.
Jag har dyrt och heligt lovar mig själv (och andra) att jag ska skriva en bok om denna resa ifall jag uppnår de flesta av mina högt uppsatta löparmål.
Läs även:
https://vinnarskolan.se/artiklar/lidingoloppet-2024-mest-njutbara-hittills/
Bättre att agera i tid
Slutligen ville jag bara rikta ett budskap till er läsare, särskilt ni som går omkring med muskelsmärtor av olika slag och kanske har gjort i många år:
Sök hjälp idag medan tid ännu finns
Med andra ord, ta dig tiden att söka upp en sjukgymnast eller liknande, för då kanske dina krämpor går att mildra med relativt enkla och billiga åtgärder. Låter man tiden gå, kommer krämporna sannolikt att byggas på och då kan lösningarna bli betydligt dyrare, mer tidskrävande och komplicerade. Då kan det bli frågan om större kirurgiska ingrepp som kanske begränsar din rörlighet resten av livet.
Denna förlorade livskvalité går sedan inte att återfå när den väl förlorats, så fråga dig själv: Är det inte värt att försöka och kanske offra lite tid, pengar och engagemang nu – medan tid finns – istället för att göra det om några årtionden när du kanske har målat in dig i ett hörn?
Jag är åtminstone beredd att göra det mesta av jobbet redan idag ifall det innebär en fortsatt förhöjd livskvalité, även på ålderns höst.
